onsdag, februari 20, 2013

Vinstandelen har inte ökat som TV påstod

TV-programmet "Lönesänkarna" gav en felaktig bild av att det svenska näringslivet hållit nere lönerna till förmån för vinsterna. Löneandelen har varit normal i 30 år med endast några tillfälliga variationer kring medelvärdet.

I TV-programmet "Lönesänkarna" från "Dokument inifrån" 14/2 gavs sken av att löntagarna fått en oförmånlig löneutveckling sedan slutet av 1970-talet. Detta försökte man bevisa genom att professor Lennart Schön från Lund fick presentera en lång serie uppgifter för "löneandelen" i ett diagram där denna hade sjunkit trendmässigt med början på 1980-talet fram till idag. Jag skrev en preliminär bloggartikel om detta 16/2-13 där jag hämtat ett diagram från KI:s decemberrapport. Det började 1993 och visade en klar sänkning av vinstandelen fram till 2012. Det betyder alltså att löneandelen ökat på analogt sätt.

Konjunkturinstitutet gör i sin årliga lönebildningsrapport en mera långsiktig analys av fördelningen mellan "arbete och kapital" (den funktionella inkomstfördelningen). Där försöker man fastställa ett rättvisande svar på den fråga TV-programmet ställde: har löntagarna eller kapitalägarna gynnats av de senaste årens ekonomiska utveckling? Som grund för detta har man räknat fram siffror sedan 1980 för hela näringslivet - alltså inte enbart för industrin som redovisades av Schön i TV. Diagrammet visas nedan:

Vinstandelen har inte ökat på 30 år

KI bedömer (pdf, s 62) att vinstandelen 2012 ligger något under den normala nivån om man tar hänsyn till arbetsmarknadsgapet. Av diagrammet framgår att den faktiska nivån ligger praktiskt taget exakt på det historiska genomsnittet 1980-2011 (den undre kurvan).

Sett i ett längre perspektiv syns ingen ökande trend, vilket var huvudtesen i TV-programmet "Lönesänkarna". Att vinstnivåerna låg så lågt 1980 och 81 har sin förklaring i den kostnadskris som uppstod under senare delen av 1979-talet. Då ökade löner och löneskatter (s k arbetsgivaravgifter) avsevärt snabbare än i Sveriges konkurrentländer med dålig lönsamhet och högre arbetslöshet som följd.

Den höga löneandel som TV verkade vilja ha tillbaka medförde under en lång tid att reallönerna utvecklades dåligt. Även under den första normaliseringsperioden för vinstandelen hade Sverige svårigheter med exporten och stora bytesbalansunderskott. Det var först efter ytterligare liberaliseringar av kapitalmarknaden, en stor skattereform, sänkt inflation och frisläppandet av kronan mm som det började gå bra för de svenska löntagarna. Efter 1995 började reallönerna stiga i nästan samma takt som under "rekordåren" på 1960-talet.

Men förbättringen berodde inte på att vinsterna sjönk på det sätt som  TV-programmet förordade. Vinstandelen varierar nu med konjunkturerna utan att ha en varaktig trend. Det är inte genom  en ökande löneandel som de anställda i näringslivet kan få högre löner.

Forts: Industrins löneandel ökade först efter 1993

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

16 Comments:

At 21 februari, 2013 01:07, Blogger Nakensoldaten said...

Vad jag kan se så har vinstandelen ökat från ca 24 till ca 32 procent, dvs med ca 8 procentenheter.
På sidan 63 i samma rapport skriver KI själva att vinstandelen ökat: “medelvärdet för vinstandelen i näringslivet är högre 1993-2011 jämfört med 1980-1992”.

Din slutsats är kort och gott fel.

 
At 21 februari, 2013 03:21, Blogger Florian Burmeister said...

Denna statistikakrobatik hittar till en tidskrift med renommé härnäst, hoppas jag? Bloggosfären och Newsmill i all ära, men det blir omöjligt för en lekman sålla agnarna från vetet.

 
At 21 februari, 2013 12:20, Blogger Per-Olof said...

Det verkar som människor vill se statistik över en längre tidsperiod än 1980-2012. Vinstandelen ökade enligt diagrammet 1980-1995. Detta kan se ut som att kapitalisterna stjäl löntagarnas löner.

Historiskt sett måste vinstandelen ha blivit extremt låg ifrån den kris som började 1976. Detta hotade att slå ut en stor del av näringslivet. Detta ledde till att löntagarnas löner sänktes till noll kr, de blev arbetslösa.

Det är ingen fri lunch att höja kostnaderna för näringslivet genom kraftiga löneökningar, kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna och en ökning av regleringarna. Löntagarnas löner sänks ned till noll kr och löneandelen sjunker.

Problemet är att lösningen på krisen ifrån 1976 inte är den samma som orsakade krisen. I stället devalverades valutan vilket ledde till kraftiga reallönesänkningar.

I stället försökte man lösa problemet med hjälp av keynesiansk stimulans som innebär att reallönerna sänks. Syftet är att prisa tillbaka de arbetslösa till arbete.

Man måste också förklara hur vinster kan uppkomma. Vinster uppkommer huvudsakligen pga att alla utbetalningar som ett företag gör inte bokförs som kostnader. Det främsta skälet till att vinster uppkommer är investeringar i sådant som maskiner och byggnader.

Höga vinster kräver således omfattande investeringar i en större produktionsstruktur. Svenska företag som investerar måste således köpa in investeringsvarorna ifrån andra svenska företag.

Om exempelvis företag A köper in maskiner för 1 miljard kr ifrån företag B som är ett svenskt företag, ser bokföringen ut så här:

Företag B har försäljningsintäkter på 1 miljard kr. Men företag A har inte en kostnad på 1 miljard kr, utan har en kostnad på enbart 100 miljoner kr (om maskinen avskrivs på 10 år). Näringslivets vinst blir således 900 miljoner kr.

Det är främst denna faktorer som driver fram vinsterna i ekonomi (även om det finns andra faktorer).

 
At 21 februari, 2013 16:04, Blogger Florian Burmeister said...

Det blir mer att bita i framöver. Den här antologin verkar högintressant!
http://www.premissforlag.se/2013/02/14/forlorarna-ar-de-som-arbetar/

 
At 21 februari, 2013 16:51, Blogger Nils Lindholm said...

Men PO:
År 2-10 då?
Då har ju inte B någon intäkt från A, men A har fortfarande kostnaden på 100-miljoner.
Blir ju i slutändan 0.
Det enda som händer är att A kan genom 'investeringen' ex.v. köpa en oljepump till, snabbare ta upp oljan ur backen o öka BNP, den olja som var tänkt för våra barnbarn kanske?

Så efter typ 100-år så förbrukas det 50ggr så mycket olja.
Och 200-år 50ggr till alltså 2500ggr.
Eller IKEA-möbler, eller vad som helst.

Men om vi kör Carema-snurran på detta, så får ju ett, INTE Svenskt företag, en intäkt på 1-miljard, mens ett Svenskt företag kommer att under 10-år sänka vinsten med 100-miljoner.
Detta är ju det klassiska att sänka skatten, 'investera' i 'handtag o kranar av guld'.
Och helst köpta från 'öarna'.
Utgiften finns i Sverige, inkomsten, 'på öarna'.

 
At 21 februari, 2013 17:32, Blogger Danne Nordling said...

Nakensoldaten, vi kan inte jämföra slutet av en krisperiod med situationen under 30 år därefter. Siffrorna för vinstandelen 1980 och 1981 är extremt nedpressade. Problemet är att jag inte har siffror för tidigare år.

Ser vi på Schöns siffror är det tydligt att för industrin var löneandelen onormalt hög kring decennieskiftet 1970/80. Även en studie från Riksbanken som går från 1970 gällande hela ekonomin visar att nivån för vinstandelen som rådde vid mitten av 1980-talet var densamma som rådde ett par gånger under första hälften av 1970-talet.

Det skulle därför vara missvisande om vi tog 1980-81 som idealnivå för vinstandelen och satte den som riktmärke för en "rättvis" fördelning mellan kapital och arbete.

Florian Burmeister, tack för tipset om antologin från Arena. Jag tror dock inte att urvalet i denna kommer att vara objektivt. Redan titeln "Den sänkta löneandelen" tyder på att man förutsätter det som ska bevisas.

Vi får hoppas att läsarna inte kommer att dra slutsatsen att svensk fackföreningsrörelse nu åter måste kräva löneökningar som är väsentligt större än produktivitetsökningstakten.
/DNg

 
At 22 februari, 2013 00:49, Blogger Nakensoldaten said...

Danne Nordling. Schöns jämförelser går tillbaka till 1870. Det är dessa siffror som används i dokumentären, inte Konjunkturinstitutets.
Det Lönesänkarna visar är att det var ett historiskt trendbrott i skiftet 70-80-tal. Sedan dess har lönernas andel av BNP minskat kraftigt.

 
At 22 februari, 2013 02:47, Blogger Danne Nordling said...

Nakensoldaten, dessvärre tycks Schöns siffror för industrin inte stämma med nationalräkenskapernas driftsöverskottsandel i industrin, som jag hittat uppgifter för sedan 1950.

Något historiskt trendbrott i början av 1980-talet finns det inte där och inte heller i Konjunkturinstitutets redovisning av hela näringslivet. De siffrorna bygger också på uppgifter från Statistiska centralbyrån.

Det vore dessutom orimligt att industrin skulle kunna ha en kraftigt avvikande utveckling från hela näringslivets.
/DNg

 
At 22 februari, 2013 05:00, Blogger Florian Burmeister said...

Jag tror att du kan sova gott angående fackföreningsrörelsens lönekrav. Så länge vi har massarbetslöshet har kapitalet alla trumf på hand. Tyvärr.

Tänk om man kunde vända på steken. Idag köper kapital arbete. Jag vill istället se att arbete köper in kapital. Att normen blir att folk får medborgarstatus på sina arbetsplatser. Rösta fram chefer och demokratiska beslut om vad som vinsten ska gå till.

Bo Rothstein gav ut en antologi på SNS förlag i höstas som heter Tillsammans: För en fungerande ekonomisk demokrati. Som med all konstruktiv vänsterlitteratur så läses den av ingen. Facken är anti. Deras existensberättigande blir diffust i en ekonomi baserad på personalkooperativ. Och vänstern i stort är som alltid upptagen med att analysera och kritisera.

Men det finns undantag. Vänsterpartiet i Birkastan/Vasastan arrar en kväll på Teater Tribunal den 19 mars, då man bjuder in två av författarna till antologin, August Torngren Wartin och Jörgen Hermansson. Kan bli hur bra som helst.

 
At 23 februari, 2013 15:56, Blogger Danne Nordling said...

Florian Burmeister, man kunde tycka att hög arbetslöshet skulle göra facket spakt. Men dagens höga arbetslöshet är nästan helt strukturell (6,5-7%). Snart minskar konjunkturarbetslösheten och då kan facket teoretiskt ställa destruktiva lönekrav som motiveras ideologiskt.

På 1970-talet fanns EFO-modellen som utnyttjades av facket för att legitimera inflationsdrivande lönekrav hos de sansade bedömarna. Aktivisterna kunde mobiliseras med att man också måste ta igen någon sorts eftersläpning. Inte hjälpte det att arbetslösheten då hade ökat.

De strukturellt arbetslösa är lågproduktiva och därför inget hot mot de redan anställda. Arbetsgivarna har ingen "armé av arbetslösa" att rekrytera från som Marx framställde saken. Skulle detta kunna bli bättre med arbetarägda företag?

Jag sympatiserar med tanken att staten skulle kunna göra ett begränsat experiment med att arbetet fick hyra kapitalet. Det är skattebetalarna som får stå för pengarna eftersom LO och TCO är totalt ointresserade att finansiera något sådant.

Vi ställs inför två problem. Ska de i utanförskap etablera företagen? Eller ska redan sysselsatta bilda nya företag som också skulle anställa utanförskapet?

Traditionellt har de allra flesta experiment med löntagarägda företag misslyckats. Det största experimentet fanns i det forna Jugoslavien. Det ledde till stor arbetslöshet eftersom de mest produktiva anställda inte ville dela produktionsöverskottet med lågproduktiva. Ett säkert sätt att öka utanförskapet i dagens Sverige tydligen.

Jag tror dock att ett modernt experiment skulle falla på att löntagarna skulle få anställa chefer med kompetens, som då skulle begära höga löner och resultatbonusar. Detta skulle i längden sticka i ögonen på de anställda/ägarna, som också vill ha pengarna. Därför kan dessa företag inte rekrytera kompetenta ledningar och då blir följden att de blir utkonkurrerade av kapitalistiska företag i Sverige och utomlands.

Kanske det skulle fungera med löntagarägda bagerier som Rothstein föreslår. Något stort kan det inte bli om man inte går tvångsvägen.
/DNg

 
At 02 mars, 2013 01:24, Anonymous Eva said...

Danne.

Uppmanar dig att läsa på npgot grundligt i dessa frågor. I USA arbetar nära tio miljoner personer i helt eller delvis personalägda företag, via ESOP-systemet.

De jugoslaviska företagens problem är mycket väl studerade i den ekonomiska litteraturen kring arbetarstyre. De var ''socialt ägda'', vilket gjorde att man inte ville ta in nya anställda eller återinvestera vinst. Detta problem har lösts med t.ex. Mondragon-kooperativens finansiella system och ägarsstruktur. De amerikanska ESOP-företagen har inte heller dessa problem överhuvudtaget då man använder sig av aktier. ESOP-företagen är mer expansiva än kapitalistiska företag, enligt forskningen. Senast var det respekterade NBER som undersökte arbetarägande i USA.

 
At 02 mars, 2013 18:02, Blogger Danne Nordling said...

Eva,

Jag har länge propagerat för 'investeringslön' i Sverige. Det är vad svensk fackföreningsröelse skulle kunna tillåta. Men de borgerliga regeringarna efter Fälldin har inte fullföljt konceptet med skattestimulanser.

ESOP skulle kunna ses som en indirekt och diffus vinstdelning som utbetalas i form av aktier i det egna företaget. Det är dock oklart huruvida det verkligen finns företag som har en majoritet aktieägare som är anställda.

Men även företag som mest har anställda som aktieägare - där aktierna när som helst kan säljas - skulle jag inte betrakta som riktiga löntagarägda företag om de inte betalat för aktierna. Riktiga sådana måste vara producentkooperativa i meningen att de anställda köper företaget eller bildar ett kooperativ med egna kapitalinsatser. Därefter kan de förvisso låna pengar till det mesta om de kan klara verksamheten med låg soliditet. Jag är skeptisk.

Kooperativ borde det svenska facket kunna acceptera, tycker jag. Men ESOP-planer som kan misstänkas vara kopplade till vinstläget kommer facket att stoppa.
/DNg

 
At 03 mars, 2013 15:48, Anonymous Eva said...

Det är inte alls ''oklart''. NCEO uppskattar att ca 50% av de ca tiotusen ESOP-företagen är majoritetsägda av personalen, och ca 30-40% är 100% ägda av personalen. Detta beror på vissa skattefördelar för S-corporations som ägs helt och hållet av personalen. Det finns även många enskilda kända exempel, såsom Publix med 140 000 anställda som är helt och hållet personalägt. Du känns inte riktigt uppdaterad på området om du tror det är ''oklart'' huruvida det ''verkligen finns företag som har en majoritet aktieägare som är anställda.'' Dessutom kräver lagen att en majoritet av de anställda täcks av ESOP-planen, baserat på vissa kriterier vad gäller tid i företaget, ålder osv.

 
At 03 mars, 2013 17:24, Blogger Danne Nordling said...

Jag fick inte intrycket att Rothstein åberopade att ESOP-företagen var ett exempel på löntagarföretagens framgångspotential. Oavsett om det finns några tusen företag i USA som är helägda av personalen utgör dessa en försvinnande liten andel. Om ESOP verkligen var ett framgångsrecept skulle sådana företag konkurrera ut konventionella företag.

I själva konceptet för löntagarägda företag ingår enligt min mening däremot att man köpt eller fått realkapitalet oavsett om företaget varit speciellt lönsamt eller inte. Sådana företag brukar inte vara framgångsrika, vilket "marknadssocialismen" i Jugoslavien är ett exempel på.

Svenska löntagarföretag: Jag tycker att staten i Sverige skulle ställa lån till förfogande med en viss initial subvention för att experimentvägen komma fram till eventuella fördelar med löntagarägda företag. Detta är speciellt angeläget just nu när det finns en en tendens att lasta "kapitalistiska" företag för att de inte anställer personal från "utanförskapet".
/DNg

 
At 03 mars, 2013 17:47, Anonymous EVa said...

Antalet ESOP-företag har ökat explosionsartat sedan 1970, och andelen som är majoritetsägda av personalen har ökat lika mycket. ESOP-systemet håller aktier till ett värde av runt 900 miljarder dollar. Se Rothsteins bok.

De jugoslaviska ''marknadssocialistiska'' företagen var inte ägda av de anställda. De var ''socialt'' ägda, eller rättare sagt inte ägda av någon.

Det finns en massa forskning kring varför arbetarägda företag är relativt ovanliga trots att de tycks vara mer produktiva än ''kapitalistiska'' företag. ESOP-företag tycks även ha andra fördelar. Se t.ex. Shared Capitalism at Work från NBER, samt Gregory Dows bok Governing the firm. Dow menar att en mängd olika marknadsmisslyckanden kan förklara varför vi inte ser mer utav arbetarägande, trots eventuella fördelar.

 
At 03 mars, 2013 20:36, Blogger Nils Lindholm said...

Hittade detta, men det är väl en part 'i målet', och bara ett citat på citat, typ.
http://www.esop-canada.com/

"Does employee ownership work in Canada?
The most definitive study to date in Canada was done by the Toronto Stock Exchange, comparing ESOP versus non-ESOP public companies. For ESOP companies:
Five-year profit growth was 123% higher
Net profit margin was 95% higher
Productivity measured by revenue per employee was 24% higher
Return on average total equity was 92.3% higher
Return on capital was 65.5% higher
"

 

Skicka en kommentar

<< Home