Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven

Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om Löfven, socialdemokraterna, nyval, extra val, riksdagen, alliansen, val 2018, taktik, politik på intressant.se