Pikettys förmögenhetsskatt kanske inte räcker

Att halvera den rikaste procentens inkomster med en skatt på förmögenheter fordrar att inkomsterna är kapitalinkomster. Men i Sverige där de rika äger ännu mera kapital är de rikastes andel av alla inkomster mindre än hälften så stor som i USA.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty (f 1971) har genom sin bok Capital in the Twenty-First Century lyckats uppnå att en fördelningspolitisk debatt utbrutit som berör den rikaste delen av medborgarna i de industrialiserade västländerna. Det slutliga syftet med denna debatt är att dessa länder ska införa en förmögenhetsskatt och  kanske även skärpt arvsskatt samt höjda skatter på egendom.

Detta program är problematiskt på flera sätt. En del av de rikaste erhåller förvisso en del oförtjänta inkomster. Men generellt verkande åtgärder mot en grov kategori riskerar att försämra incitamenten också för den produktiva verksamheten med förluster av tillväxt och försämringar för alla som följd. Att vissa förmögenheter för länge sedan skapades på ett mindre acceptabelt sätt ger inte till följd att dessa nu kan brytas ner utan att produktionsstörande effekter uppstår.

Piketty fokuserar sin analys på kapitalägandet som han hävdar blir alltmer koncentrerat. Det är ett för oss svenskar ett välkänt kommunistiskt angreppssätt. Redan 1959 utkom C-H Hermansson (som senare blev partiledare för vpk) med en bok om ägarkoncentration och "storfinansens" 15 familjer. Den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander tog starkt intryck och tillsatte 1961 den s k Koncentrationsutredningen. Den arbetade ända fram till 1975 men kom aldrig med något slutbetänkande. Detta enorma utredningsarbete kunde tydligen inte komma med något relevant resultat vilket borde visa att Pikettys ansats också lider av liknande brister.

Det anses vara ett välkänt faktum att kapitalägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA. Men trots detta får den rikaste procenten inkomsttagare en större andel av BNP än i Sverige, vilket framgår av nedanstående två diagram:

Räknat inklusive reavinster erhåller idag den rikaste procenten i USA omkring 22 procent av de totala inkomsterna. Under 70-talet var andelen av inkomsttotalen nere kring 9 procent. Reavinsterna svarar inte för någon större andel.

I Sverige får den rikaste procenten ca 9 procent av de totala inkomsterna (före skatt) mot 22 i USA. Den svenska andelen var nere under 5 procent i början av 1980-talet. Eftersom de rikaste svenskarna äger mer kapital än de amerikanska är det uppenbart att merparten av de amerikanska rika inte får sina inkomster från kapitaltillgångar.

Detta betyder att ett införande av en realistiskt hög förmögenhetsskatt i USA (några procent) inte skulle komma åt de höga inkomsterna. Och skulle man med andra skatter vilja halvera den rikaste procentens andel (till 50-talsnivå) är det i praktiken enbart höjd inkomstskatt som står till förfogande. Den rikaste procenten tjänar idag ca 1,3 miljoner dollar före skatt. Säg att den har kvar 900 000 dollar efter dagens skatt. Då ska Piketty ta in 450 000 dollar till från en höginkomsttagare med 1,3 miljoner i årsinkomst. Det är en skattehöjning med 35 procent av inkomsten.

Skenbart kan det förefalla som om det vore praktiskt möjligt att höja skatteuttaget med 35 procentenheter för de rikaste. Men det gäller att Piketty inte begår "Guillous misstag" vilket medför att marginalskatten måste bli långt över 100 procent för de rikaste 1 procenten. För att komma upp i 35 procentenheter högre skatt för den som tjänar 1,3 miljoner måste man i praktiken börja med att höja skatterna långt nere i inkomstskikten. Annars går marginalskatten lätt över 100-procentsstrecket. Så för att slå sönder hälften av den rikaste procentens inkomster fordras jättelika skattehöjningar, som dessutom träffar en betydande del av inkomsttagarna.


I den skattepolitiska teoribildningen benämns detta "den socialpolitiska beskattningsprincipen". Syftet är inte att finansiera offentliga utgifter eller att påverka konjunkturutvecklingen utan att försämra situationen för vissa grupper för att uppnå andra mål som ekonomisk jämlikhet eller bryta kapitalägarnas maktutövning. Tendensen efter de socialistiska idéernas nedgång är att betrakta den socialpolitiska beskattningsprincipen med allt större skepsis. Men kanske Thomas Piketty ska lyckas öka dess legitimitet? Det anser jag fordrar ett samhällsfilosofiskt resonemang snarare än statistiska undersökningar och generella kapitalteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, utjämning, kapitalinkomster, förmögenhetsskatt, den socialpolitiska beskattningsprincipen, konfiskation, utjämning, jämlikhet, socialism, koncentrationsutredningen, skatter, ekonomi, politik på intressant.se