Hur diskutera skatter och rättvisa?

"Makt är rätt ." Det är högertraditionalismens rättviseprincip. Makten tar ut skatt efter eget godtycke. Mot denna syn står den politiska filosofins renässans i form av diskussionen av normativa principer som grund för beskattningen.

Den statliga skatten på 20 procent anses orättvis därför att den är progressiv - i synnerhet när man jämför med den platta kapitalinkomstskatten. Beskattningen av arbete diskrimineras i förhållande till kapitalavkastning genom att högre arbetsinkomster drabbas av en stigande beskattning räknat i procent. Moraliskt sett hade man nog prima facie väntat att det skulle ha varit tvärtom. Åtminstone skulle lika inkomster beskattas lika.

Orsaken till att en ögonskenligen orättvis skatt i någon högre mening har ansetts vara "rättvis" går tillbaka till ett helt annat samhälle och en numera förlegad morallära kallad 'utilitarism'. Det är en historisk förklaring. Den moderna utvecklingen pockar i så fall på en revidering av den gamla skattefilosofin.

Men det finns många som menar att det inte går eller är olämpligt att diskutera skatter i termer av "rättvisa". Skatternas nivå och skatteskalornas profil är en följd av subjektiva uppfattningar hos dem som råkar bestämma, säger man. "Rättvisan sitter i betraktarens öga" kan låta insiktsfullt men är egentligen en ganska förfärlig tanke. Denna typ av värderelativism ledde i början av förra seklet fram till värdenihilismen som gick ut på att moraliska omdömen saknade sanningsvärde.

Värdenihilismen är ett snäpp grymmare än den konservativa tesen att "makt är rätt" lanserad av den schweiziske samhällsteoretikern von Haller vid restaurationen efter Napoleon-krigen förförra seklet. Om moraliska principfrågor inte ens kan diskuteras finns inte heller något sådant som politisk filosofi. Då avgörs frågorna antingen med kanoner eller röstsedlar. Ingendera metoden behöver innehålla någon intellektuell process. Slagord eller kommandoord dirigerar arméerna.

Den akademiska filosofin har emellertid mot slutet av 1900-talet kommit att alltmera överge värdenihilismen (emotivismen). Att diskutera normativa frågor är inte längre lika meningslöst "som en papegojas pladder" som Axel Hägerström föraktfullt uttryckte saken.

Om vi avvisar Hägerström och von Haller har jag hittat sex intellektuella principer som kan användas för att utvärdera hur profilen på skatteuttaget skall se ut. Det kanske finns flera - kom gärna med förslag!

Wicksells princip eller 'intresseprincipen'. Skatterna skall tas ut i proportion till vilken nytta var och en har av det som de finansierar.

Blancs princip eller 'kommunismens princip'. Skatter och förmåner skall utformas enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Togs upp av Marx och Lenin.

Nozicks princip eller'likabehandlingsprincipen'. Alla har rätt att behandlas lika i varje rättslig procedur oavsett vilket slutresultatet blir. En konsekvent tillämpning medför att det inte blir utrymme för någon fördelningsplitik. (Jfr domstolsbehandlingen i civilmål.)

Benthams princip eller 'nyttomaximeringsprincipen'. Kallas även "utilitarism". Skatterna skall tas ut så att den samlade samhällsnyttan skadas så litet som möjligt även om det betyder att enstaka grupper kan få lida svårt. "Ändamålet helgar medlen."

Rawls´ princip eller 'maximin-principen'. (Även 'differensprincipen'.) Skatterna skall tas ut så att de minst bemedlade får maximal inkomst. Tar hänsyn till incitamenten.

Dworkins princip eller 'moraliska förtjänstprincipen'. Skatterna skall tas ut på medfödda talanger eller enkelt förvärvade egenskaper så att dessa "moraliskt oförtjänta" attribut inte ger någon högre inkomst. Ambitioner skall däremot inte beskattas. (Min hemsida om Dworkin, Teori X)

Jag skall återkomma till dessa skattefilosofiska principer (alla är inte rättvisebaserade). Skatter skall inte diskuteras känslomässigt. Min förhoppning är att principen "vi tar skattepengarna från dem som kan betala" (som jag fick höra från en mp-riksdagsledamot) skall kunna avföras ur debatten. Makt är inte rätt.