fredag, april 04, 2014

Vad är postmodernism?

Vi har att göra med en förnuftsförnekande, konfliktskapande och kritiserande tankeriktning som egentligen inte har något positivt program. Det är bara fråga om att riva ned med hjälp av speciella, osakliga argument och personangrepp. För okunniga och inkompetenta aktörer är postmodernismen ett kraftfullt hjälpmedel.

Jag var på Timbro där en viktig bok om postmodernismen presenterades som nu till slut kommit i svensk översättning. Den är skriven av Stephen Hicks och har titeln Postmodernismens förklaring - Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Författaren förde efter introduktionen ett intressant samtal med Thomas Gür.

Stephen R C Hicks

Här ska jag begränsa mig till att referera författarens inledande kapitel som försöker besvara frågan vad postmodernismen går ut på. Ett citat av Michel Focault från 1993 är illustrativt:
"Det är meningslöst att tala för eller emot förnuft, sanning eller kunskap."
Detta är ett frontalangrepp på modernismens intellektuella överbyggnad - den modernism som funnits i drygt 200 år med anfäder som Francis Bacon (1561-1626), René Decartes (1596-1650) och John Locke (1632-1704). Moderna tänkare börjar i naturen och inte i det övernaturliga, som var utgångspunkten inom den förmoderna, medeltida filosofin. Människan kan undersöka naturen genom sina sinnen och sitt förnuft och kan överge sitt förlitande på tradition, tro och mystik. Etiken kan övergå från kollektivistisk altruism till individualism. Ekonomin kan övergå från feodalism till liberal kapitalism.

Postmodernismen vänder sig mot allt det som modernismen står för på det intellektuella planet. Däremot har företrädarna inte så mycket att säga på det praktiska planet - inte heller talar man med företrädarna för ingenjörskonsten om den verklighet som man inte anser existera. "Förnuftet är galenskapens grundläggande språk" enligt Foucault, som i sin arrogans inte brydde sig om att nyansera sig med något undantag för det praktiska livets landvinningar (Hicks nämner t ex barnadödlighetens minskning från 75% i London kring 1740). Det gäller inte att ha rätt utan istället att vara intressant.

Som förgrundsgestalter inom postmodernismen betraktar Hicks Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Han nämner också ytterligare företrädare på specialområden, bl a Stanley Fish (rättsvetenskap), Andrea Dworkin (feministisk rättsteori), Jacques Lacan (psykologi) mfl.

Rorty har t ex menat att postmodernismen inte är sann eller att den erbjuder kunskap. Sådana påståenden vore självmotsägande och därför måste postmodernister använda språket "ironiskt".

Postmodernismen är kritisk och vill "dekonstruera" olika centrala teoretiska begrepp. Fish erkänner att dekonstruktion "befriar mig från skyldigheten att ha rätt ... och kräver endast att jag är intressant".

Lyotard menar att "förnuft och makt är samma sak". Båda leder till "fängelser, förbud, urvalsprocedurer, kollektiv nytta". Hicks skriver att många postmodernister tror att västvärlden har fört med sig dominans, förtryck och förödelse över världen under under förnuftets, sanningens och verklighetens fana. Man syftar därför till social förändring och vill "upptäcka, konfrontera och motsätta sig samtidens politiska fasor".

En av dessa fasor och konflikter är tydligen enligt Andrea Dworkin kvinnornas  sexliv som hon beskriver sålunda "det vanliga knullet, utfört av en vanlig man, ska betraktas som en invasionshandling och en manifestation av ägande, genomförd på ett rovaktigt sätt". Hon vill följdriktigt censurera pornografin av postmoderna skäl.

Jag skulle vilja klassificera postmodernismen som en sorts sofistikerad osaklighet satt i system. Istället för att diskutera någonting i sak angriper man motståndaren med att ifrågasätta dennes begrepp, språkanvändning eller dolda intressen, som i själva verket påstås präglas av dennes enicitet, kön, klass eller annan grupptillhörighet.

Hicks ger ett exempel där en recensent anklagar författaren för att ha "sålt sig till ett maskulint religiöst etablissemang; auktoritärt, konformt och förtryckande". Ett annat exempel är från romanen Moby Dick där kapten Ahab sägs egentligen representera "inget annat än den patriarkala imperialismens auktoritära exploateringsiver och teknologins vanvettiga försök att erövra naturen".

Hicks frågar sig varför skeptiska och relativistiska argument har sådan kulturell tyngd numera. Han går tillbaka till Immanuel Kant och dennes förnuftskritik. Här blir boken mer avancerad. Därför begränsar jag mig för tillfället till att citera vad Kant skriver i det andra förordet i sin första Kritik av det rena förnuftet
"Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron."
Postmodernismen skulle alltså kunna härledas till en i långa stycken esoterisk filosof som ville slå tillbaka upplysningens religionskritik och bevara tron på en kristen gudsfigur. Och nog verkar en hel del av postmodernismen vara präglad av en aggressiv religiös fanatism.

Om jag får möjlighet ska jag återkomma till resten (merparten) av bokens innehåll.

Kommentar i DN 30/3 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

2 Comments:

At 04 april, 2014 10:10, Anonymous Anonym said...

De s.k. postmodernisterna är posörer som försörjer sig på vilsen medelklass som inte inte litar på sin egen förmåga till liv.

De är som frikyrkopastorer är mest, högljudda och inte sällan hycklande.

 
At 04 april, 2014 10:24, Blogger Thomas Gunnarson said...

Jag läste von Wrights bok i våras "Att förstå sin samtid".
Där diskuterade han utifrån ideér om epoker.
Den arabiska epoken med judendomen, kristendomen och islam som till stor del rymmer österländsk magi som bas.
Och som kanske avlösts av "modernismen".

Men modernismen har blivit en elitistisk tanke.
Där "vanligt" folk inte hör hemma.....
Måste det inte då bli så här?

 

Skicka en kommentar

<< Home