Omfördelningens etik är knappast ålderstigen

 En ny bok som sammanfattar problematiken i  John Rawls´ teori om rättvisa gör gällande att ämnet blivit ålderstiget och nu utgör en doktrin bland många andra. 

Carl Rudbeck recenserar boken In the shadow of justice: Postwar liberalism and the remaking of political philosophy (Princeton U P) skriven av Katrina Forrester. Den tycks inte gå mera på djupet med Rawls´ teori som jag har diskuterat den på min blogg sedan 2006. Rawls´ frihetsprincip omnämns tydligen inte alls eller så har Rudbeck bortsett från en sådan diskussion.

Rudbeck presumerar att Rawls inte skulle ha något till övers för "rika konsulter och influencers" eftersom de fattiga inte skulle ha någon nytta av att de får bli rika. Det kan förefalla som att Rawls ville ta de rikas pengar - i synnerhet om deras rikedom var ett resultat av deras talangfullhet. Men faktum är att Rawls avvisade en skatt på "huvuden" (klumpsummeskatt) i sin sista bok Justice as fairness (2001) med hänvisning till den första principen om frihet.

Hela teorin bygger på den princip människorna väljer bakom "okunnighetens slöja" vilket är en empirisk fråga och inte en lös spekulation om "skyldigheter" som Peter Singer försökte med. Fröhlich & Oppenheimer visade med experiment bland studenter att det troliga var att folk skulle välja ett trygghetsgolv och inte att maximera det sämsta utfallet. Då blir Rawls´ teori mer i linje med Hayeks förordande av ett system med socialbidrag. Någon mer omfattande omfördelning skulle inte bli resultatet.

https://www.svd.se/bokslut-over-en-omstridd-drom-om-rattvisa

http://danne-nordling.blogspot.com/2015/01/skalig-omfordelning-nagra-sakliga.html

Omfördelningsprinciper i utilitaristisk belysning

Ska vi maximera lyckan med beaktande av att omfördelning försämrar incitamenten i produktionen eller ska vi maximera de sämst ställdas lycka? Räcker det inte med en trygghetsnivå som när den tillgodosetts tillåter folk att tjäna pengar?

Utilitarismen som filosofiskt system har under senare tid  minskat i betydelse. Men 2014 utkom en bok av den amerikanske psykologiprofessorn vid Harvard Joshua Greene med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (sv övers Vi och dom, Fri tanke, 432 s) som går i motsatt riktning. Författaren argumenterar med hjälp av olika spårvagnsexempel och forskning kring folks reaktioner inför dessa för utilitarismen som övergripande moralisk princip.

Joshua Greene diskuterar i slutet av boken utilitarismen mer principiellt och tar upp John Rawls' kritik och kontroversen mellan denne och John Harsyani. Jag skall inte  här gå in på några doktrinhistoriska aspekter utan vill diskutera mer renodlat utifrån de fyra omfördelningsprinciper som kan urskiljas från debatten. För detta ändamål presenterar jag fem stiliserade fördelningar av "lycka" (ej inkomster) där den första fördelningen utgörs av det oreglerade utgångsläget.

Vad det handlar om är att närmare analysera de tre alternativ till den "naiva" utilitaristiska omfördelningen som diskuterats av Harsyani, Rawls och anhängarna till ett trygghetsgolv. Länge fördes en steril debatt om hur en (statisk) omfördelning från de rika till de fattiga skulle öka lyckosumman i samhället genom att marginalnyttan (för lycka) var högre för de fattiga än för de rika. Men  både Harsanyi och Rawls ifrågasatte att en naiv omfördelning skulle lämna inverkan på lyckosumman opåverkad genom att en lika hög lyckonivå för alla skulle försämra incitamentsstrukturen så att tillgången till resurser som kunde omfördelas skulle minska.

Jag delar upp invånarna i tre grupper: rika, medelklass och fattiga samt anger summan av lycka längst till höger.

Ingen omfördeln: . . . 40 . . . 20 . . . 2 . . . 62

Naiv utilitarism: . . . . 5 . . . . 5 . . . .5 . . . 15

Vi ser här hur de fattiga kan föras upp från 2 till 5 i lyckonivå till priset av att produktionen totalt sjunker katastrofalt och därför inte räcker till någon högre nivå för någon i samhället. Det finns väl också de som vill hävda att de fattiga riskerar att bli ännu fattigare när man inför likalön och nivellering för alla.

John Harsanyi hade som utgångspunkt, om jag förstått honom rätt, att maximera den förväntade lyckosumman under restriktionen att alltför stor omfördelning påverkar produktionen negativt. Min ungefärliga bedömning blir då en lyckofördelning enligt nedanstående:

Harsanyi . . . . . . 35 . . . . 25 . . . 6 . . . 66

Vitsen med denna fördelning är att de fattiga både har intresse att välja denna modell utifrån sin nuvarande nivå (2) och utifrån en tänkbar total utjämning som skulle ge 5 istället för 6 i lyckonivå med Harsyani. Samtidigt är sannolikheten för en högre lyckonivå för vem som helst större eftersom det förväntade värdet för summan är 66 istället för 62 (eller 15). Om förväntade värdet är ett rationellt beslutskriterium borde man alltså välja Harsanyi.

Några år efter Harsyani kom emellertid John Rawls med en helt reviderad variant. Att maximera förväntat värde när man väljer tänkbara lyckofördelningar är riskabelt, menade Rawls. Man kan ju råka att hamna bland de sämst ställda och få ett ganska dåligt utfall. Det rationella är enligt Rawls att tillämpa en beslutsprincip som kallas maximin: Det gäller att välja den fördelning där det sämsta utfallet ändå blir så bra som möjligt. Därför borde omfördelningen inriktas på de fattigaste som ska föras uppåt även om det ger en totalt sett sämre lyckosumma:

Rawls . . . .  . 30 . . . . 20 . . . 10 . . . 60

Omfördelningen ska drivas så långt att ytterligare omfördelning påverkar summan av lycka så mycket negativt att den inte räcker för att höja de sämst ställdas nivå ytterligare. Jag går inte in på Rawls' och Harsyanis diskussioner om hur man väljer opartiskt mellan olika fördelningsprinciper och sannolikheten för olika utfall. Den väsentliga frågan är hur folk kan tänkas välja fördelningsmodell där deras egenintresse är opartiskt.  Ett exempel är hur man ska dela en tårta - den som skär upp bitarna får välja sist. Är det då så att man vill ha maximal utdelning om man kommer att höra till de sämst ställda? Eller kan man nöja sig med en trygghetsgaranti i utbyte mot chansen att få en god utdelning om man istället kommer att höra till dem som lyckas bra? En illustration:

Trygghetsgolv 37 . . . 20 . . . 7 . . . 64

Hur folk väljer är i slutändan en empirisk fråga. Rawls ville inte diskutera hur valet mellan trygghetsgolv och maximalt minsta utfall. Men enligt experiment utförda av Frohlish och Oppenheimer (1992) kommer folk inte att välja Rawls' utjämningsprincip (differensprincipen) utan de föredrar istället ett trygghetsgolv (när de inte vet hur duktiga de är, blart mars 2012).

Moraliskt sett förefaller det också rimligt att den som inte lyckas så bra i samhället inte bör kräva så stora bidrag som bara är möjligt från sina medmänniskor. Har man en sådan inställning finns det alltid frivilliga försäkringar som i de flesta fall kan bekosta de olyckor och påfrestningar som man kan råka ut för. Sjukpenningförsäkringen är ett exempel.

Joshua Greene har däremot inte lyckats analysera utilitarismen så ingående att han kan dra några egentliga slutsatser om hur ekonomisk omfördelning borde bedrivas trots att detta varit en central fråga för utilitarismen i mer än 100 år.

Rawls' teori, blart 2005

Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, omfördelning, utjämning, Rawls, Harsyani, Joshua Greene, skattepolitik, filosofi, politik på intressant.se

Vad blir bättre med höjd skatt för de rika?

En förmögenhetsskatt som är större än avkastningen utjämnar visserligen förmögenhetsfördelningen. Men allmänhetens välstånd ökar inte. Tvärtom fungerar ett ofta tjänstemannastyrt ägande sämre än ett kapitalägarstyrt.

Nu är den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty återigen aktuell i den svenska debatten. Hans bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har just kommit i svensk översättning. Och han har också utkommit med en artikelsamling betitlad Kan vi rädda Europa? Den recenseras 31/8 av Daniel Suhonen i Expressen.  Vänstermannen Suhonen nämner inte att Piketty vill införa en federal stat i Europa med gemensam beskattningsrätt. Men han lovordar Piketty för att denne ställer fördelningspolitiskt radikala frågor. Skatter på 70-80 procent för de rika är ett exempel.

Idag 1/9 skriver Aftonbladet (Karin Pettersson) att skatten på de rika måste upp och hon ger följande råd till regeringen:

"Nu bör regeringen för en gångs skull orka ta i. För rättvisans skull. För att det är en bra konflikt.

De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet. Nu är det dags att de får tillbaka den möjligheten.

Det är dags att höja skatterna rejält. Det är dags att rikta ilskan åt rätt håll."

Det är kanske Göran Greider som ligger bakom. I Metro den 20/8  skrev han att det enda sättet att stoppa SD var att börja "skälla på ökade klassklyftor". Men även organisationen Oxfams utspel i mars 2015 har bidragit. Där  menade man att 1% av världens befolkning äger nästan 50 procent av alla förmögenheter i världen.

Karin Pettersson har direkt fel när hon påstår att de rika inte längre betalar en rimlig andel i skatt om man med rimlig menar att de ska betala för de välfärdstjänster och andra offentliga utgifter som de själva förbrukar. Oxfam och Piketty ger däremot en missvisande bild av problemet genom att rikta sig mot förmögenheterna och inte mot inkomsterna. 

Enligt Pikettys redovisning i boken Kapitalet... äger i olika länder  "topp 1 procenten" följande andelar av alla förmögenheter:

Frankrike 22 %

Storbritannien 29 %

Sverige 21 %

USA 34 %

Europa 23 % 

.(s 352-61)

Fyller man på nämnaren i kvoten med hela världens befolkning, som utanför industriländerna inte har särskilt stora förmögenheter, får man Oxfams siffra på ca 49 %.

Vad är då problemet utöver att siffrorna rent numeriskt manifesterar ganska stora koncentrationer? Debattmässigt går det att som Greider, Petterson, Oxfam och i viss mån Piketty uppamma en hätsk opinion mot "klyftorna" för att stärka den egna positionen. Utjämning är definitionsmässigt bra och behöver inte motiveras, tycker vänsterdebattörerna. Men om man ser mera konkret på kraven att minska förmögenhetsinnehaven blir vänsterns syften oklara. 

Det är främst framgångsrika företagare som är riktigt förmögna. Det betyder att deras förmögenheter ligger bundna i maskiner, fabriker och anläggningar. De kan inte användas för att bygga fler skolor och sjukhus eller för att avlöna fler lärare och läkare. En utjämning av förmögenheterna genom att riva fabrikerna och skrota maskinerna är absurd. Det är i så fall ägandet som kan utjämnas.

Staten kan konfiskera de rikas förmögenheter, vilket kallas socialisering. Vi vet ganska väl vad som skulle hända med produktionseffektiviteten om vi införde ett sovjetiskt ekonomiskt system. Det är en säker väg till lägre välstånd och som nu senast manifesteras genom misären i Venezuela. Kommandoekonomi bör alltså undvikas.

Då återstår att höja skatten på förmögenheterna. Det måste göras globalt så som Piketty förordar. Genom att ha en förmögenhetsskatt som verkligen är högre än förmögenhetsavkastningen kommer en liten del av förmögenheten att konfiskeras varje år. En betydande del av storaktieägandet blir ointressant. De stora aktieägarna blir tvungna att sälja aktier billigt för att få ihop pengar till skatten. Så småningom har medelklassen och pensionsfonderna tagit över det mesta av ägandet av företagen. Och staten har fått in en god del av sparandet i samhället i form av förmögenhetsskatt.

Det kommer därför att finnas mindre kapital till nyinvesteringar när sparandet har omvandlats till statlig konsumtion. Spararna och pensionsfonderna investerar ju i "begagnat" kapital istället för i nysparande. Kanske staten då måste använda de ökade intäkterna från förmögenhetsskatten till aktieköp på marknaden? Det kan bli fråga om riktade nyemissioner.

Aktieägandet blir sålunda mycket spritt. Det finns knappast plats för några nyskapande entreprenörer eller intresserade finansfamiljer som vill utveckla sitt ägande. Kvar blir tjänstemän i aktiefonderna, tjänstemän i pensionsfonderna, några statliga tjänstemän som förvaltar det statliga ägandet samt en del småsparare som inte anlitar aktiefonder. Utgör detta en förbättring som bidrar till en mer dynamisk och produktiv ekonomi utan "maktkoncentration"?

Min slutsats är att en förmögenhetsskatt av närmast konfiskatoriskt slag varken ger den stora massan någon direkt höjd levnadsstandard genom omfördelning eller en bättre fungerande ekonomi. Tvärtom är risken stor att hela samhällets ekonomi stgnerar och går tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om förmögenhetsskatt, Piketty, omfördelning, jämlikhet, Oxfam, Greider, kapitalägare, socialisering, ekonomi, politik på intressant.se

Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?

Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, omfördelning, jämlikhet, rättvisa, skatter, Rawls, Harsanyi, ekonomi, filosofi, politik på intressant.se

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 

Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om Molander, jämlikhet, inkomstutjämning, Milanovic, ojämlikhet, legitimitet, liberalism, politik på intressan.se

Inkomstklyftorna är minst i Sverige enligt Piketty

Sverige har mindre inkomstskillnader mätt som topp10-gruppens andel än USA, England, Tyskland och Frankrike. Mätt som topp1-gruppen ligger Sverige lägre än USA, England, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Spanien. Endast Danmark ligger något lägre. Sveriges problem är inte "ökade klyftor".

Inkomstskillnaderna redovisas av Thomas Piketty i boken Capital in the Twenty-First Century som andelar för de rikaste tio eller en procenten. Detta är också enligt många bedömare ett mer konkret mått än t ex gini-koefficienten för inkomstspridningen.

Inkomstspridningen ("klyftorna") har ökat i många länder sedan 1970 eller 1980. För de rikaste 10 procenten ökade inkomstandelen i USA från 34 till 48 procent för åren 1970 till 2010. I Sverige gick ökningen dessa år från drygt 26 procent till 28 procent med ännu lägre andel 1980 (Fig 9.7):

De 10 procenten med de högsta inkomsterna tog i Sverige 23 procent av alla inkomster 1980 och 28 procent 2010

I Pikettys bok visas i flera diagram andelen för den högsta procenten inkomster. Också där ligger Sverige i botten även om Danmark, med en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, vissa år ligger ännu lägre (fig 9.2-9.4):

Den procent med de högsta inkomsterna tog i USA 8 procent av alla inkomster 1980 och nästan 18 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Sverige 4 procent av alla inkomster 1980 och 7 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Danmark 5,8 procent av alla inkomster och drygt 6 procent 2010

 I de diagram som redovisas i Jesper Roines sammanfattning av Pikettys bok ligger Sverige långt under genomsnittet för 18 länder också när det gäller ökningen av inkomstskillnaderna - både för topp10-gruppen och topp1-gruppen. USA ligger däremot ännu mera över snittet.

 Pikettys internationella jämförelser av inkomstspridningen visar att Sverige inte hör till de länder som har problem med "ökade klyftor".

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, inkomstskillnader, inkomstspridning, klyftor, inkomstklyftor, ojämlikhet, rika, höginkomsttagare, utjämning, fördelningspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys empiri var svag men det gäller nu också för teorins empiriska grunder - kapitalkvoten

Att det behövs mer kapital i förhållande till produktionen har länge ansetts som ofrånkomligt. Men den ökning som registrerats är kanske bara skenbar och beror på bostäderna, vilket två nya rapporter indikerar. Då faller den centrala delen av Pikettys framtidsteori.

Den franske ekonomen Thomas Piketty blir alltmera kritiserad. Han har i sin bok om "kapitalet" dels lagt fram en empirisk tes om en allt större koncentration av kapitaltillgångarna i industriländerna och dels en teori om varför denna process kommer att fortsätta. Den grundar sig på studier av den stigande kapitalkvoten (kapitalstocken i procent av BNP eller β) samt på antaganden om ökade vinster och sjunkande tillväxt. Slutsatsen är att den högsta inkomstskatten borde höjas till mer än 80 procent och att en förmögenhetsskatt bör införas så att sparandet blir mindre vinstgivande.

Det egenartade med Pikettys presentation av sina empiriska resultat är att han antyder att förmögenheterna nu har koncentrerats så att man närmar sig nivån före första världskriget trots att hans egna kurvor inte visar detta (bart 9/6). Detta har nu börjat uppmärksammas. Sålunda skriver Centerpartiets Martin Ådahl idag i SvD 29/6 att koncentrationskurvorna inte alls är U-formade utan snarare L-formade. Det är något som varken Katrine Kielos (DN 31/3) eller Sven-Eric Liedman (DN 27/4) ville nämna.

Även själva teorin om varför koncentrationen av förmögenheter kommer att "fortsätta" kritiseras idag av tre ekonomer som på uppdrag av Timbro lagt fram två korta rapporter. Doktoranden i Uppsala, Jacob Lundberg, tar upp kapitalkvotens utveckling. Dess faktiska storlek och utveckling är central för Pikettys teori om framtiden. Kapitalistiska länder tenderar att ackumulera kapital. Frågan är huruvida denna ansamling går snabbare än produktionen totalt vilket ökar kapitalkvoten. Är så fallet vill Piketty på teoretiska grunder göra gällande att också kapitalkoncentrationen ökar. Lundberg visar nedanstående diagram:

Kapitalkvoten förefaller att först ha sjunkit och sedan stigit en del

Det som förefaller egendomligt är att de tre europeiska länderna skulle ha använt mycket mer kapital under 1800-talet än under större delen av 1900-talet för att få fram sin produktion. Dessutom skulle kapitalanvändningen ha ökat med tre gånger av BNP sedan 1950 utan att kapitalägarnas andel av inkomster av BNP ökat särskilt mycket. Denna kapitalandel (efter avskrivningar) av inkomsterna visas i nedanstående diagram:

Kapitalandelen i Europa ökade från 25 till 27% av NI trots att kapitalkvoten ökade med 250% av BNP

Det statistiska materialet på denna aggregationsnivå verkar leda till missvisande slutsatser. En felkälla är att en ökning av kapitalstockens volym tenderar att leda till sjunkande avkastning. Lundberg hänvisar till Matthew Rognile som menar att denna "priseffekt" är dominerande, medan Piketty har motsatt uppfattning.  I nedanstående diagram visas den svenska kapitalstockens utveckling sedan 1993 till bokfört värde:

I Europa ökade kapitalstocken med 1,5 gånger av BNP medan den minskade i Sverige till bokfört värde

Lundberg hänvisar vidare ytterligare till Rognile som menat att 80 procent av kapitalkvotens ökning beror på en ökning av bostadsbeståndet. Enligt Piketty svarar bostäderna för ca hälften av kapitalstocken. Doktoranderna i Stockholm (SU o HH) Karl Harmgren och Gustaf Lundgren visar ett par diagram som delar upp kapitalstocken på komponenter. Här nedan visas Frankrike:

Kapitalstocken i vanliga företag har inte ökat

Den höga kapitalkvoten på 1700- och 1800-talen beror på att jordbruksmark räknats in i kapitalstocken. Någon avindustrialisering har inte förekommit. Användningen av maskiner, anläggningar och fabrikslokaler i relation till BNP har varit ganska konstant. Ökningen av kapitalkvoten efter 1960 beror praktiskt taget helt på det större (och mer marknadsvärderade) bostadsbeståndet. Men det är knappast privata hyreskapitalister som finansierat denna utbyggnad eller fått åtnjuta värdeökningen. Piketty har här också fått vägande kritik från franska forskare (Bonnet et al, pdf). Dessa forskare har kommit fram till att kapitalkvoten β inte ökat i USA, Frankrike, Kanada och Storbritannien men dock i Tyskland.

De två rapportförfattarna diskuterar också Pikettys hänvisningar till olika litterära referenser och olika mått på ojämnheten i förmögenhetsfördelningen (pdf). Danmark är det mest ojämlika landet när det gäller kapitalägande medan Finland hör till de mest utjämnade. Hur mycket märker vi det i vardagen? Detta utgör en tankeställare för hela debatten om förmögenhetsfördelningen. Vi saknar Pikettys framställning av den mer ojämna fördelningens nackdelar och faror. Utan en sådan konkretisering kan vi inte heller diskutera andra vägar att undgå dessa farligheter.

Det mest intressanta är emellertid att Pikettys teori, att sämre tillväxt skulle leda till ökad kapitalkvot, inte ser ut att stämma för de senaste 30-40 åren. Tillväxten har förvisso gått tillbaka men ökningen av kapitalkvoten är tydligen skenbar. Så även om tillväxten blir riktigt dålig de närmaste 50 åren är det inte säkert att kapitalägarna med automatik får större utrymme och tar en ökad andel av de totala inkomsterna i framtiden. Och då måste en ny förmodan konstrueras för att förmögenheterna ska koncentreras mera - en koncentrationsökning som vi inte sett så mycket av ännu.

[Rec av Jesper Roines sammanf i Tidn Kulturen jul-14, miljoninkomster till 50 % en engångsföreteelse på nio år; Mises inst juli-14], [brister i förmögenhetsrapporteringen i USA pga skattebestämmelser, Cato jul-14, disk om förmfördelningen o statistiken (pens) New Yorker J Cassidy 27/5-14] 

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetsfördelning, kapital, kapitalökning, kapitalkvot, kapitalandel, nationalekonomi, ojämlikhet, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Är Pikettys teori en bluff?

Långsiktigt ökar kapitalstockens relation till BNP spontant i länder med marknadsekonomi genom sparandet. Det är trivialt. Empiriska data visar att detta inte nödvändigtvis ökar kapitalkoncentrationen. Och någon teori eller "lag" som bevisar koncentrationstendenserna har Piketty inte lagt fram trots att han gett sken av motsatsen.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty anses av sina anhängare ha lagt fram en teori om att "kapitalismens lagar" obönhörligen leder till större ojämlikhet i ägandet av kapitaltillgångar (fastigheter, obligationer, företag och aktier). Förutom de "lagar" som Piketty anser sig ha identifierat är det också en kommande minskning av tillväxten av BNP som blir orsaken till att jämlikheten blir allt mindre.

Den teori som Piketty anses ha formulerat bygger på det elementära sambandet att ökat sparande i förhållande till BNP leder till att det ackumuleras kapital så att det efter en tid kan registreras att det samlade kapitalet blivit större i förhållande till BNP. Men Piketty tycks ha velat briljera med några algebraiskt formulerade samband eller "lagar" som han förklarat så dåligt att de professionella ekonomerna missförstått vad han egentligen ville säga. Det gäller främst den "andra lagen" β = s/g. Kritiken att kapitalet blir gigantiskt när tillväxten g minskar och sparandet s är konstant visar hur ogenomtänkt Pikettys framställning egentligen är, men alltihop är ändå ett sidospår.

På grundval av Pikettys svar till sina kritiker (Businessweek 6/6-14) bedömer jag att han menat att den allmänna tendensen till att kapitaltillgångarna ökar i relation till BNP (Y) också tenderar till att kapitalägandet koncentreras till de rikaste 10 procenten eller till ännu mindre delar av kapitalägarna. Men i sitt svar vidhåller han inte den senare tendensen om koncentration utan menar att större kapitalkvot (β/Y) inte i sig är något negativt.

Ska man blanda in sparandet och tillväxten är det något i stil med följande räkneexempel som föresvävar Piketty: om kapitalkvoten är 5 och tillväxten 2 procent fordras en sparkvot på 0,10Y för att öka β i takt med Y. Säg att tillväxten sjunker till 1 procent, då kommer en oförändrad sparkvot på 10 procent att börja öka kapitalet i relation till Y. De nu "överflödiga" 5 procentenheterna sparkvot kommer på 20 år att öka kapitalkvoten från 5 till 6Y (bortsett från avskrivningarna). Någon intressant "lag" är det inte fråga om utan ett elementärt samband mellan sparande och kapitalackumulation.

Det intressanta är att kapitalistiska länder långsiktigt ökar kapitalkvoten. Det betyder också att kapitalets produktivitet sjunker (capital-output ratio minskar) i termer av Y. Hur den mera fysiska produktiviteten utvecklar sig är mera komplicerat. Piketty hävdar att även fattiga länder på 1800-talet hade hög kapitalkvot. Sedan 50 år stiger kapitalkvoten och enligt Pikettys diagram nedan blev den 3,5 i USA 1970 och 5 år 2007.

Varför ökade kapitalmängden i relation till totalproduktionen? Enligt Piketty är det en följd av att sparandet minskade mindre än tillväxten:

" the simplest way to explain the rise in capital-income ratios that we observe in the data in recent decades is that saving rates did not fall as much as growth rates, so that mechanically the capital-income ratio tends to rise to relatively high levels, just like in the 19th century."

Hela  prognosdelen i  Pikettys teori kokar alltså ner till en empiriskt grundad trendfamskrivning av den långsiktiga ökningen av kapitalkvoten utan någon teoretisk förklaring till varför detta måste inträffa. Det förmenta teoretiserandet med formler och "lagar" verkar vara ren bluff. Att lägre tillväxt eller ökat sparande ökar kapitalkvoten är trivialt. Lika trivialt är det att sjunkande tillväxttakt och oförändrad räntabilitet på kapitalet (r) leder till att r blir större i förhållande till g vilket Piketty ger det suggestiva uttrycket r>g. Skriver man på detta sätt om en långsiktig trend (med stora kortsiktiga avvikelser), inbjuder man till reaktionen att då måste vi se till att räntabiliteten på kapital sänks.

Slutdelen i Pikettys "prognos" om ökad kapitalkvot är uppfattningen att mera kapitaltillgångar i samhället också betyder att dessa hamnar i händerna på de allra rikaste. Därför är ökad kapitalkvot någonting ont i sig - i varje fall för jämlikhetsvänner. Men denna förmodan är väl ingen teori? Var finns den kapitalistiska lag som säger att större sparande i relation till BNP måste leda till att det är de rikaste som sparar mest?

Att skriva fram trender från amerikanska och brittiska förmögenhetsdata är inte någon enkel sak - i synnerhet inte när korrigeringar görs av Pikettys serier som drar ner den lilla uppåtgående trend som finns. Lika illa ser det ut för Frankrike enligt Pikettys diagram nedan:

 Varifrån kommer påståendena att koncentrationen av förmögenheter är uppe i 1910 års nivåer? För Sverige ser bilden likartad ut:

 För Frankrike stämmer förmögenheternas koncentrationsutveckling inte alls med kapitalkvotens våldsamma ökning i det första diagrammet. β/Y gick från ca 3 till nästan 6 från slutet av 1990-talet utan att förmögenhetskoncentrationen påverkades beaktansvärt. Empiriska data tycks inte kunna rädda ens resterna av Pikettys prognosteori. Den är en bluff både tillämpad på de senaste decenniernas data och på den framtida utvecklingen, eftersom det visar sig inte finnas någon teori utan bara hantverk (som inte stämt hittills).

Och om det är så att fortsatt kapitalbildning enligt den långsiktiga trenden leder till att det är de rika som får ta på sig den största bördan av sparandet i fortsättningen måst man väga detta mot alternativen. Är det bättre att införa konfiskatoriska skatter på kapitalbildningen som Piketty vill? De kommer att sänka tillväxten ytterligare och ge långsammare löneökningar för vanliga löntagare. Dessutom minskar möjligheterna att ta hand om den ökande andelen äldre utan att höja skatterna. Slutligen blir det omöjligt att förkorta arbetstiden successivt.

(Länk till diagrammen här.) Föregående artikel om Piketty 2/6

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, jämlikhet, ägandekoncentration, kapitalinkomster, förmögenhetsökning, förmögenhetsskatt, tillväxt, ojämlikhet, kapitalism, kapitalismens lagar, samhälle, nationalekonomi, media, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys ägandeteori fel: ökade inkomster gav stillastående ägande

Trots att de rikaste ökat sina inkomstandelar med 50 resp 155 procent sedan 1980 har de rikastes förmögenheter inte ökat nämnvärt i USA. Kapitalackumulationen verkar svikta hos de verkliga kapitalisterna. Hur kan då en bok presenteras med rakt motsatt budskap?

Tolkningarna av boken Capital in the 21st Century, som skrivits av den beryktade nationalekonomen Thomas Piketty, lägger tonvikten vid en ägandeteori om alltmer ökande koncentration av kapital hos de rikaste. Denna koncentration utgör ett hot mot jämlikheten, demokratin och en effektivt fungerande ekonomi. Därför borde en kännbar förmögenhetsskatt införas tillsammans med andra skatteskärpningar på egendom.

Teorin kan förefalla plausibel. Någon form av icke uppmärksammade monopoltendenser skulle kunna ha ökat räntabiliteten på riskvilligt kapital - i synnerhet i relation till lånekapitalets avkastning. Ökade hävstångseffekter kan då ha gett ägarna till riskkapital högre inkomster. Dessa inkomster har sedan investerats i nytt riskkapital osv, vilket medfört att de rikaste 10 eller 1 procenten ökat sin andel av det totala kapitalägandet.

På liknande sätt som man kan testa Karl Marx' teori om kapitalismens inneboende tendens att i absolut mening utarma löntagarna kan man testa den ovanstående tolkningen av Pikettys teori. För några dagar sedan kom det fram att Pikettys data över förmögenhetskoncentrationen inte stämmer med andra undersökningar - i synnerhet inte i England och i viss mån USA. (Tack Per för tips.) Det skulle i och för sig kunna bidra till att misstänkliggöra hela Pikettys ansats eftersom hans data kan ha överskattat tendensen till koncentrerat ägande.

Men man behöver inte ens göra justeringar av Pickettys data för att kunna konstatera att teorin är felaktig. Det visar redan hans ursprungsdata relativt tydligt. Den stora entusiasmen för Pikettys teori bland vänsterliberala ekonomer och politiker verkar istället komma från en trivial sammanblandning av de rikas inkomstutveckling med förmögenhetsutvecklingen. Dock kan man fråga sig hur nobelpristagare kan göra sådana misstag.

Financial Times publicerade 24/5 en redogörelse för hur Pikettys data borde revideras baserad på research av Chris Giles [pdf]. En god sammanfattning finns i en samtidig artikel i The Economist. (Likartad kritik av Tyler Cowen, MargRev och av Robert Murphy, Mises Inst Can) Här ska jag visa kurvor för USA vad gäller kapitalägandet samt därefter hur de verkliga höginkomsttagarnas inkomstandelar har utvecklats.

Den allt större inkomstandelen för dem som tjänar mest har ökat de 10% rikastes kapitalägande från knappt 70% år 1980 till drygt 70% idag (FT)

Den övre kurvan visar hur stor andel de 10 procent som äger mest äger av de totala förmögenheterna och den undre andelen för den procent som äger allra mest. Den större gruppen har inte ökat sin ägarandel jämfört med 1930-talet. Efter en nedgång av andelen under 1940- och 50-talen har en återhämtning skett. Liknande gäller för den mindre gruppen (top 1%) och där finns reviderade siffror som visar en fortsatt minskning efter 1960.

Hur stora inkomster dessa två ägargrupper har är okänt. Men en indikation kan fås genom statistiken över de största inkomsttagarnas utveckling av sina inkomstandelar. Här visas först inkomstandelen för de 10 procenten högsta inkomsttagarna och därunder motsvarande för den procent som tjänar allra mest (källa: WTID).

De 10 procenten största inkomsttagarna har ökat sin andel av de totala inkomsterna markant med början vid 1980. Till idag har inkomstandelen ökat med omkring 16 procentenheter av den totala inkomstsumman - från 34 till 50 procent (nästan 50%).

Den 1 procent högsta delen av inkomsttagarna har ökat sin andel relativt sett ännu mera - från 9 till 23 procent (14 procentenheter eller 155%). Båda dessa diagram visar att inkomstskillnaderna i USA har ökat, eller som man säger "ojämlikheten har ökat".

Men ökad ojämlikhet i inkomster är inte detsamma som större förmögenhetsskillnader. Det visar det första diagrammet. Det visar också att det knappast kan ha varit ökade inkomster från kapital som förklarar ökningen i inkomstandelarna i diagram 2 och 3. De ökade arbetsinkomsterna sedan 1979/80 har dessutom inte använts för att berika sina upphovsmän/kvinnor. Just ingenting har gått till att öka förmögenhetsandelarna. Tvärtom kan kapitalisterna ha börjat "stjäla av sitt kapital" som Marx uttryckte saken. Kapitalackumulationen sviktar helt enkelt i den moderna kapitalismens högborg.

Som jag har uppfattat Pikettys teori pekar hans egna data relativt entydigt på att teorin är felaktig. Jag kan inte se hur alla deltagarna i hyllningskören ska kunna komma runt det i praktiken obefintliga sambandet mellan de rikas inkomstökning och förmögenhetsutveckling. Men Piketty har kanske menat något helt annat...?

Tidigare artikel om Pikettys förmögenhetsskatt 24/5
[Svar till FT från TP, pdf]

SvD Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, kapitalackumulation, kapitalet, kapitalinkomster, arbetsinkomster, de rikaste, höginkomsttagarna, jämlikhet, klyftor, utjämning, Krugman, fördelningspolitik, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys data: fler miljonärer behövs i Sverige

När jämlikheten var som bäst var inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten ökat en tid ökade inkomsterna snabbare än tidigare under 1900-talet. Det framgår av Pikettys databas.

I söndagskvällens nyhetssändningar i TV visade man hur ojämlikheten i inkomster har ökat i Sverige sedan omkring 1980. Detta illustrerades med ett diagram över hur stor del av de samlade inkomsterna som gått till de rikaste 1 procenten av inkomsttagarna. Osökt kommer man att tänka på det budskap som den franske nationalekonomen Thomas Piketty framfört i sin bok om kapitalet i det 21a århundradet. När boken översattes till engelska i mars fick hans tes att det går att göra någon sorts ny variant av Karl Marx' analys av kapitalismens långsiktiga tendenser stort genomslag.

Pickettys analys uppges gå ut på att kapitalackumulationen i någon diffus mening inom Europa och USA nu går snabbare än tillväxten av BNP (r>g) vilket medför att de rikaste kapitalägarna tar hand om en allt större del av de löpande inkomsterna. På liknande sätt som Marx förutsåg kapitalismens långsiktiga undergång genom ökade investeringar i kapitalistfamiljernas regi skulle man nu kunna se fördelningspolitiska problem i tangentens förlängning som förstör kapitalismen. Pikettys slutsats är därför att en global förmögenhetsskatt borde införas.

Med tanke på SVT:s försök att antyda en oroande fördelningspolitisk utveckling konsulterade jag vad Pickettys databas har att säga om Sverige. I nedanstående diagram visas för hela perioden sedan 1912 hur stor andel av inkomsterna som den procent som tjänar mest får av alla inkomster. Den andelen har sjunkit från 20-25 procent före första världskriget till ca 8 procent strac efter andra världskriget. Där började TV:s kurva. Sedan sjönk andelen ("ökade jämlikheten") till under 5 procent ca 1980. Men därefter har andelen stigit till över 10 procent vid IT-bubblans höjdpunkt för att sedan falla tillbaka en del.

TV:s siffror ligger på en något lägre nivå än i Pickettys databas, men tendensen är densamma. Det stora problemet med redovisningen i Rapport och Aktuellt är dock att slutsatsen var så entydigt negativ: ojämlikheten har ökat - underförstått att höjda skatter för de rika borde vara motiverade. Det är en alltför enkel slutsats om man ställer enprocentskurvan i jämförelse med realinkomstutvecklingen. Av diagrammet nedan framgår att inkomsterna per beskattningsenhet ökat från ca 40 000 kr/år till 250 000 kr.

Fler miljonärer ger nu snabbare inkomstökningar i genomsnitt

Vi kan av detta diagram inte dra slutsatsen att inkomsterna i genomsnitt skulle ha ökat långsammare när "ojämlikheten ökat". Tvärtom visar kurvorna att när jämlikheten var som störst åren omkring 1980 var också inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten började öka i mitten av 1980-talet började inkomsterna efter en något trevande start att öka i en klart snabbare takt än tidigare under 1900-talet.

Denna enkla jämförelse är naturligtvis litet väl grov. Men med tanke på hur lättvindigt man har börjat dra slutsatser utan att ens ha särskilt mycket fakta som stör vill jag föreslå följande preliminära slutsats: det behövs fler miljoninkomsttagare i Sverige.

Karin Pettersson AB försöker ge motsatt bild 22/4  och 28/4

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, kapitalism, inkomstutveckling, rikaste 1 procenten, förmögenhetsskatt, omfördelning, jämlikhet, utjämning, fördelningspolitik, ekonomi, media, politik på intressant.se

Varför vill Reinfeldt begränsa sin älskade frihet?

Hur kan Reinfeldt samtidigt vilja slå vakt om friheten och förorda höga skatter för att göra Sverige till ett paradis för låginkomsttagare?

Det andra programmet Nyfiken på partiledaren i TV2 med Poul Perris sändes under söndagskvällen 26/1. Det var nu Fredrik Reinnfeldts tur. Han är både moderatledare och statsminister och borde därför vara speciellt intressant att få grepp om. Men han framstår fortfarande som en gåta. Av kommentarerna efteråt framgick att man trodde att han var någon sorts konservativ - dock ej i den traditionella stilen med "fanan och fosterlandet".

Fredrik Reinfeldt

Men Reinfeldt vill gärna framställa sig som frihetsvän. Efter en halvtimmes prat om ungdomsförhållanden mm kom Perris in på vad ideologin betydde för Reinfeldt. Det var en fråga om frihet. Reinfeldt var frihetsälskande. [Därför är det svårt att se att han skulle vara konservativ.] Här framgick att för Reinfeldt var frihet att få göra som man vill så länge det inte skadar andra. Han påbörjade dessutom ett resonemang om att det fanns andra saker man inte fick göra. Men detta var Perris inte intresserad av att få veta mer om.

Det borde vara uppenbart att Reinfeldt inte är ultra-liberal. Han anser att friheten bör begränsas av andra orsaker än att man kan skada andra om man har rätt att göra vad som helst. Men varför skulle Reinfeldt vilja begränsa något som han i djupet av sin själ älskar och högaktar? Det naturliga svaret för en liberal är åtminstone att det behövs resurser till försvar, polis, rättsväsende och samhällsskydd som inte kan finansieras på en fri marknad. Vi får väl anta att Reinfeldt är med på detta även om man håller sig på ett luftigt ideologiskt plan.

Perris var ett kort ögonblick inne på ytterligare en annan begränsning av friheten. Om inte alla kan utnyttja sin frihet för att skaffa sig en dräglig levnadssituation uppstår frågan vad man då kan göra. Men detta spår övergav Perris redan innan han lyckades formulera frågan explicit. Det naturliga för Reinfeldt hade då varit att svara att han sätter andra värderingar högre än friheten. Den kan utmärkt väl begränsas för att åstadkomma omfördelning till de sämst ställda eller rentav till alla "eftersatta". Hur ställer sig Reinfeldt till denna problematik? Programledaren lämnade tittarna i sticket.

Hur ser Reinfeldt på t ex den eventuella motsättningen mellan välgörenhet och skattefinansierad omfördelning? Det är inte en ointressant fråga när det berör statsministerns personliga värderingar. Ger han exempelvis pengar till tiggare eller till hjälporganisationer? För några år sedan gjorde Reinfeldt faktiskt ett uttalande i omfördelningsfrågan som vi borde ha fått utvecklat i programmet. Han sade då: "Sverige ska bli ett paradis för låginkomsttagare". Det skulle ju kunna medföra långtgående frihetsinskränkningar för dem som inte räknas till låginkomsttagarna i form av mycket höga skatter.

Kanske Reinfeldt lider av en psykologisk personlighetsklyvning? Han vill både värna sin älskade frihet och inskränka den för en ansenlig del av befolkningen för att tillgodose ett annat mål som han håller högre. Att beslå statsministern med en självmotsägelse av denna dignitet hade väl varit en bedrift av Perris. Eller hade det blivit pinsamt om han lyckats gräva upp sådana anomalier ur statsministerns psyke?

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, psykologi, ideologi, frihet, omfördelning, skatter, moderaterna, tvång, politik på intressant.se

Ökade lönespridningen har upphört under Alliansen

Lönespridningen ökade under den socialdemokratiska regeringsperioden men har sedan upphört. Den ökade andelen fattiga beror kanske på den tidigare ökningen av utanförskapet, som ledde till bidrag istället för lön.

En undersökning av "klyftorna" från OECD fick stor uppmärksamhet under gårdagen - med ett helt uppslag i SvD. Definitionen var dock inte inkomster i allmänhet. Det var fråga om andelen relativt fattiga i Sverige 1995-2010 (SvD 15/5-13). Med "andelen relativt fattiga" menas den andel av alla hushåll som har en disponibel inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Den andelen har ökat från 3,7 procent 1995 till 9,1 procent 2010.

Ökningen i Sverige är klart större än ökningen i andra länder. Man blir litet konfunderad över måttets validitet när förändringen i Italien går från 14,7 procent till 13,0 och i Grekland från 13,5 till 14,3. Japan som inte är känt för stora inkomstskillnader ligger på 16,0 procents andel 2010 (diagram).

Kommentarerna från Anders Borg (SvD) och Magdalena Andersson (SvD) går ut på att ökningen av andelen fattiga inträffade redan på Socialdemokraternas tid respektive att det finns "en politisk skiljelinje i Sverige, där vi socialdemokrater försöker hindra utvecklingen, medan den borgerliga regeringen påskyndar utvecklingen mot ökade klyftor". Detta påstående verkar vara helt felaktigt.

Faktum är att lönespridningen har upphört att öka under alliansregeringens tid enligt SCB (uppd)Diagrammet nedan visar hur mycket högre de högavlönades löner är jämfört med de lågavlönades. Den blå linjen gäller genomsnittet för män och kvinnor och visar att de högavlönade har en lön på 204 procent av de  lågavlönades.

 Lönen för 90:e percentilen i relation till 10:e

 

De högavlönade hade 2007 en lön på 206 procent av de lågavlönades. Det har alltså skett en liten löneutjämning under alliansregeringens tid. Däremot ökade lönespridningen under den socialdemokratiska tiden. År 1992 hade de högavlönade 177 procent av de lågavlönades lön.

En grov konkretisering av vad som hänt är att en person som idag tjänar 41 000 kronor per månad utan den socialdemokratiska ökningen av lönespridningen istället hade tjänat 35 000 kr/m (före skatt). Den lågavlönade har i detta räkneexempel antagits tjäna 20 000 kr/m.

Under tisdagen kommenterade Folkpartiets ekonomiske talesman, professor Carl B Hamilton, de ökade "klyftorna" med ett resonemang som gick ut på att det är positivt att de som arbetar hårt, tar ansvar och blir befordrade också ska få mer ekonomisk ersättning för detta. Något sådant har uppenbarligen inte inträffat. Hamilton har förväxlat lönespridning med inkomstspridning.

Orsaken till att det blivit en större andel relativt fattiga ligger istället hos de som inte jobbar. Denna grupp har under alliansregeringen fått högre relativ skatt och olika bidrag har i relativa termer släpat efter den allmänna inkomstökningen. Dessutom har vissa delar av denna kategori helt blivit utan bidrag genom arbetsvillkoren i a-kassan. En del, men inte alla, har fått socialbidrag.

Det är alltså de hårdare kraven som ställs till följd av arbetslinjen som medfört att fler kanske blivit fattiga. De ska enligt denna filosofi få det så mycket ekonomiskt sämre att de inte ser bidragstagande utan istället jobb som den naturliga utvägen.

Eftersom även inkomststatistiken tyder på att den nu uppmärksammade ökningen av klyftorna inträffade redan under den socialdemokratiska regeringsperioden är det missvisande att skuldbelägga arbetslinjen för att ha orsakat ökningen av fattigdomen. Det kanske istället var den tidigare ökningen av "utanförskapet" som gjorde folk fattiga. När sysselsättningsgraden sjönk och bidragstagandet ökade under Perssons tid, sjönk rimligtvis allt större grupper ner under 50-procentsstrecket. Magdalena Andersson (S), som förnekar denna utveckling borde få förklara sig.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, fattigdom, klyftor, inkomstspridning, lönespridning, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, ekonomi, politik på intressant.se

Kulturens uppgift är att utmana högermakten?

Den svenska politiserade kultureliten tror att kulturdebatten ska utmana "makten". Men man definierar makten på ett gammaldags marxistiskt sätt. Makten kan istället ses som företrädarna för den icke-moraliska altruismen. Borde den inte utmanas som Ayn Rand försökte?

Jag var på Timbros tredje kulturdebatt på Teater Brunnsgatan 4 idag 7/5-13. Ämnet var "Vem är samhällskritisk? Bör kulturen vara samhällskritisk?" Fem kulturdebattörer diskuterade under ledning av Lars Anders Johansson på Timbro.

Debattörerna ovan är från vänster Erik Helmerson, förf o ledarskribent DN, Anina Rabe, kulturjournalist SvD o SDS, Wille Crafoord, kompositör o trubadur, ersättare [Jonna Sima] från Arena samt Martina Montelius, konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan Fyra.

Kulturen bör inte alltid vara politisk. Det verkade debattörerna vara överens om.  Men alltför ofta försöker man sätta in olika kulturyttringar i ett politiskt sammanhang, påpekade Rabe. Helmerson menade att det ändå skett en förbättring sedan 70- och 80-talen. Crafoord diskuterade kultur också utifrån ett högerperspektiv. Men Montelius menade att det inte kan finnas någon högerkultur eftersom kulturens uppgift är att utmana makten (kapitalismen?). Ska högern göra en teaterpjäs om att man "måste behålla rut-avdraget" frågade hon polemiskt.

Debatten verkade att ta fart när Helmerson kritiserade vänstern för att under 70-talet ha låtit bli att angripa den socialdemokratiska makten med löntagarfonder och allt. Istället gick kritiken ut på att Socialdemokraterna var något slags socialfascister. Men detta spår vidareutvecklades inte särskilt långt. Ändå är det här den kritiska punkten finns. Varför måste kultur vara vänster? Inte har den s k Benke-debatten som startade i DN gett något riktigt svar på den frågan.

En kvinna i publiken pekade på att det är högerns människosyn som borde stå i fokus. Hon nämnde därvid den liberala författaren Ayn Rand. Detta problemkomplex skulle enligt min mening kunna tas upp som en diskussion för framtiden. Den politiskt intresserade kultureliten skulle ju kunna utmana den politiska makten i välfärdsstaterna med ett ifrågasättande av omfördelningen med tvång som dessa stater bygger på. Är inte avskyn för våld och tvång något som utgör en vällovlig människosyn?

Men kultureliten (t ex Montelius) anser att "altruism" är den mest ädla människosynen som det är vänsterns uppgift att bl a genom olika kulturyttringar befordra. Och då låtsas man som om det inte är någon skillnad på moraliskt förankrad altruism och politiskt dikterad "tvångsaltruism". Det är att göra det lätt för sig. Kulturvänstern verkar inte själv vilja bli utmanad när det gäller dess världsbild - och än mindre vill denna opinionsbildningskraft sätta in sina resurser för att utmana den politiska makten om synen på denna tvångsstruktur i samhället.

Hur ställer sig egentligen kulturvänstern till Rands grundläggande moraliska diskurs i boken Och världen skälvde? Kan man moraliskt tolerera att de flesta högproduktiva flyr från det etablerade samhället för att på en avskild plats bilda ett nytt som inte bygger på tvångsaltruism? Ska man tillåta detta eller sätta in t ex krigsmakten för att återföra flyktingarna/nybyggarna till det dysfunktionella gemenskapssamhället? Ayn Rand har ställt upp problemet utan att någonsin lyckas få till stånd den kulturdebatt som denna onekligen fascinerande fråga förtjänar.

Nu har Timbro kommit med en nyutgåva av Atlas Shrugged på svenska. Är det inte dags för några ur den radikala kultureliten att ta upp den utmanande frågan om tvångsomfördelning i ett liberalt samhälle? Eller är utmaning bara ett annat ord för att stryka medhårs?

[SvD] Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Timbro, altruism, omfördelning, politisering, tvångsaltruism, samhällskritik, ideologi, kapitalism, högern, samhälle, politik på intressant.se