Medborgarlön - med vilken rätt?

Vilken princip ligger bakom kravet? Är det fråga om ett nytt försäkringssystem, är det till för allas bästa, är det ett rättvisekrav, maximerar det lyckan i samhället eller är det ett krav på att vissa ska leva på andras bekostnad?

Tanken på medborgarlön innebär ett pricipiellt alternativ till socialförsäkringsprincipen. Vi har i Sverige, trots att staten reglerar och beskattar på detta område, formellt upprätthållit tanken att det är ett försäkringssystem som skall komma till undsättning när folk råkar ut för svårigheter. Det stora undantaget är socialbidragen.

Grundtanken har sina förtjänster. Den har vuxit fram ur ett samhälle med marknadsekononomi där det inte fanns någon möjlighet att leva på andras bekostnad utom i nödfall. Om man ville skapa trygghet för sig själv vid oförutsedda svårigheter gällde det att ingå i ett stödjande nätverk och/eller ha ett sparkapital. Dessutom öppnade sig möjligheter att teckna försäkringar.

Genom att spara till en pensionsförsäkring istället för på banken behövde man inte skaffa ett sparkapital som skulle räcka ifall man blev 100 år. Det räckte med den beräknade medellivslängden genom försäkringsutjämningen. Genom att betala till en försäkringskassa (eller avstå lön till arbetsgivaren) kunde man få försörjning om man skulle bli allvarligt sjuk. Likaså kunde man få försörjning om man skulle bli arbetslös medan man sökte nytt jobb.

I Sverige fick marknaden aldrig utveckla olika former av försäkringar. Otålighet kombinerad med politisk slughet medförde att socialförsäkringar kom att betraktas som ett område för statlig reglering. Försäkringarna gjordes obligatoriska. Premierna uttaxerades genom "avgifter" som arbetsgivarna betalade in i det tysta. Tidvis skedde tillskott genom konventionella skattemedel. Betalningssystemen förvreds genom icke-aktuariska omfördelningar.

Grundprincipen har dock alltid funnits där: den som betalar in mera får ut mera. Precis som med en brandförsäkring: den som försäkrar ett dyrt hus får ut mera än den som försäkrar ett billigt hus.

Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag debatterade med miljöpartiets dåvarande språkrör Birger Schlaug i TV4:as morgonsoffa. Han hade just gått ut med ett förslag om att alla socialförsäkringar (utom ATP) skulle sättas ned till grundtrygghetsnivå. De pengar som då skulle bli över skulle användas för att förbättra skolan och höja lönerna för de offentliganställda och liknande. Han blev upprörd och arg när jag hade mage att ifrågasätta själva principen för hans förslag. Det föreföll som om han gott kunde tänka sig att man gjorde likadant med brandförsäkringarna.

Medborgarlön i miljöpartiets tappning verkar vara Schlaugs förslag satt i system. Alla skulle garanteras en basinkomst på grundtrygghetsnivå. De som arbetar skulle betala höga skatter för att försörja dem som inte arbetar. Någon koppling mellan inbetalda pengar och vad man får ut skulle inte finnas. Om avtrappningen av medborgarlönen och skatterna tillsammans skulle bli 90 procent när man började arbeta skulle inkomstskillnaderna för 90 procent av svenska folket bli helt obetydliga. Endast de som tjänar väsentligt mera än alla andra skulle ha en högre inkomst efter skatt och medborgarlön.

Med vilken rätt skulle anhängarna av medborgarlön kunna kräva att alla utom direkta höginkomsttagare skulle få ett generöst socialbidrag av dagens modell? Utgångspunkten är faktiskt att alla får socialbidrag och det utan att utsättas för en "förnedrande utredningsprocess" med krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande och bevis på att man söker jobb. Om man får ett jobb skall man enligt det förslag som mp utredde få behålla 10 procent av förtjänsten. Dagens socialbidragstagare får inte behålla någonting eftersom bidraget är en nödlösning.

Idag skulle man t o m kunna betrakta socalbidraget som en del av socialförsäkringssystemet: de som på ordinarie sätt inte har kunnat försäkra sig får ändå existensminimum på skattebetalarnas bekostnad. Det är ett skydd för alla skattebetalare och deras anhöriga som dessutom har en preventiv effekt mot kriminalitet. Om folk utan skyddsnät måste leva på välgörenhet är det lätt att vissa istället ägnar sig åt brott.

Men medborgarlön är inte ett försäkringsskydd. Den är inte till för att skydda medborgarna vid svårigheter även om vissa framhåller en del pragmatiska förenklingar i nuvarande försäkringssystem som kunde bli följden.

Är den då till för allas bästa? Skulle en godtycklig individ kunna säga: det är bättre för mig att leva i ett samhälle med medborgarlön än i ett samhälle där det finns utbyggda socialförsäkringar?

Eller är medborgarlön ett rättvisekrav? Det argumentet har jag inte sett någonstans i debatten.

Kanske medborgarlön är ett utilitaristiskt krav? Nyttan för dem som kan inrätta sig för ett bekvämt liv på basinkomstnivå utan att arbeta är då så mycket större att den uppväger de umbäranden som strävsamma personer upplever när de arbetar med 10-procentig ersättning.

Medborgarlön är kanske ett egoistiskt krav som kan genomdrivas med hjälp av politisk makt? En grupp i samhället skulle gärna ta emot medborgarlön utan att arbeta och makligt låta sig försörjas på andras bekostnad. Genom skickligt spel som vågmästare i Riksdagen kan denna grupps parti få till en demokratisk uppgörelse som tvingar andra att betala de skatter som behövs för medborgarlönen. Den principen brukar kallas 'makt är rätt'.