Musik ska inte skattefinansieras

Det går inte att jaga privatkopierare i längden. Skivbranschen har missat gängse möjligheter att ta betalt. Nu skall musiken skattefinansieras som andra kollektiva tjänster. Det börjar med "kassettersättning" 1/7 i år.

Den tekniska utvecklingen har medfört att musikproduktionen alltmer har fått karaktären av det som ekonomerna kallar "kollektiv nyttighet". Med det menas att konsumtionen varken karaktäriseras av exkluderbarhet eller rivalitet. Motsatsen är individuella nyttigheter där båda dessa fenomen föreligger - exempelvis en glass. Den som vill ha en glass kan enkelt exkluderas från att äta upp den tills han betalar för den. Och ju mer glass en person äter på stranden en varm sommardag desto mindre blir det över till andra. Här finns rivalitet.

En typisk kollektiv nyttighet är det militära försvaret i ett land. Här finns ingen rivalitet eftersom mängden personer som försvaras kan variera kraftigt utan att invånarna blir mindre försvarade för det. Och exkluderbarhet är omöjlig. De som inte har betalt för luftvärnskanonerna slipper också bli bombade om luftvärnet fungerar effektivt.

Det går inte att ta avgifter för kollektiva nyttigheter. Avgifter för försvaret som inte exkluderar dem som inte betalar leder bara till fenomenet free riding (gratisåkning). "Om alla andra betalar tjänar jag mest på att inte betala" - jag blir försvarad ändå. För att få ett försvar måste man därför finansiera det med skatter som tas ut med tvång.

Om musikbranschen inte kan ta betalt för musiken kommer snart någon att föreslå att den skattefinansieras. Sådana resonemang kan man redan höra om Sveriges Radio. "Slopa TV-licensen och ta ut den på skatten nu när det inte går att kontrollera innehav effektivt" kan det heta. Där är exkluderingsmöjligheterna ändå något bättre än inom musikbranchen.

Lösningen heter prisdifferentiering

Skattefinansiering av musiken kommer i liten skala att införas 1/7 i form av något som kallas "kassettersättning". Det är en skatt på blanka CD- och DVD-skivor som skall gå till producenterna. Tanken är att de som privat spelar in musik (och film) skall få betala genom skatten. Som vanligt har skatter negativa biverkningar. I det här fallet en prishöjning för dem som bara skall ladda ner egna bilder och video för arkivering*.

Det underliga med musikbranschen är att den för vanliga kapitalistiska företag gängse tekniken med olika priser för nästan samma produkt inte tillämpas. Det är naturligt att det blir uppror om den enda produkt man försöker sälja är en CD i snofsigt fodral för 200 kronor. I andra branscher skulle detta kallas 'lyxmodellen'. De som inte är beredda att betala så mycket brukar kunna få en billigare 'lågprismodell'. Exemplet här skulle kunna vara en enklare inspelning i en ganska anonym plastficka.

Det billigiste alternativet skulle redan från början ha varit den enkla inspelningen nedladdningsbar på nätet. Nu har det dröjt ända till för ett par år sedan som Apple lanserade iTunes. Det var kanske för sent eftersom den gratis fildelning som nu finns har blivit så utbredd.

Fortfarande skulle ett gratisalternativ ha varit möjligt. Någon typ av sponsringsmeddelande invävt i musiken skulle ha kunnat varit ett alternativ för de fattigaste. Många skulle ha nöjt sig med detta istället för att "piratkopiera". Och ingen skulle ha kommit på tanken att kalla denna gratiskopiering för en utebliven försäljning av en CD-skiva.

Skivindustrin har uppträtt klantigt. Om det leder till skattefinansiering, om än i den modesta form som kallas "kassettersättning", finns det anledning att protestera. Vi får väl avstå från ny musik. Producenterna får ta konsekvenserna av sin egen oförmåga. Men de som inte lyssnar på ny musik skall inte betala skatt för det! Ännu värre är det att skatten i detta fall är "privat" i meningen att pengarna inte går via statskassan utan direkt till producenterna som en feodal förläning.