Stabiliseringspolitik i praktiken

Om man behåller euron kommer stabiliseringspolitiken i praktiken enbart att handla om en mycket långvarig åtstramningspolitik. Det är nödvändigt, enligt många bedömare, att det först blir sämre innan det kan bli bättre.

Huvudlearen i SvD idag 10/5-13 handlar om den europeiska stabiliseringspolitiken. Rubriken är "räknefel ändrar inget i Europa" och artikeln är skriven av Ivar Arpi (vik). Den är föranledd av  det räknefel som fanns bakom påståendet från Harvard-ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att ett land med över 90 procents statsskuld i relation till BNP skulle få problem med tillväxten.

Man kan få intrycket att SvD torts allt kommit fram till att påståendet att "motståndarna till åtstramningspolitiken menar att besparingarna förvärrar krisen" faktiskt är felaktigt. Men detta är inte vad ledaren går ut på: "Den som tror att ännu hårdare åtstramningar i Europa är en magisk lösning  har nog lika fel som den som tror att det räcker med Krugmans spenderarpolitik." Det finns rimligtvis full enighet om att åtstramningspolitiken förvärrar krisen på kortare sikt. Oenigheten gäller huruvida detta är nödvändigt eller om det finns en annan väg i praktiken.

I teorin finns det alltid utvägar. Men även i den teoretiska debatten om stabiliseringspolitiken har det funnits oenighet. En invändning mot att tolerera ökade budgetunderskott har varit att de inte hjälper: varje upplånad dollar drar undan lika mycket privat konsumtion och investering och slutresultatet blir noll. En annan är att statens ekonomi fungerar på samma sätt som ett hushålls. En tredje är att budgetunderskott måste leda till inflation eftersom fler varor än som finns efterfrågas.

Stabiliseringspolitiken i praktiken brottas också med nya "makrointernationella" problem. Tidigare var det enstaka länder som kunde råka illa ut. Ett land som har kroniska underskott i bytesbalansen och som genom stigande budgetunderskott visar att man inte tänker göra något åt situationen att "leva över sina tillgångar" får oftast problem när räntebördan stiger genom ökad andel för statsskulden. Finansmarknaderna vill då ha högre ränta och när gamla lån ska omsättas blir situationen snabbt akut kritisk. Många länder förebyggde dock svårare kriser genom att på ett tidigt stadium devalvera sin valuta och ta litet extra inflation.

Det nya är att eurozonens länder inte kan devalvera. De måste måste undanröja behovet av lån från utlandet genom att trycka ner efterfrågan inom landet - och det sker både genom offentliga utgiftsminskningar och skattehöjningar. Dessutom finns en vag förhoppning att lönerna härigenom ska sjunka. Detta är i sig en destruktiv process eftersom arbetslösheten stiger och minskar skatteintäkterna osv. Men därtill kommer att många länder samtidigt måste strama åt - och dessutom motarbetas de av överskottsländerna som inte vill se sina överskott minska - vilket medför att  någon starkare förbättring inte kommer att kunna registreras på länge.

Om man som ekonomisk-politisk bedömare håller fast vid att euron i praktiken måste finnas kvar med alla regler, finns det inget annat sätt att lösa underskottsproblemen än den mödosamma väg som SvD anvisar. Av detta följer att ECB:s räntesänkning nyligen kanske var felaktig. Även den tidigare låga räntan har lett fel genom att den ökat efterfrågan och behoven av lån från utlandet. Kanske bygger lågräntepolitiken på den primitiva uppfattningen att investeringarna skulle bli större genom några procentenheters lägre finansieringskostnader. Samtidigt har penningpolitiken inte lyckats förmå bankerna att bevilja lån till de mindre företagen i den utsträckning som de önskat. Möjligen kan politikerna ha tänkt sig att statsbudgeten kan stramas åt extra mycket om hushållen (en del) kompenseras med låga räntor. Synen på relationen mellan penningpolitik och finanspolitik borde klargöras.

För att kunna bedriva en mindre kärv åtstramningspolitik måste stimulansförespråkarna precisera vilka åtgärder som borde vidtas och vilka institutionella ramar som måste åsidosättas. Hittills har åtstramningsförespråkarna kunnat tillbakavisa hela tanken på alternativ med att hävda att det inte finns någon "quick fix". Men om detta beror på teoretiska hinder eller praktiska svårigheter har inte blivit klarlagt.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, eurokrisen, Rogoff, stimulanser, nationalekonomi, Europa, SvD, ekonomi, politik på intressant.se