måndag, april 18, 2005

Kan välfärdsstaten bryta ihop?

Det är inte säkert att socialstaten med höga skatter och förstelnad tjänsteproduktion kan överleva i längden. Att nu kapitulera för röstmaximeringens järnhårda lagar kan visa sig ödesdigert.

Vad är nödvändigt och vad är önskvärt att göra åt socialstaten? Det nödvändiga är betingat av att om ingenting görs betyder alternativet kanske kaos och sammanbrott. Det scenariot kan undersökas empiriskt. Det önskvärda kan utrönas som ett resultat av en logisk analys från premisser som praktiskt taget alla borde kunna enas om.

Röstmaximering

Public choice-teorin förutsäger att dagens "more of the same" är det röstvinnande konceptet. Reinfeldts omorientering bekräftar att teorin stämmer med verkligheten på ett nästan kusligt sätt (åtminstone vad gäller opinionssiffror).

Till slut kan vi dock stå vid vägs ände. Skattetrycket blir så högt att tillväxten uteblir och fusket blir förödande. Tillsammans med den offentliga sektorns ytterligare förstelning kan detta leda till så mycket desorganisation att systemet bryter samman. Så har det gått för uppblåsta välfärdsstater tidigare. Hur undviker vi att hamna där?

Om Alliansen vinner nästa val kanske utvecklingen kan bromsas tillfälligt. Men den revanschlystna socialdemokratin kommer knappast att lansera public choice som röstvinnande fråga i valet 2010. Jag tror att det då kommer att gå att vinna valet på ett budskap att höja skatterna.

Mot borgerlig snålhet i valet 2010

År 2010 har Alliansen regerat fyra år på att hålla uppe välfärden utan att höja skatterna. Men eftersom detta skall ske i statlig regi kommer missnöjet över hur dåligt den offentliga sektorn fungerar att kunna exploateras med hjälp av parollen "höjda skatter mot borgerlig snålhet - nu behövs mera resurser till välfärden".

Efter detta val kommer det att finnas objektiva skäl för att något höja skatterna inom 10 år på grund av demografiska orsaker (fler äldre). Det kommer då att bli ytterligt svårt att separera detta skäl för höjda skatter från det skäl som dikteras av behovet att ta i anspråk mera resurser för att göra samma sak som tidigare men mera ineffektivt. Sådana försök kommer att avvisas med argument som "vill ni återinföra ättestupan?" och reportagen om förvirrade åldringar som måste bo kvar hemma under ovärdiga former kommer att stå som spön i backen.

Det seriösa försök att höja sig över public choice-mekanikens till synes obönhörliga lag, som Reinfeldts företrädare hängav sig åt på ett visserligen bitvis taffligt sätt, förtjänar all respekt. Tyvärr kom 90-talskrisen och andra hinder emellan. Tåget har nu gått.

Jag är inte säker på att det går några fler tåg.

Kasta pragmatismen överbord

Det som möjligen kan ändra detta scenario är en principiell debatt om välfärdssamhällets organisation i framtiden. Har vi moralisk rätt att grunda ganska trivial tjänsteproduktion på tvångsprincipen? Är inte tvång och våld sådant som vi bör vara väldigt försiktiga med och på alla sätt försöka minimera?

Bara därför att den dominerande politiska dogmen godtar ett vittomfattande tvång måste vi inte acceptera detta moraliskt. För 400 år sedan var den dominerande dogmen att staten var en familj där kungen var som en fader till vilken undersåtarna hade hade en absolut lydnadsplikt. Detta enligt Sir Robert Filmer (1588-1653) i hans bok Patriarcha or the Natural Power of Kings.

Det borde inte vara så att tvångsprincipen är önskvärd i sig - lika litet som enväldet var det förr i tiden. Att vi av slappa pragmatiska skäl inte orkar tänka oss en annan modell är lika inskränkt som att inte kunna tänka sig en annan modell än enväldet på sin tid.

Enväldet rök all världens väg - ibland under konvulsioner av mindre trevligt slag. Hur kommer det att gå med den sociala tvångsprincipen?

7 Comments:

At 19 april, 2005 11:13, Blogger Danne Nordling said...

Fem olika problem

Du berör fem av Sveriges sex stora problem i dit korta inlägg:
1) Tvångsprincipen för produktionen av välfärdstjänster.
2) Den offentliga sektorns långsiktiga expansion till kollaps.
3) Globaliseringens tendens att flytta ut jobb från Sverige.
4) Bristen på efterfrågan av arbetskraft.
5) Lönestrukturen.

Det var väl egentligen bara den demografiska utvecklingen som inte berördes.

En "hästkur" för den offentliga sektorn kommer därför inte att lösa de andra problemen. Den kommer bara att stabilisera sektorn och förhindra att dess kollaps drar med sig Sveriges ekonomi ner i moraset.

Det mest akuta problemet är nr 4). Får man inte upp efterfrågan på arbetskraft förvärrar man både nr 2) och 3). Jobbless growth är en följd av att exportföretagen kan öka sin produktivitet så att de inte behöver nyanställa. Den gängse teorin att utlandet styr konjunkturen i Sverige stämmer inte.

Det som skulle ha behövts är att vinsterna i exportföretagen hade använts i Sverige. Så sker inte och vi har därför ett sparandeöverskott på ca 6 procent av BNP som gynnar utlandet. Skulle vi sänka kapitalinkomstskatten till 20 procent skulle knappast kapitalet användas mer i Sverige. Det kapital på runt 500 mdr kr som finns oregistrerat utomlands betalar 0 i kapitalinkomstskatt och 0 i förmögenhetsskatt. För att det skall (delvis)komma tillbaka krävs helt andra incitament.
/DNg

 
At 19 april, 2005 11:39, Anonymous Anonym said...

I dagens SvD så föreslår Berit Rollén att det finns mängder av jobb, som nu inte utförs, men som skulle kunna hittas på bara de blir finansierade med hjälp av skattemedel, som i hvudsak ska betalas via medel som i dag finns inom de olika socialförsäkringssystemen.

Hennes lutherska fostran säger att de erbjudna eller om man så vill påhittade jobben ska vara obligatoriska.

I samma tidning står att läsa att de som nu arbetar med deltidsjobb på olika nivåer allt som ofta får så låg disponibel arbetsinkomst att det är mer lönande att inte jobba utan att i stället leva på a-kassa.

Samma tidning har också ett reportage, som handlar om att det blivit en allt snårigare väg ut i arbetslivet för unga vuxna, vilka ofta får leva på socialbidrag.

I nyhetsrapporteringen står också att läsa att invandrare har en väsentligt lägre sysselsättningsnivå, vilket i sin tur sannolikt för med sig en rad problem.

I söndagens Agenda fick vi också höra att även rätt måttliga rehabiliteringsinsatser skulle göra det möjligt för nu icke arbetsföra att återkomma till tidigare jobb eller att på nytt stå till arbetsmarknadens förfogande.

Utöver allt detta har vi naturligtvis en omfattande svart arbetsmarknad, då den är lönsam för alla deltagande parter och även att de som har kännedom om den har en hög toleransnivå.


Att skatta allt detta är naturligtvis svårt.
Har du några synpunkter på hur detta ka kunna ske via arbetslinjen?

 
At 19 april, 2005 12:12, Blogger Danne Nordling said...

Efterfrågan och lönestrukturen

Alla dessa problem handlar om nr 4) och 5). Lönestrukturen är sådan att det inte finns jobb till de höga löner för enkla arbetsuppgifter som nu etablerats som norm i Sverige. Men det är tydligt att det är för dålig efterfrågan som är det stora problemet.

Här finns en bristande teoretisk förståelse i den svenska ekonomkåren och därmed bland de svenska politikerna som bara kan leka "följa John".

Antingen kan den totala efterfrågan bli för liten vid varje tänkbart ränteläge. Eller också finns det något institutionellt hinder för att Say´s lag skall skapa efterfrågan av utbudet. Det kanske är lönestrukturen och bidragssystemen i så fall.

Jag är dock skeptisk till gamle Say. Vad han menade tror jag var bara att en befolkningsökning inte skulle skapa arbetslöshet. På kort sikt kan inte utbudet skapa sin egen efterfrågan vad gäller arbete eftersom det skulle fordra allför låga löner. Det visar Rolléns förslag. På varumarknader stämmer dock rimligen Say´s lag normalt.

Vad som nu behövs är en ordentlig genomlysning av de teoretiska ekonomisk-politiska möjligheterna att åstadkomma mer än 400 000 nya jobb. Sveriges bästa ekonomer borde konkret förklara vad som händer om olika recept prövas. Tillsätt åtminstone en utredning om journalisterna inte kan grilla expertisen på grund av sin okunnighet eller ointresse.
/DNg

 
At 20 april, 2005 15:05, Blogger magnus said...

Ser att du målar upp scenarios vid valseger för den ickesocialistiska alliansen. Bland annat gör du detta i form av hur opinion (och media?) kommer att anklaga de borgerliga.

Det enda man kan vara säker på är media kommer att vända precis allt till de borgerligas nackdel. Exempelvis så är ju media redan nu oförstående för minsta skillnad mellan de fyra ickesocialistiska partierna, när de kräver enighet innan valet. Om inte total enighet så utmålas ett möjligt framtida regeringshaveri. Samtidigt ställer man knappt frågan om otaliga frågor där V, MP ovh S är helt splittrade. I EU eller friskolefrågan t ex, samt en lång rad andra frågor där sossarna ibland får ge sig för miljarkostnader, t ex i utflyttningar vid dåliga försvarsbeslut, motorvägar och dubbelspår i Kalix (eller vad det nu är som kostar 20 miljarder där uppe?).

Media verkar ha två tonlägen, ett mot ickesocialister och ett mot socialister. När ickesocialister har makten så kommer s-trupperna i fackföreningar och vänstermedia att bombardera dessa med ett arteleri som vi inte riktigt ser annars. Det är iaf så det har sett ut tidigare.

Särskilt med tanke på detta finner jag det ganska meningslöst att utgå från att allinasen inte lyckas sänka skattetrycket, vilket är deras uttalade avsikt att göra.

Det meningsfulla är att driva på skattesänkarargument och att både få en borgerlig regering och ett nytt tänkande om skatter såsom problematiska.

 
At 20 april, 2005 15:13, Blogger magnus said...

"2) Den offentliga sektorns långsiktiga expansion till kollaps."

Irland har ju bevisat att detta inte är en nödvändighet, men det kräver inte minst förändrat politiskt klimat genom skicklig argumentation.


"3) Globaliseringens tendens att flytta ut jobb från Sverige."

Detta med globaliseringen finner jag inte relevant som en krisfaktor. USA har lyckats att behålle även produktion av enklare saker, genom att man med avancerad kompetens och teknik lyckats hålla produktionskostnaderna för detta lägre än i länder med billig arbetskraft.


Bristen av efterfrågan på arbetskraft är ett sjävförvållat problem genom skatte- och bidragspolitik, men där antar jag att du är på pricken rätt, d v s har samma filosofi som alliansens partiledare - att det ska löna sig att arbeta och att bästa boten mot arbetslöshet är skapande av arbeten genom att arbetskraftskostnader i form skatter och avgifter minskar.


"5) Lönestrukturen"

Mycket bra och vågat att aktualisera den!

 
At 20 april, 2005 17:42, Blogger Danne Nordling said...

Några reflexioner

Media följer sina diffusa vänsterfördomar. Därför har Reinfeldts vänsteravvikelse uppfattats som positivt och moderaternas nya opportunism har fått ett extra stöd genom medias välvillighet. SAP visar tendenser som strider mot vänsterfördomarna och har därför blivit lovligt byte. Det gäller speciellt Persson som inte har någon ideologisk framtoning utan jagas med affärer och förflugna avgångsantydningar.

Sannolikheten för regimskifte har därför ökat. Men de ekonomiska problemen har Alliansen bara diffusa begrepp om, vilket framgick av arbetsmarknadsdebatten i förmiddags. Med rätt s-opposition och ingen påtaglig förbättring kommer media att återigen angripa de borgerliga.

Det nya som inträffat är att de borgerliga är beredda att dela ut godis på ett sätt som de inte var tidigare. Därför kommer det inte att gå som på Irland. Argentina eller Paraguay är bättre förebilder.

Globaliseringen hotar 500 000 jobb de närmaste åren , enligt Svenskt Näringsliv. - De överdramatiserar, säger andra. Det är ännu svårt att bilda sig en uppfattning om detta hot.

Lönestrukturen borde diskuteras mycket mera. Statistiken visar nu att utjämningen återupptagits. Inkomstspridningen minskar nu för tredje året i rad mätt med Gini-koefficienten.
/DNg

 
At 18 februari, 2006 15:36, Anonymous Anonym said...

Marknadsekonomin (kapitalismen) kommer att göra slut på sig själv.
I det tredjedels samhälle som framträder i det nya europa kommer kapitalismen icke längre att vara aptitlig för massorna. Utan välfärdsstat lever kapitalismen farligt. Konsensus hänger på en skör tråd. All historia har förövrigt varit historien om de de kuvades kamp mot överheten. Denna historia har alla möjligheter att återupprepa sig.
För eller senare, snarare förr, kommer populasens larm och tramp att störta alla borgerliga hegemoniska drömmar om markadens lag som allsmäktig.

 

Skicka en kommentar

<< Home