Skall staten få minimera avunden?

De som tjänar mer pengar än andra väcker avund som minskar välbefinnandet. För att staten skall maximera lyckan måste inkomsterna nivelleras, enligt Layard. Men välbefinnandet minskar hos vita rasister om svarta får det bättre. Sådana "externa preferenser" får inte beaktas, enligt Dworkin.

Jag bevistade en debatt på ämnet "Ger tillväxt bättre välfärd eller tvärtom?" arrangerad av Timbro och Svenskt Näringsliv den 21/4. Där möttes professorerna Joachim Vogel och Björn Halleröd på den ena sidan och Stefan Fölster (chefekonom SN) samt Johnny Munkhammar, Timbro, på den andra sidan. Debatten föranleddes av att professorerna 14/2 skrev en debattartikel i DN om välfärdsmätningar där de menade att "människors allmänna välbefinnande har inte ökat under hela efterkrigstiden trots tillväxten".

En kommentar till debatten finns på Johan Norbergs blogg, och Johnny Munkhammar har själv skrivit en sammanfattning och publicerat sitt inledningsanförande på sin blogg. Den för framtiden centrala aspekten är emellertid inte välfärdsmätningar som sådana utan de samhällsfilosofiska slutsatserna själva ansatsen innebär: skall vi införa höga marginalskatter för att i det närmaste helt utjämna alla inkomster?

Det är nivelleringstesen som ligger i botten på diskussionen, vilken fick ett uppsving när professor Richard (Lord) Layard 2003 publicerade sin föreläsningsserie “Happiness—Has Social Science a Clue?” vid London School of Economics.

Layards tes, som endast framskymtade under debatten, är att de framgångsrikas lyxkonsumtion kan ses som en miljöförstöring för de övriga eftersom deras välbefinnande förstörs av avundsjuka. Jag har tidigare något berört denna tes när en docent på KTH framförde tanken (beskatta bort avunden) på DN:s kultursida.

The Economist refererar ett experiment med studenter på Harvard som ligger till grund för nivelleringskravet. På frågan om man föredrog en inkomst på $50 000 per år om andra bara fick hälften, eller en inkomst på $100 000 om andra fick dubbelt så mycket, så svarade en majoritet att de föredrog den lägre inkomsten.

Ger detta staten rätt att införa nivellerande skatter? Ja, säger utilitaristerna - eftersom vi är överens om att statens uppgift är att maximera välbefinnandet ("lyckan") måst även lyckominskande företeelser som avund inför inkomstskillnader beaktas och motarbetas.

Nej, säger utilitaristen Ronald Dworkin, professor vid NY Univ, som kompletterat utilitarismen med rättigheter (de är ett slags "trumf"). Beaktar vi avund och andra externa preferenser sker en dubbelräkning, menar han, och då behandlar vi inte alla medborgare med lika omtanke och respekt. Hans exempel utgår från rasistisk avund:

Vita rasister kan tänkas gilla att åka omkring i stora, glänsande bilar. Det är en personlig preferens. Men de kan också tänkas ogilla att svarta åker omkring i stora, glänsande bilar. Det är en extern preferens som inte berör hur man själv har det. Den får inte räknas in i en utilitaristisk lyckokalkyl eftersom det blir fråga om en dubbelräkning som kan hindra svarta att någonsin få köra omkring i lyxbilar.

Så långt utilitaristerna. Eftersom vi inte är överens om att statens uppgift är att maximera "lyckan" i samhället, vare sig med eller utan beaktandet av externa preferenser, finns det ingen rätt för staten att nivellera inkomsterna med minimering av avunden som motivering. För övrigt har utilitarismen kommit att alltmer överges av moralfilosoferna genom lärans inneboende motsättningar. De uppmärksammades inte för ett sekel sedan när nationalekonomerna inkorporerade utilitarismen i sina fördelningspolitiska teorier.

Det är helt enkelt så att lyckomaximering inte rimligtvis kan vara en moralisk förpliktelse. Gentemot vem har vi en plikt att maximera lyckan? Det maximalt värdefulla saktillståndet kan inte ha några moraliska anspråk. Moral handlar om mellanmänskliga förpliktelser och inte om abstrakta lyckokalkyler.

Sist och slutligen kommer alla interventionistiska samhällsingenjörsmodeller i konflikt med friheten. Vi får inte låta oss toppridas av vår tids "röda khmerer".

Lyckoforskningen vill rättfärdiga tvång, bloggen 2/3-06