Välståndet har inte ökat så mycket

Det är inte den till synes goda BNP-tillväxten som bör vara indikatorn för hur välståndet utvecklas i Sverige. Särskilt inte om man skall bedöma riskerna för överhettning. Återhämtningen, prisfallet på telecom och utflyttningen överdriver tillväxten f n.

Många politiska bedömare är obenägna att rekommendera att något görs åt den omfattande reella arbetslösheten eftersom BNP-ökningen har varit så god de senaste åren och även jämfört med andra länder sedan mitten av 1990-talet. De är tydligen rädda för att det skulle kunna bli "överhettning" trots den stora arbetslösheten.

Mot denna glättade syn talar tre mindre uppmärksammade förhållanden: 1) konjunkturåterhämtningen, 2) prisfallet i terms-of-trade och 3) BNP-mätningen vid "outsourcingen". Jag skulle tro att här föreligger en allvarlig felbedömning rörande hur den ekonomiska politiken borde bedrivas. En felbedömning som kan kosta den sittande regeringen dess maktposition.

1) Konjunkturen Det är farligt att låta sig övertygas av sin egen propaganda. Finansdepartementet har gång på gång framhålleit det förträffliga i regeringens politik med hänvisning till att tillväxten sedan tillträdet 1994 (ett konjunkturellt bottenår) varit högre än för genomsnittet i utlandet. Men fattas bara annat! Sverige började då, långsammare än tidigare, återhämta sig efter inledningen till 90-talskrisen. Sysselsättningen i reguljära jobb har ändå ökat från 74 till 77 procent - trots att en stor del av förbättringen förhindrats eller ätits upp av ökade förtidspensioneringar och sjukfrånvaro. Det är helt naturligt att tillväxten blir högre än tidigare efter den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet.

2) Prisfallet En annan orsak till snabbare BNP-ökning är förbättringen av produktiviteten i näringslivet (alltså produktionsökningen per arbetstimme). Den "skiftade uppåt" från 2 till 3 procent per år under början av 1990-talet. En viktig orsak var telecom-branschens expansion. Det är i sig bra, men knappast något som regeringen kan ta åt sig äran av i form av väl utformad politik. I varje fall skall man inte förväxla detta med en lyckosam sysselsättningsskapande politik, som i förlängningen skulle kunna leda till överhettning.

I själva verket har produktivitetsutvecklingen inte ökat välståndet så mycket som siffrorna tyder på. Samtidigt som produktionen ökat mer än vanligt har också priset på varorna utvecklats dåligt. Vi har fått sämre betalt för mobiltelefoner och annan elektronik helt enkelt. Då kan man inte bara titta på hur ovanligt många nya produkter som tillverkas. Siffrorna behöver korrigeras med hur mycket priserna har påverkat värdet av produktionen (rensat för allmän inflation) för att man skall veta hur bra det gått för Sverige. Detta klargjorde KI genom Ingemar Hansson och Christina Nyman i en artikel i DI 1/3-05 (några tekniska kompletteringar 24/3).

Att det råder oklarhet i den politiska debatten om denna "terms-of-trade-försämring" beror på att några ekonomer på SN försökte bevisa för mycket och därmed utsattes för ett svidande angrepp från statssekreterare Jens Henriksson, som med ett förledande resonemang om inflationen gav sken av att bättre exportpriser skulle vara detsamma som allmän inflation (SvD Näringsliv 1/3-05).

3) Outsourcingen Det finns ytterligare en effekt som för närvarande överdriver välståndsökningen så som denna mäts med BNP. Det är utflyttningen av produktionsenheter till låglöneländer. Detta påtalas av Carl Rosenblad i DI 23/4. Mekanismen är följande. Ett företag flyttar ut olönsam produktion för 100 mkr till en enhet i östland där produktionen görs för 40. Men produkterna säljs fortfarande för 100. Nuvarande BNP-mätning slår fast att Sveriges BNP sjunkit med bara 40 mkr och inte med 100. Det beror på att resultatförbättringen på 60 räknas in i BNP, eftersom det inte är fråga om kapitalavkastning (aktieutdelning).

Den höga arbetslösheten och dåliga sysselsättningen har alltså delvis orsakats av utflyttning till låglöneländer. Samtidigt har BNP ökat snabbare än vanligt, vilket således också delvis är en följd av att BNP inte har reducerats med hela den utflyttade produktionen. Därmed har också produktiviteten överdrivits. Förvisso finns resultatförbättringen i de företag som flyttat ut produktion till disposition för Sverige. Men den placeras utomlands vilket bidrar till att Sverige har ett sparandeöverskott på 6 procent av BNP som går till utlandet.

Denna tredje effekt talar för att konjunkturen och riskerna för "överhettning" inte skall bedömas med utgångspunkt i BNP-tillväxten utan i arbetsmarknaden. Och där syns ingen överhettning på länge.