Marknadsekonomi bra för Kina

Levnadsstandarden har ökat kraftigt sedan ekonomin började liberaliseras. En fyrdubbling av BNP per capita har uppnåtts till priset av 35 procent större inkomstskillnader. Den absoluta fattigdomen har dock minskat med 5/6.

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte i går kväll och lyssnade på professor Assar Lindbeck. Han har studerat Kinas utveckling under något år och kommer ut med en skrift i höst. Kina har bytt ekonomiskt system i en successiv process som initierades 1978 av Deng. Detta har också lett till en del sociala konsekvenser som nu möts med socialpolitiska reformer.

Det ekonomiska systemet har grovt sett gått halvvägs från vänster till höger för de sju indikatorer Lindbeck ställt upp för bedömning av ekonomiska system. Det stora undantaget är ägandet inom jordbruket där marken i princip är statlig och handeln med arrendekontrakt begränsad.

Ekonomin har 1) decentraliserats, 2) administrativa processer har ersatts av marknader, 3) ägandet av företag har gått från statligt ägande till privat även om det finns staliga företag kvar (28%), 4) ägandet av tillgångar har privatiserats i viss mån (ej mark) men aktieägandet är fortfarande till stor del statligt, 5) kommandosystemet har ersatts med incentives, 6) icke-konkurrens har ersatts med konkurrens, 7) autarki (självförsörjning) har ersatts av internationalisering.

Exporten utgör nu 30 procent av BNP. Det är tre gånger så stor andel som i USA och dubbelt så mycket som i Japan. 70 procent av företagen är vinstorienterade, vilket är ungefär som i Sverige. Investeringskvoten är 44 procent (Taiwan hade 30 % i motsv skede). Det indikerar att effektiviteten inte är den bästa. Men Sovjet och Polen hade 35 procent på sin tid utan tillväxt. Den marginella capital-output-ratio är 5 mot 2-3 för andra länder. Tillväxten är 7-9 procent av BNP per år och befolkningstillväxten 1 procent.

Sedan liberaliseringen började har BNP per capita sålunda fyrdubblats i Kina.

Levnadsstandarden har ökat kraftigt trots ökningen av investeringskvoten. Det kunde jag själv registrera vid ett besök i Peking nyligen. Den absoluta fattigdomen har minskat drastiskt enligt definitionen <$1 per dag: från 49 procent år 1981 till 8 procent idag. Ginikoefficienten för personliga inkomster har ökat från 0,28 år 1981 till 0,38 idag - dvs ojämlikheten har ökat drygt 35 procent.

De sociala systemen i Kina hade tidigare likheter med bruken i Sverige förr i tiden. Företagen svarar för det sociala och staten för produktionen. Nu sker en övergång till avgiftssystem. Lindbeck har särskilt studerat pensioner och a-kassan. Här gäller det att gå försiktigt fram så att systemen inte kollapsar som i Uruguay, menade Lindbeck.

En kritisk punkt är den blygsamma satsningen på utbildning. Endast 4 procent går till investeringar i humankapital mot 44 procent i realkapital. Regimen satsar verkligen på konventionell tillväxt de närmaste åren. 40 procent av utbildningsutgifterna är dessutom privat finansierade.

Min enkla slutsats är att Kina utgör ett slående exempel på att välstånd kan uppnås på bekostnad av utjämning - den oupplysta utilitarismen har fel. Dessutom visar den att de sämst ställda tjänar på anti-utjämning - ett visst stöd för Rawls´ modell men kanske starkare stöd för min variant av Rawls: de sämst ställda skall få exmin, inte maxmin.

Synd bara att den politiska friheten inte kan utvecklas lika snabbt i liberaliserande riktning.