Finska revolutionen 1917 misslyckades genom att frigörelsen från Ryssland förbereddes samtidigt

Socialdemokraterna försökte göra revolution mot den lagliga regeringen i Finland. Det borde ha varit en hopplös uppgift i ett demokratiskt land. Men inspirationen från Lenins kommunister höll på att leda till att Finland skulle ha blivit en socialistisk diktatur. Att betona att nedslåendet av revolutionen främst var ett frihetskrig döljer vad striden egentligen handlade om.

Den ryska revolutionen ägde rum i mars 1917 då tsaren avsattes och en provisorisk regering instllerades. I november skedde en kupp av Lenin och hans s k bolsjeviker då den sittande provisoriska regeringen avsattes med våld. Därefter utbröt ett flerårigt inbördeskrig mellan bolsjevikerna och deras anhängare å ena sidan och "de vita" som hade hjälp av trupper från 19 länder för att avsätta bolsjevikregeringen. Men detta misslyckades och därför blev den ryska revolutionen en framgång i formell mening.

I Finland, som var en lydstat under Ryssland, påbörjades också revolutionära aktiviteter, såsom olagliga strejker och politiska mord, under hösten 1917. Själva revolutionen proklamerades av de röda i Helsingfors i januari 1918. Men den blev redan från början halvt misslyckad eftersom man inte lyckades arrestera regeringen som isället etablerade sig i staden Vasa som ligger vid mellersta Finlands östersjökust (i Österbotten). Fortsättningen avlöpte som ett inbördeskrig mellan de upproriska röda och företrädare för den lagliga regeringen med viss tysk hjälp i slutskedet april-maj 1918. Den finska revolutionen misslyckades sålunda genom att upproret slogs ned av den sittande regeringen.

Trots att det snart gått 100 år sedan den finska revolutionen har synen på händelserna fortsatt att vara inflmmerad. i Finland. Nyligen har författaren Christina Falk utkommit med en bok som baserar sig på en brevväxling mellan hennes morföräldrar 1917-18 och som hon presenterade på Finlandsinstitutet i lördags:

Christina Falck presenterar boken Vi och de

Boken heter Vi och de och handlar om händelserna i västra Nyland som tidigt besattes av de röda trupperna. Vid presentationen framhöll författaren att hon inte tog ställning i konflikten vilket sett utifrån är ganska problematiskt i två avseenden. Det ena är att om revolutionen lyckats skulle Finland övergått till ett socialistiskt samhällssystem med planhushållning och centralstyrning. Det andra problemet är att om de röda fått makten skulle den nya regeringen med största sannolikhet ha anhållit om att få ansluta sig till det Ryssland som senare kom att kalla sig Sovjetunionen.

Om den finska revolutionen lyckats skulle Finland idag varit ett andra Ukraina som blivit fritt först 1991 och som sannolikt hade haft en stor rysk befolkningsminoritet. Den hade nu kunnat tas som förevändning för ryska inkorporeringsanspråk av en del av Finland.

Vi måste rimligtvis acceptera att det röda revolutionsförsöket slogs tillbaka. Det som kan kritiseras är hur den vita sidan, när den höll på att segra och därefter, behandlade de upproriska röda. Den kritken har en statsrättslig och en humanitär aspekt.

Statsrättsligt sett pågick hösten 1917 en reformering av synen på vilket organ som skulle utöva "den högsta makten" som tidigare hade utövats av den ryske kejsaren. Den provisoriska regeringen i Ryssland ville inte uppge sin möjlighet att ta över denna funktion. De suveränighetssträvande kretsarna i Finland ville överföra denna funktion till parlamentet (lantdagen). I juli 1917 antog lantdagen den s k "maktlagen" som endast gav undantag åt utrikes- och militärärenden. Men den ryska regeringen upplöste lantdagen och fordrade nyval. I den gamla lantdagen hade socialisterna majoritet  (51,5%). Förhoppningen att behålla eller öka majoriteten grusades. Istället fick de borgerliga  majoritet (54%) i valen 1 och 2 oktober. Detta utfall accepterades inte av betydande delar av det socialdemokratiska partiet som istället förordade utompalamentariska aktioner.

I början av oktober började röda ordningsgarden på nytt sättas upp. De fick vapen och instruktioner av de officerslösa ryska trupperna. Den mera modesta flygeln inom socialdemokrtaterna motsatte sig bildandet av röda garden men kunde inte förhindra detta. Situationen blev ännu mer revolutionär efter Lenins bolsjevikkupp 7-8 november 1917 (bloggart  nov 2007). En generalstrejk började 14 november och pågick i en vecka. Under denna tid pågick också det som kallats "den röda terrorn" med våldsdåd, plundringar och mord. Arbetarpressen kom med alltmer hätska anklagelser mot "borgarna". Den socialdemokratiska ledningen anses ha begått misstaget att efter strejken försökt blidka vänsterfalangen med en proklamation att "revolutionen fortgick".

I slutet av januari fråntogs den socialdemokratiska partistyrelsen sina maktbefogenheter av den extrema vänsterflygeln. Man bildade en "verkställande kommitté" som trädde i funktion 26 januari och deklarerade officiell revolution 28 januari 1918. Då hade våldsdåden och terrorn eskalerat till nya nivåer under början av januari. Men försöket att arrestera regeringen misslyckades eftersom denna tagit sig till Vasa eller höll sig gömd i Helsingfors. I Sverige hade däremot vänsteroppositionen inom socialdemokrtin uteslutits i februari 1917 vid den tionde partikongressen med Hjalmar Branting i spetsen. I maj bildade de uteslutna partiet SSV (Sv socialdemokratiska vänsterparti) som är ursprunget till Vänsterpartiet idag. Något svenskt uppror blev det inte.

Kejsardömets regering inledde en ny förryskningsprocess i Finland vilken drev fram tanken på frigörelse från Ryssland. Någon värnplikt fanns inte i Finland. Redan 1915 sändes omkring 1 900 unga män för att få militärutbildning i Tyskland efter att Sverige sagt nej, I ett senare skede bildades vita skyddskårer till skydd mot den ryska militären som efter marsrevolutionen saknade officerare. Man fantiserade om en frigörelse med hjälp av Sverige och Tyskland. För detta ändamål bildades den s k Militärkommittén som bestod av äldre officerare från värnpliktens tid samt en del som tjänstgjort i den kejserliga armén. En av de senare var generallöjtnant Carl Gustaf Mannerheim som 10 januari åtog sig att bli överbefälhavare för regeringens trupper.

Den 15 november 1917 hade regeringen beslutat om självständighet från Ryssland. Detta beslut förblev okänt pga att inga tidningar utkom under generalstrejken. En mera pregnant självständighetsförklaring gjordes därför 6 december (Finlands nationaldag). Mannerheims utnämning till överbefälhavare för landets skyddskårer bekräftades av regeringen 26 januari och dessa fick karaktären av regeringstrupper. Nedslåendet av den socialistiska revolutionen kunde ta sin början den 28:e med utgångspunkt i Österbotten och med hjälp av 6 500 gevär som skeppats in från Tyskland. Dessutom anlände de stridsvana jägarna också från Tyskland.

Genom att kretsar som kom att stå nära den borgerliga regeringen tidigt gjort förberedelser för ett frihetskrig kom regeringen att från början av revolutionsförsöket förfoga över en officerskader som saknade motsvarighet på den röda sidan. Dessutom fick man under den senare delen av april hjälp av en tysk landstigning i Hangö och Lovisa, som dock höll på att orsaka en allvarlig splittring på den vita sidan eftersom Mannerheim var helt emot sådan hjälp. Den hjälp som de röda fick av de uppemot 40 000 ryska soldaterna var däremot halvhjärtad och i princip stridande mot det erkännande av självständighetsförklaringen som Lenin gjorde 4 januari 1918.

Statsrättsligt sett var revolutionärerna inte reguljära soldater som kunde åtnjuta något skydd av krigets lagar. Därför blev behandlingen inhuman och hänsynslös. Den segrande sidan var dessutom hämndlysten mot dem som man betraktade som blodtörstiga mördarband. Livsmedelssituationen var ansträngd vilket kan förklara en del av matbristen i fånglägren. Men det verkar ofrånkomligt att att många av de röda fångarna hade kunnat räddas till livet med en mera human politik.

Detta har gett upphov till djupa sår i befolkningen och bidragit till att man inte kunnat etablera synen att stiderna gällde nedslåendet av ett revolutionsförsök som annars hade kunnat leda till en socialistisk diktatur. Bidragande till detta har också varit "finlandiseringen" efter 1945 som gjort det känsligt att beskriva inbördeskriget i anti-kommunistiska termer. En mera insmickrande terminologi är därför att se striderna som ett "frihetskrig" mot resterna av den kejserliga krigsmakten och dess eferträdare i form av de "halvfascistiska" provisoriska ryska regeringarna.

Läs även andra bloggares åsikter om finska revolutionen, ryska revolutionen, frihetskriget 1918, inbördeskriget, klasskriget, Finland, Mannerheim, Ryssland, socialism, diktatur, statsrätt, politik på intressant.se