Persson lider av fiaskot med ekonomiska demokratin

Efter misslyckandet med löntagarfonderna fick socialdemokraterna fullt upp med bekämpandet av den ekonomiska krisen. Någon ny vision utvecklades inte. Sysselsättningen är fortfarande ett problem liksom den alltmera ineffektiva offentliga sektorn.

Kan vi se början till ett nytt politiskt landskap i Sverige? Statsminister Persson saknar visioner och det finns inga andra socialdemokratiska tänkare med vare sig nya eller gamla idéer. De borgerligas nya koncept är att överge visionerna. Vad blir kvar i politiken?

Socialdemokratin under Olof Palme och Ingvar Carlsson lanserade på sin tid ett treställigt paradigm för de socialistiska visionerna: först kom den medborgerliga demokratin, sedan den sociala demokratin och nu (på 80-tlet) står vi inför den ekonomiska demokratin. Är det sviterna efter fiaskot med den "ekonomiska demokratin" som socialdemokraterna och Persson nu lider av?

Det är uppenbart att kampen för allmän rösträtt, 8-timmarsdag, semester, gratis pension och andra förmåner betalda av andra kunde mobilisera väljarna. När dessutom stabiliseringspolitiken kunde göras till en kampfråga - full sysselsättning - med ett teoretiskt elegant nationalekonomiskt budskap, är det inte underligt att att socialdemokraterna har lyckats regera nästan hela tiden sedan början av 1930-talet.

När så steg 1 och 2 var avklarade satsade man på "det tredje steget" i form av MBL och löntagarfonder. Det skulle bli ekonomisk demokrati. Det var en vansklig vision. Steg 1 och 2 var institutionella reformer, men i steg 3 fick SAP verkligheten som motståndare.

Medbestämmandelagen och löntagarfondsägda företag rådde inte på ett näringsliv som hade att verka i internationell konkurrens. Demokratiska beslut kan inte förändra verklighetens effekter hur gärna man än vill att det skall gå. Den "demokratiska socialismen" ville inte lyfta. När så den "diktatoriska socialismen" i det forna Sovjet-imperiet kollapsade för att den fungerade alltför dåligt, gick luften ur den "ekonomiska demokratin".

I kölvattnet på dessa omvälvningar ökade den ekonomiska instabiliteten. I Sverige fick vi en ny 30-talskris, som dessutom blev mer utdragen än på 30-talet. Den bekämpades inte med något specifikt socialdemokratiskt recept. Göran Persson förde en traditionellt konservativ finanspolitik där budgetbalans skulle uppnås med skattehöjningar och nedskärningar. Borta var 30-talets keynesianska visioner.

Budgetbalansen uppnåddes till priset av sysselsättningen. Vi har fortfarande 1,1 miljoner icke-arbetande, vilket bara är 7 procent färre än när Persson blev finansminister. Och nu skall konjunkturerna bli sämre.

Utan visioner återstår "servicedemokratin". Den sittande ledningen skall åtminstone kunna leverera jobb, sjukvård, skola och äldreomsorg mm. Om inte det sker kan väljarna tycka att den borde bytas ut om den inte kan hålla fram en uppbådande samhällsvision.