Fastighetsskatten måste justeras nu
Måste vi vänta tills om eller när borgarna tagit makten för att få en akut nödvändig justering av fastighetsskatten? Den speciella höjningen av förmögenhetsskatten för låginkomsttagare som började gälla i år borde också snarast avskaffas.
Igår var det demonstration mot fastighetsskatten i Stockholm arrangerad av Villaägarnas Riksföbund och Skattebetalarnas förening. Men hur många kunde förstå de angelägna krav på en förändring som nu är akuta bakom de svepande kraven på att fastighetsskatten måste avskaffas?
Antag att de borgerliga inte kommer till makten. Då kommer många att få flytta för att taxeringsvärdena på en del håll fortsätter att stiga - genomsnittet är en höjning med 25 procent 2006. Vänsterpartiets representant Per Rosengren menade att enbart för att återställa den s k begränsningsregeln för låginkomsttagare med billigare småhus (skattereduktion motsv 5 % av ink upp till 3 mkr i taxv) så måste 3-miljonersgränsen flyttas upp till mellan 4,5 och 5 mkr.
Detta borde de borgerliga och miljöpartiet kortsiktigt ta fasta på. Endast genom ett enigt uppträdande mot socialdemokraterna kan en sådan justering bli en del i budgetöverenskommelsen för nästa år. Om inte gränsen därefter höjs ytterligare kommer ännu fler att tvingas flytta med en socialdemokratisk regering.
Förmögenhetsskatten höjdes i år
Vid årsskiftet höjdes förmögenhetsskatten för låginkomsttagare som äger småhus till mer än det dubbla i vissa fall. Här ett konkret exempel:
En ensamstående bor i ett obelånat småhus taxerat till 3 mkr. Inkomsten är 200 000 kr (t ex pension). Förra året var förmögenhetsskatten 7 500 kr. I år höjs förmögenhetsskatten med 15 000 kr till 22 500 kr! (fotnot1)
Politikerna verkar inte känna till detta. Jag frågade Jörgen Johansson (c) om detta i februari. Trots att han sitter i skatteutskottet kunde han inte säga vad som skulle hända med förmögenhetsskatten. Han var dock pessimistisk beträffande möjligheterna att få socialdemokraterna att ändra sig.
I april träffade jag Lars Ohly (v) och ställde en liknande fråga. Ohly svarade först undvikande. Men sedan förmodade han att detta skulle åtgärdas om det inte redan var gjort och att han skulle ta med sig min propå om återgång till förra årets regler.
Nåväl, igår träffade jag Per Rosengren (v) som är den verklige experten på olika begränsningsregler för både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Han svarade inledningsvis att han trodde att höjningen först skulle ske nästa år. Här kan alltså olyckor ske trots god vilja. Sedan blev vi överens om att höjningen redan börjat gälla. Han menade dock att regeringen absolut måste göra något för att förhindra höjningen. Allt annat vore rent självmord.
Jovisst, men varför skall då regeringen hålla småhusägarna på halster och utlämna dem till en gnagande ovisshet? Det är osäkerheten som är värst att leva med om man står inför beslut om att sälja eller inte sälja det hem man bott i under många år. Det vore väl ganska enkelt att fixa ett beslut i riksdagen att de gamla reglerna för förmögenhetsskatten skall fortsätta att gälla tillsvidare? Eller är det inte?
___________
fotnot1: Att det blir en så kraftig höjning av förmögenhetsskatten beror på att den begränsningsregel som gällt i två år nu upphör. Tanken var att förmögenhetsskatten skulle ha reformerats efter utredning av Egendomsskattekommittén. Den har tidigare sågats och ingenting har hörts om vad som ersätter dess överväganden.
I räkneexemplet är beräkningsgången följande: 5 % av 200 000 är 10 000 kr, som blir max fastighetsskatt istället för 30 000. Nedsättningen är alltså 2/3. Tidigare gällande regler reducerade också förmögenhetsskatten med 2/3, som då blev 7 500 kr.
3 Comments:
Att omedelbart avskaffa fastighetsskatten och förmögenhetsskatten är omöjligt att statsfinansiella skäl.
Andra prioriteringar måste gå före och listan på dem kan göras lång. Den ena positiva åtgärden måste alltså i den politiska diskussionen ställas mot varandra.
Det är naturligtvis skrämmande att ledande politiker, även de som har dessa frågor som sitt specialområde, vet så lite om gällande regelverk , kommande föreslagna förändringar samt konsekvenserna av dem för olika samhällsgrupper.
Begränsningsregegeln strider i sig mot likabehandlingsprincipen, men visar samtidigt hur barockt vårt nuvarande skattesystem är.
Att nu korrigera den mot det sämre skulle vara katastrofalt för åtskilliga småhusägare och därutöver politiskt riskabelt, då det kanske mest träffar medborgare som röstar på socialdemokraterna.
Det måste självfallet de borgerliga vara medvetna om och även göra till en viktig valfråga.
Även koplingen mellan fastighetsskatt och förmögenhetsskatt är helt orimlig och måste också den bli föremål för ändringar av något som liknar begränsningsregeln -eller helst nåt bättre.
Slutligen. Många småhusägare har fått ekonomin att gå ihop på grund av de låga räntorna och de ser ju ut att nu ytterligare gå ned. Detta måste dock vägas mot att många nu fått köpa sina småhus till extremt höga försäljningspriser.
Men nu kommer hur man räknar de höjda taxeringsvärdena som en bumerangeffekt. De genomförs helt utan begränsningar . Deta drabbar alla, både via förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller via en kombination av dessa skattesystem.
Vi måste också ha kölart för oss att småhusägandet normalt är en mycket långvarig boendeform och att leder till krav på renoveringar samt underhåll av de egna fastigheterna. Även denna aspekt måste vägas in tycker jag.
Småhusägandet är också ett boende, som alltfler vill uppnå, , inte minst familjer, men hur ska de klara det med de förändringar som nu ska drivas igenom?
--
Posted by Per Fredö to Skattepolitik och samhällsfilosofi at 5/11/2005 07:55:33 PM
EN ÖKAD PENNINGMÄNGD HÖJER SKATTERNA AUTOMATISKT
En effekt av att tillåta penningmängden öka i ekonomin är att det höjer skatteintäkterna automatiskt. Politikerna får då in extra skatteintäkter som Riksdagen inte beslutat om. En ökad penningmängd höjer konsumentpriser, löner, vinster, fastighetsvärden, aktiekurser osv.
Om bankerna tillåts att skapa helt nya pengar ur ingenting, genom en kreditexpansion, så kommer fastighetsvärdena att stiga och därmed stiger intäkterna från fastighetsskatten. Ett problem med detta är att en ökad penningmängd inte gör befolkningen totalt sett rikare men de kommer att betala mer i skatt.
De stora fördelarna för politikerna att de en gång i tiden slapp i från en guldmyntstandard och hundraprocentiga reserver för bankerna är följande:
1) Stat och kommuner kan få in högre skatteintäkter utan att medborgarna förstår att en beskattning skett. Om penningmängden inte kan öka så måste politikerna höja skattesatserna och det skulle människor märka på ett helt annat sätt.
2) Stat och kommuner hade inte kunnat ha budgetunderskott. Budgetdisciplinen hade blivit mycket hårdare och expansionen av de offentliga utgifterna hade blivit mindre. Stat och kommuner har oftast ett enormt upplåningsbehov och då räcker inte sparandet i ekonomin till. De kan nämligen bara låna om banksystemet skapar nya pengar.
3) Med nuvarande monetära system kan politikerna, helt felaktigt, propagera för att det de själva som skapar välstånd och sysselsättning. Efter depressionen 1929 spreds uppfattningen att det var marknadsekonomin som skapade kriser och överdriven spekulation. Därför skulle politikerna i fortsättningen styra ekonomin med skatter, lagar och offentlig verksamhet.
Den kunskap som har gått förlorad genom årens lopp är att det är bankerna (och Riksbanken)som gör marknadsekonomin instabil. David Ricardo och ekonomerna inom den s k Currency School upptäckte detta redan i början av 1800-talet. På denna tid uppkom ett helt nytt fenomen. De stora kuststäderna hade kraftiga ekonomiska uppgångar som plötsligt kraschade.
Vad var nytt i ekonomin? Guldsmederna hade först utvecklats till lagerhus för guld. Guldsmederna förvaltade guldet mot en avgift. Kvittona till det insatta guldet fungerade som sedlar. Sedan uppkom konton där beloppet (guldet) fördes över till ett annat konto vid varje affärstransaktion.
Efter ett tag upptäckte "bankerna" att guldet bara låg och skräpade i bankvalvet. Så varför inte låna ut guldet och få en ränteinkomst? Problemet med detta är att pengarna förökar sig som kaniner. Ett utlånat pund som används vid ett köp sätts kanske in i en annan bank. Därmed kan detta pund lånas ut en gång till, trots att pundet redan är utlånat. Penningmängden kan därmed bli obegränsat stort.
Eftersom utlåningsräntan sjunker när penningmängden ökar så blir det ekonomiskt lönsamt att låna till investeringar. De kapitalintensiva företagen har det bästa förhandlingsläget och lånar de första "nyfödda kaninungarna". Problemet är att det sedan blir en kamp om de nya pengarna. Det lånas till konsumtion och spekulation, vilket leder till att löner och priser stiger. Efter ett tag upptäcker de kapitalintensiva företagen att deras investeringar inte är långsiktigt hållbara. Avvecklingen av dessa investeringar skapar sedan en konjunkturnedgång.
Några kommentarer till Per-Olof Perssons insiktsfulla analys av realvärdets roll i ekonomin, vilket tidigare var knutet till den så kallade guldmyntfoten.
Stat och kommuner har normalt underskott i sina budgetar. De har också långsiktiga förpliktelser på främst pensionsområdet samt de kommande årens demografiska utveckling.
Det visar t ex statsskuldens utveckling, kommunernas låneskuld samt borgensåtaganden , som överstiger 500 miljarder, men även svårigheterna att klara givna förpliktelser i ATP-systmet .Och på motsvarande sätt görs det inte något för att komma åt kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringarna.
Statsmakterna har dock visat sig duktiga i att "trixa" mellan disponibla tillgångarmellan de olika systemen för att ge sken av att läget är under kontroll.
Men det offentliga kan använda sig av ytterligare varierande metoder för att klara sig ur denna knipa.
De kan höja skatter och avgifter, vilket ju är den gängse metoden. De kan öka sin skuldsättning, men därutöver även sälja ut vad de förfogar över av realiserbara tillgångar.
Denna senare metod har sina fördelar om den används på ett klokt sätt, vilket åtskilliga politiker har svårt begripa.
Såvitt jag kan se har på senare tid penningmängden ökat, vilket som Per-Olof Persson skriver, gör det mer lönsamt investera.
Så kan enskilda resonera, när de gör sina fastighetsköp, vilket normalt finansieras genom att låneinstituten tillhandahäller bortår 80-85 procent av det insatta kapitalet.
Ävnen de italintensiva företagen är just ju inne i en expansiv investeringsperiod, men det sker mest utomlands.Andra länders marknader gör det mer lönsamt och dessutom tyngs svensk företagsamhet av de negativa faktorer som belastar den och som i dagarna redovisas.
Bnkernasxpansiva utlåning kan mycket väl leda fram till ett läge motvarande den
90-talets finanskris.
Vad kommer då att hända med nuvarande sparande, befintliga lån samt värdet på befintligt realkapital där fastigheterna naturligtvis utgör en betydande andel.
Skicka en kommentar
<< Home