Egoistiska kvinnor emot skattesänkningar

Kvinnor verkar vara mer "makroegoistiska" än män. Genom att gå emot skattesänkningar gynnar de sig själva på andras bekostnad på det politiska planet och slipper uppträda egoistiskt på det personliga planet. Är det mer acceptabelt?

SvD publicerar en Sifo-undersökning om skatter gjord 21-24 februari. Där framgår det att önskan om skattesänkningar har ökat till nästan samma höga nivå som 1991 (även om det går ut över skolan, barnomsorgen och sjukvården). Se tabellen:

1991 . . . 41 %
1994. . . 12 %
1996. . . 21 %
2005. . . 37 %

När den ekonomiska krisen var som värst 1994 var också viljan att få sänkt skatt som minst. Det var helt i strid med den dittills dominerande stabiliseringspolitiska teorin - keynesianismen - som föreskrev sänkta skatter och ökade statliga utgifter vid en lågkonjunktur.

Viljan till sänkt skatt kan mera permanent uppfyllas genom ett systemskifte som bygger på mera avgifter och försäkringspremier än skatter.

Många verkar mera inställda på att det offentliga kan öka effektiviteten och hushålla bättre (t ex genom mindre fusk och missbruk). Kan allmänheten bedöma rationaliseringspotentialer?

De mest okunniga tror antagligen att sänkt skatt leder till mindre välfärdstjänster. De har aldrig hört talas om försökringslösningar eller minskat slöseri. Denna grupp har gått på propagandan att det finns raka rör mellan skatternas höjd och mängden producerade välfärdstjänster.

Yngre, lågutbidade kvinnor anställda i offentlig sektor brukar anses höra till de politiskt okunniga. Även om de inte är egoistiska på det individuella planet kan de se till sitt eget bästa när det kommer till frågan om skattesänkningar. De tror helt enkelt att sänkt skatt skulle försämra för dem själva. Av alla kvinnor är det 59 procent som är emot jämfört med bara 44 procent av männen.

Denna "makroegoism" kan kanske också utnyttjas av ett feministparti. Dels kan feministerna gå ut med ett skattehöjningsbudskap och dels med ett krav på höjda löner för kvinnor genom lagstiftning. Gudrun Schyman har redan antytt hur slipstenen skall dras genom att föreslå en skatt enbart på män. Det är makroegoism.

Är makroegoism mer acceptabel än personlig egoism?