Att gå över lik för lyckan

Utilitarismen innebär att "ändamålen helgar medlen". Den kan användas för att rättfärdiga ett lotteri för organdonationer, där några slumpmässigt avkrävs plikten att låta sig avlivas för andras lycka.

Här tar jag upp den fjärde punkten på min lista med kritik mot utilitarismen (U) och den går ut på att U är alltför tillåtande när det gäller medlen för att uppnå målet - den största övervikten av lycka över smärta summerat för alla.

Diskussionen om utilitarismens mörka sidor har länge överflyglats av den mera naiva synen att det är väl rimligt att beakta de goda konsekvenserna och göra världen så bra som möjligt. Bentham ansåg att rättigheter var nonsens och kunde inte se att den allmänna lyckan kunde bli ett hinder för den individuella lyckan. Felet ligger kanske i den upphöjda syn utilitaristen intar när han bedömer moraliska problem. U ser världen från universums synvinkel.

Låt mig visa en mer handfast illustration av detta genom analogin med svinfarmaren. Han föder upp gödgrisar. Med den grispopulation han har att tillgå skall han åstadkomma största möjliga nytta i form av fläsk med rätt kvalitet utan att kostnaderna skenar iväg. Smågrisar som inte ser ut att kunna bli tillräckligt feta eller som har alltför fett kött avlivas på ett tidigt stadium. Svin som blir sjuka avlivas också snabbt om prognosen för tillfrisknande är dålig med höga kostnader eller med smittorisker. Svinfarmaren väger några grisars liv mot andras utifrån nyttoperspektiv.

Vad bryr vi oss om enskilda grisar? Vi kan tillåta oss att avliva enskilda grisar för att öka nyttan. Om de dör nu eller senare spelar ingen roll utöver nyttokalkylen. Men människor är inte svin. Därför är universums perspektiv farligt.

Vi kan naturligtvis inte öppet tillåta läkare att som i Gilbert Harmans exempel ta ut alla användbara organ från en medvetslös benbrottspatient för att rädda livet på tre andra patienter. Utilitaristernas argument är att detta skulle stida mot utilitarismen eftersom tilltron till sjukvården skulle sjunka med stor produktion av anti-lycka som följd. Detta är dock en missuppfattning.

Harmans exempel förutsätter att extraherandet sker i hemlighet och benbrottets anhöriga får bara veta att "dödliga komplikationer tillstötte". Kanske exemplet inte är tillräckligt tydligt. Vi borde närmare analysera Tännsjös exempel med det extremutilitaristiska samhället som har ett lotteri där vissa personer "omkommer" för att de utsetts till organdonatorer (av Sidgwicks kanslihus får man förmoda). Varför inte förena detta med den krävande plikten att offra sig för sina medmänniskors lycka om man utses till donator? Om det skall vara någon vits med ett riktigt moralsystem får man ju inte väja för "krävande plikter" har ju flera framhållit.

Om ett helt slumpmässigt mördande ändå skulle producera för mycket anti-lycka kanske det ger bättre konsekvenser om man utser en liten grupp som utsätts för mördandet? Resten av medborgarna kan då känna sig säkra och lidandet hos dem som regelbundet decimeras uppväger inte de andras ökade lycka. Utilitarismen kan uppenbarligen användas för att rättfärdiga ganska vedervärdiga metoder för att ändamålet skall maximeras.

Jag tror inte att de tidigare utilitaristerna insåg hur långtgående deras lära egentligen var. När den bisarre ekonomen Francis Ysidro Edgeworth gjorde högre matematik av U i slutet på 1800-talet försvann alla sådana här rimlighetsresonemang. Den matematiska elegansen och obegripligheten förenad med den behagliga slutsatsen att det är de rikas plikt att betala skatterna räckte tydligen för att läran skulle accepteras.

I modern tid har utilitaristerna försökt rädda U med resonemang om regelutilitarism eller att normer från andra läror skall följas och att U endast är ett riktighetskriterium. Ronald Dworkin har till och med försökt införa rättigheter (som "trumf") vilket inte lämnar kvar mycket av den ursprungliga läran.