Är Nuders spökskrivare kompetent?

En procent fler i arbete ger inte 17 miljarder åt staten, som Nuder skriver i DN. Den rätta siffran är ca 11 miljarder och då ligger skattehöjningarna närmare än vad finansministern tror.

I en stor artikel på DN-debatt 7/3 skrev finansminister Nuder om hur viktigt det är att fler kommer i arbete och att antalet arbetade timmar ökar. Idag är 77 procent av alla i åldern 20-64 år i arbete. Regeringens mål är 80 procent reguljärt sysselsatta. Om "merparten av sysselsättningsökningen skulle ske i privat sektor skulle den offentliga sektorn få ett resurstillskott på omkring 50 miljarder kronor", skriver Nuder.

En ökning av sysselsättningen med 3 procentenheter skulle alltså ge ökade skatteintäkter och minskade bidragsutgifter med 50 miljarder - eller 17 mdr kr per procentenhet ökad sysselsättning. Detta är dessvärre en orealistisk glädjesiffra som visar att finansminister Nuder inte vet vad han - eller snarare hans spökskrivare - skriver om. Det är allvarligt eftersom Nuder borde ha en så viktig uppgift i huvudet om han behöver göra överslagskalkyler om eventuella skattehöjningsbehov.

Men det är också allvarligt eftersom Nuder måste ha en inkompetent spökskrivare som dessutom inte kontrolleras av experterna på finansdepartementet. Var har den eljest så karske statssekreteraren Jens Henriksson hållit hus? Kontrollerar han inte att Nuders offentliga framträdanden blir faktamässigt korrekta?

Förbättringen inte 17 utan 11 miljarder

För att förstå hur en sysselsättningsökning påverkar det offentliga saldot (effekter både från skatter och bidrag) kan vi betrakta två ytterlighetsfall: 1) Bidragen är 100 procent av den nya lönen och 2) inga bidrag i utgångsläget (t ex hemmaboende börjar arbeta).

Fall 1: Eftersom bidragen i Sverige är beskattade (utom socialbidragen) kommer i det första fallet ingen extra inkomstskatt in. Saldoförbättringen består i att lönen nu betalas av näringslivet. Därtill kommer en effekt från de arbetsgivaravgifter (löneskatter) som betalas in på lönerna (men ej på bidragen). Lönerna för de nya löntagarna ligger i genomsnitt högst på 25 000 kr/m eller 300 000 per år. Löneskatterna är 32 procent på denna lön, eller 8 000 kr/m. På ett år blir det 96 000 kr. S:a 396 000 kr. En procent fler sysselsatta är 43 500 personer. Saldoförbättringen blir i detta fall 17,2 mdr kr.

Fall 2: Vi antar som förut att lönen är 25 000 kr/m. Då ger inkomstskatten 8 025 kr och övriga indirekta skatter mm 4 800 kr extra *. Tillsammans med 8 000 kr i löneskatter blir summan i runda tal 20 800 kr. Då genererar 43 500 nya löntagare 9 miljarder kr i nya resurser. (Den låga siffran beror på att ingen statlig utgift sparas in.)

Det verkar alltså som om Nuders talskrivare räknat på fall 1. Eftersom inga bidrag utgår med 100 procent av lönen måste det ändå vara helt fel. Sjukpenningen skall utgå med 80 procent och a-kassan med ännu lägre andel eftersom det där finns ett tak som ligger lägre än genomsnittslönen. Förtidspensionerade kanske bara får 55-60 procent av lönen. Slutligen har vi ett antal som hör till fall 2. Därtill kommer att arbetsgivarna betalar de två första veckorna och dessutom 15 procent av övrig sjukpenning. Statens del är därför mindre än 65 procent av lönen för de sjukskrivna.

Till detta kommer att en sysselsättningsförbättring knappast kommer att generera genomsnittslön för de nyanställda som tidigare varit arbetslösa eller på väg att bli förtidspensionerade. Vi vet också att sjukligheten är störst bland dem med lägre löner.

-Om vi antar att ersättningsnivån ligger på 2/3 av skillnaden mellan fall 1 och 2 blir saldoförbättringen 14 mdr kr. Om vi dessutom antar att medellönen i kalkylen inte ligger på 25 000 kr/mån utan på 20 000 kr blir saldoförbättringen 11 mdr kr. Och det är kanske ändå i överkant.

Tråkig slutsats

Det är naturligtvis en smula tråkigt att en sysselsättningsökning på en procent inte genererar 17 mdr kr utan bara runt 11. Då är skattehöjningarna naturligtvis mer näraliggande än vad Nuder föreställt sig (om han alls har gjort några kalkyler). Det är illavarslande såvida inte en stor sysselsättningsökning ändå går att uppnå. Potentialen är stor. En miljon personer i relation till 4,35 miljoner sysselsatta är 23 procent. Att bara få ut 3 procent i arbete kan framstå som en alltför blygsam ambition.