Zaremba avslöjar en offentlig lögn

Svensk fackföreningsrörelse är inte den utländske arbetarens vän. Blockaden i Vaxholm gick ut på att hålla uppe lönerna för svenska byggnadsarbetare. De lettiska arbetarnas avsaknad av kollektivavtal var bara en förevändning för byggfacket att agera egoistiskt.

Maciej Zaremba har på DN:s kultursidor startat en artikelserie om "den polske rörmokaren" som handlar om integrationen av arbetsmarknaden. Nu har han kommit till nr 2 "Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama" (DN 11/11-05). Där tar han upp det lettiska företaget som skulle bygga en skola i Vaxholm med lettiska arbetare som enligt avtal i Lettland fick lägre lön än svenska byggnadsarbetare. Detta motsatte sig det svenska byggarbetarfacket med motiveringen att lika villkor skulle gälla för alla anställda på den svenska arbetsmarknaden. Utländska medborgare som gör samma jobb som svenskar skall ha lika mycket betalt.

När det lettiska företaget vägrade att teckna kollektivavtal försatte Byggnadsarbetareförbundet arbetplatsen i blockad och uppmanade arbetstagarna att resa hem. Blockaden ledde till att företaget gick i konkurs och letterna reste hem. Vilken slutsats kan vi dra av detta?

Facket är egoistiskt

När konflikten pågick förvånades jag av att inga massmedia kommenterade detta (eller åtminstone lät någon expert eller arbetsgivarrepresentant komma till tals) med att den offentliga motiveringen att byggfacket i sann internationalistisk anda kämpar för lågavlönade och exploaterade utländska arbetare bara är nys. Facket kan sin nationalekonomi. Det gäller att hålla uppe löneläget. När kampen pågår mellan kapital och arbete i Sverige skäller man arbetsgivarna för att vara egoistiska. Arbetstagarna kämpar bara för "sin rätt". Ingen egoism där inte.

När det svenska facket ställs mot utländska arbetstagare som har det mycket sämre riskerar argumentet om egoism att slå tillbaka. I Sverige är rättvisa lika med utjämning. Det är egoisterna som inte vill ha utjämning. Alltså kan det svenska facket inte utåt uppträda som företrädare för sina medlemmars egenintresse. Det skulle ställa till förvirring för den enkla modell där de, som ligger under genomsnittet, aldrig kan vara egoistiska - de är enbart rättvisekrävande. I detta fall skulle det blivit letterna som var de ädla och svenskarna som var de egoistiska.

Enligt vad jag kan erinra mig av opinionsundersökningar gjorda efter konflikten var en betydande majoritet av fackens medlemmar införstådda med syftet att hålla uppe deras egna löner. Den offentliga lögnen och underförstådda kommunikationen hade till stor del lyckats. Att nu avslöja den offentliga lögnen innebär att Zaremba slår in öppna dörrar. Men det kanske behövs, i synnerhet som facket tycks ha tagit till i överkant med lönekraven och kanske gjort rent avtalsrättliga fadäser.

Ett olösligt dilemma?

Den springande punkten är dock det dilemma för facken som Zaremba tar upp mot slutet: "Hur skall man försvara arbetarnas standard i Stockholm och Dublin utan att stöta ut de fattigare migranterna från Riga?" Det är ett olösligt dilemma på en stagnerande marknad. I en dynamisk ekonomi som den irländska kan man både hålla uppe lönerna för de redan etablerade och ge migranterna en lön mellan hemlandets och värdlandets. Men går det i Sverige?

Med 900 000 egentligt arbetslösa förefaller det som en anomali att det dessutom skulle behövas arbetskraft från utlandet för att tillgodose en efterfrågan i Sverige som är alldeles för liten i förhållande till arbetskraften. Utan en expanderande ekonomi kommer folk med lägre reservationslöner att sänka den allmänna lönenivån. Det är så en marknad med "fasta priser" fungerar. Det är naturligtvis till fördel för konsumenter och skattebetalare. Men utan expansion blir i andra ändan några arbetslösa. Om de skall försörjas av skattebetalarna blir vinsten liten.

Det troliga är att den svenska fackföreningsrörelsen kommer att kunna kräva kollektivavtal på genomsnittsnivå (inte 9 procent över som i Vaxholm) för utländsk arbetskraft. Då faller den utländska arbetskraftens främsta konkurrensmedel (lägre lön) till stor del bort. Men det finns en teoretisk möjlighet att införa minimilöner som skulle bli utgångspunkt för dem med lägre lönekrav. Det är något en borgerlig regering kunde förväntas göra. Men Reinfeldt och m verkar vara de svenska fackens största vän: "Moderaterna är det nya arbetarpartiet".

Så vad blir slutsaten av Zarembas artikelserie? Det återstår ännu tre i serien. Men redan nu kan man ana resultatet i form av den ironiska(?) affisch DN låtit illustrera dagens artikel med på s 7. Där står det: "Proletärer från andra länder, TILLTRÄDE FÖRBJUDET, överträdelse beivras enligt den svenska modellen."