Kulturens uppgift är att utmana högermakten?

Den svenska politiserade kultureliten tror att kulturdebatten ska utmana "makten". Men man definierar makten på ett gammaldags marxistiskt sätt. Makten kan istället ses som företrädarna för den icke-moraliska altruismen. Borde den inte utmanas som Ayn Rand försökte?

Jag var på Timbros tredje kulturdebatt på Teater Brunnsgatan 4 idag 7/5-13. Ämnet var "Vem är samhällskritisk? Bör kulturen vara samhällskritisk?" Fem kulturdebattörer diskuterade under ledning av Lars Anders Johansson på Timbro.

Debattörerna ovan är från vänster Erik Helmerson, förf o ledarskribent DN, Anina Rabe, kulturjournalist SvD o SDS, Wille Crafoord, kompositör o trubadur, ersättare [Jonna Sima] från Arena samt Martina Montelius, konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan Fyra.

Kulturen bör inte alltid vara politisk. Det verkade debattörerna vara överens om.  Men alltför ofta försöker man sätta in olika kulturyttringar i ett politiskt sammanhang, påpekade Rabe. Helmerson menade att det ändå skett en förbättring sedan 70- och 80-talen. Crafoord diskuterade kultur också utifrån ett högerperspektiv. Men Montelius menade att det inte kan finnas någon högerkultur eftersom kulturens uppgift är att utmana makten (kapitalismen?). Ska högern göra en teaterpjäs om att man "måste behålla rut-avdraget" frågade hon polemiskt.

Debatten verkade att ta fart när Helmerson kritiserade vänstern för att under 70-talet ha låtit bli att angripa den socialdemokratiska makten med löntagarfonder och allt. Istället gick kritiken ut på att Socialdemokraterna var något slags socialfascister. Men detta spår vidareutvecklades inte särskilt långt. Ändå är det här den kritiska punkten finns. Varför måste kultur vara vänster? Inte har den s k Benke-debatten som startade i DN gett något riktigt svar på den frågan.

En kvinna i publiken pekade på att det är högerns människosyn som borde stå i fokus. Hon nämnde därvid den liberala författaren Ayn Rand. Detta problemkomplex skulle enligt min mening kunna tas upp som en diskussion för framtiden. Den politiskt intresserade kultureliten skulle ju kunna utmana den politiska makten i välfärdsstaterna med ett ifrågasättande av omfördelningen med tvång som dessa stater bygger på. Är inte avskyn för våld och tvång något som utgör en vällovlig människosyn?

Men kultureliten (t ex Montelius) anser att "altruism" är den mest ädla människosynen som det är vänsterns uppgift att bl a genom olika kulturyttringar befordra. Och då låtsas man som om det inte är någon skillnad på moraliskt förankrad altruism och politiskt dikterad "tvångsaltruism". Det är att göra det lätt för sig. Kulturvänstern verkar inte själv vilja bli utmanad när det gäller dess världsbild - och än mindre vill denna opinionsbildningskraft sätta in sina resurser för att utmana den politiska makten om synen på denna tvångsstruktur i samhället.

Hur ställer sig egentligen kulturvänstern till Rands grundläggande moraliska diskurs i boken Och världen skälvde? Kan man moraliskt tolerera att de flesta högproduktiva flyr från det etablerade samhället för att på en avskild plats bilda ett nytt som inte bygger på tvångsaltruism? Ska man tillåta detta eller sätta in t ex krigsmakten för att återföra flyktingarna/nybyggarna till det dysfunktionella gemenskapssamhället? Ayn Rand har ställt upp problemet utan att någonsin lyckas få till stånd den kulturdebatt som denna onekligen fascinerande fråga förtjänar.

Nu har Timbro kommit med en nyutgåva av Atlas Shrugged på svenska. Är det inte dags för några ur den radikala kultureliten att ta upp den utmanande frågan om tvångsomfördelning i ett liberalt samhälle? Eller är utmaning bara ett annat ord för att stryka medhårs?

[SvD] Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Timbro, altruism, omfördelning, politisering, tvångsaltruism, samhällskritik, ideologi, kapitalism, högern, samhälle, politik på intressant.se