LO har rätt om enorm arbetslöshet

(Tekniska problem har medfört försening)
Nu har också LO fått upp ögonen för att de 1,1 milj icke-arbetande är ett problem med otillräcklig sysselsättning. Det är bara Cecilia Hermansson och Klas Eklund samt regeringen som inte vill förstå att något borde göras.

SCB beräknar antalet personer som uppbär ersättningar från det allmänna justerat för deltid och delår. Detta kallas heltidsekvivalenter och betyder att antalet personer kan jämföras som om de på heltid befann sig i någon av åtgärderna. Statistiken är ganska svår att hitta och är relativt okänd. Konjunkturinstitutet gör sedan prognoser för innevarande och nästkommande år.

Statistiken omfattar antalet heltidspersoner med sjukpenning, förtidspension, arbetslösa, i åtgärder och med socialbidrag. Summan 2003 är 1 033 338 personer (senaste uppgift). KI:s prognos är 1 054 000 personer för 2005.

År 1990 var summan 732 000, toppen nåddes 1994 med 1 156 000, högkonjunkturåret 2000 var den 1 015 000 heltidspersoner.

Det är inte underligt att denna statistik får så liten uppmärksamhet. Den visar hur regeringen har misslyckats med sin viktigaste fråga: sysselsättningen. Dels visar statistiken den totala arbetslösheten eller den ”utvidgade arbetslösheten” som man får om man lägger ihop öppet arbetslösa med dem i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dels visar den personer med sjukpenning och med sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) som delvis är ett medicinskt problem men som till stor del egentligen är en fråga om bristande sysselsättningsmöjligheter.

Men nu har LO dragit fram en del av dessa siffror. I Dagens Industri 16/3 går Hans Karlsson på LO:s näringspolitiska enhet till attack mot regeringen i en nyhetsartikel rubricerad ”Regeringens siffror ljuger – LO hävdar att arbetslösheten är 20-25 procent”. Hans Karlsson (som råkar ha samma namn som arbetslivsministern) menar att friska människor blir sjukskrivna för att de inte har något jobb och att detta är en del av förklaringen till att fler norrlänningar än skåningar är sjukskrivna. Av de långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade ”är ungefär hälften fullt arbetsföra” enligt LO:s Hans Karlsson.

Nästan fyrdubbling av förtidspensionerade sedan 1960
Även Anna Hedborg är oroad. Vid ett seminarium i riksdagen 15/3 redovisade hon siffror som angav att år 1970 levde 12 procent av den vuxna befolkningen (heltidskorrigerat) på bidrag mot 21 procent idag.

Antalet förtidspensionerade har enligt en annan redovisning i DI ökat från 145 000 år 1960 till 514 700 jan 2005. År 1970 var de 212 000, år 1980 var de 303 000 och 1990 var de 361 000.

Vad kan göras åt arbetslösheten?

Det är uppenbart att den totala efterfrågan på arbetskraft är för liten. Lösningen borde vara att öka efterfrågan – t ex genom en generell skattesänkning och/eller mer strategiskt utformade sänkningar. Ett annat sätt är att sänka räntan. Men detta medel döms ut på något märkliga grunder: Cecilia Hermansson på Föreningssparbanken tror att en räntesänknig ”kanske har en marginell betydelse för jobben i detaljhandeln”. Klas Eklund på SEB anser att ”efterfrågan i ekonomin är redan så pass hög i dagsläget att det är tveksamt vad en räntesänkning skulle tillföra”. (DN Ekonomi 16/3)

Vad dessa ekonomer är överens om är att efterfrågan inte är otillräcklig. Det medför i förlängningen att de anser att ingenting kan göras för att få en del av den dryga miljonen icke-arbetande in i nya jobb.