Varför kan de rika inte betala mer skatt?

Om inkomster över 1 miljon skulle konfiskeras kommer endast knappt 6 mdr kr in eller 0,6 procent av alla arbetsskatter, visar en färsk rapport. Tron att stora pengar kan tas in beror på ett logiskt tankefel som brukar kallas 'Guillous misstag'.

Det finns i högskattelandet Sverige tre föreställningar som bidrar till att de höga skatterna kan cementeras. Förutsättningen för dessa är att de rika borde betala ännu mer skatt än idag och naturligtvis mycket mer skatt än vi andra. De tre föreställningarna är:

1) De rika borde svara för en stor del av skatterna vilket vi vanliga medborgare skulle tjäna på.

2) Det har inga stora ekonomiska skadeverkningar att ta ut hög skatt

3) Det är moraliskt sett inget problem att ta ut mycket hög skatt - inte ens om den bara drabbar vissa.

Punkten 1 är sakligt fel - se nedan. Punkt 2 är en myt som dock underblåses av en del nationalekonomer. Punkt 3 handlar om den debatt som just nu pågår om utilitarismen här på bloggen. Den berör även det större problem som handlar om olika beskattningsprinciper. Här presenterade jag en lista 18/3 om skatter och rättvisa.

När det gäller punkten 1 är den vanliga tolkningen av "de rika" att det är höginkomsttagarna det gäller. Eftersom kapitalinkomstskatten är 30 procent för alla - rik som fattig - och bestämd av internationella förhållanden är det löneinkomster vi talar om. Den vanliga vanföreställningen här är att om staten bara tog ut t ex 10 procent högre skatt av de rika skulle "välfärden kunna räddas".

Ett sådant förslag lade bestsellerförfattaren Jan Guillou fram i Aftonbladet redan hösten 1994 (den 10 okt). Efter detta kallar jag det logiska tankefel, som ligger till grund för den nämnda vanföreställningen, för 'Guillous misstag'. Jag försökte då få in ett bemötande i AB men blev refuserad. Mitt bemötande finns publicerat i SF 8/94.

Tron att det finns stora pengar att hämta genom höjd skatt för de rika måste ständigt bemötas. Nya generationer politiker växer upp som inte har en aning om enkla matematiska samband. De umgås därför med tankar på vårdskatt för de rika och liknande. Därför är det tacknämligt att tre ekonomer från forskningsinstitutet Ratio idag skrivit en debattartikel i Dagens Industri, "Höjd skatt på höga inkomster kan inte rädda välfärden" (DI 13/5). Här en länk till deras fördjupningsrapport på 16 sidor. (Nils Karlson, Gunnar Du Rietz, Dan Johansson)

Från rapporten kan man räkna ut att Sveriges 32 000 miljonärer (=arbetsinkomster >1 mkr) bidrar med 10,2 miljarder kronor i inkomstskatt på de inkomster som överstiger en miljon (dvs gör dem till miljonärer). Det är 2,5 procent av all inkomstskatt. Om vi leker med tanken att konfiskera alla inkomster över en miljon skulle staten få in 5,9 mdr kr (efter avdrag för tappade moms- och varuskatteintäkter). Det är 0,6 procent av summan av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och varuskatter på 968 mdr kr. Att så lite kommer in beror på att runt 3/4 av inkomsterna redan tagits i skatt.

Guillous misstag

Vari består då 'Guillous misstag'? Jo, han trodde att man utan vidare skulle kunna höja de rikas genomsnittsskatt med 10 procentenheter. Det skulle ge ett ansenligt belopp som skulle säkra välfärden, var hans tanke. Men då hade han räknat med de rikas grundinkomster under den inkomstnivå som gjorde dem rika. Vi kan illustrera detta med en person som tjänar 1,2 miljoner i exemplet ovan och begränsa oss till enbart inkomstskatten:

Guillou höjer då skatten med 10 procent av 1,2 mkr, vilket blir 120 000 kr. Av de 200 000 kr som gör vår miljonär till miljoninkomsttagare går redan idag 114 000 kr bort i skatt (57 %). Kvar finns 86 000 kr att betala skattehöjningen på 120 000 kr med! Resultatet blir alltså att marginalskatten blir 139 procent.

Vår 1,2-miljonär skulle alltså tjäna 34 000 kr på att sänka sin inkomst med drygt 200 000 kr så att han kom under straffskattegränsen. Detta konstituerar begreppet "Guillous misstag". När opinionsbildare som annars är besatta av faktamässig korrekthet in i minsta detalj kan göra sådana klavertramp förstår man att skattedebatten lätt kan gå överstyr.