Likavärdesprincipen ger utilitaristen rätt att döda i TV1

Om alla har rätt att behandlas lika och det är ett lika stort värde i sig för alla kan man inte acceptera utilitarismen. Den säger istället att allas olika värda lyckosaldo skall räknas med lika vikt. Det är en farlig princip som ger rätt att döda.

Så har då TV 1:s svar på "Vita Huset" om svensk politik, serien "Kommissionen", avslutats. Den tog i elfte avsnittet plötsligt upp en moralfilosofisk fråga som utilitaristerna är speciellt förtjusta i: rätten att offra några för att rädda flera. Från exempel med ett antal dödsdömda som kan räddas om man låter andra dö glider man iväg till att man har rätt att aktivt döda för att rädda andra.

I gårdagens TV-program skulle den galne IT-miljonärens argument tillbakavisas. Han hade, som jag tidigare beskrivit, organiserat ett jättelikt bombdåd där Rosenbad sprängts i luften vid ett internationellt toppmöte med 1 800 döda som följd. Syftet med detta var för denne utilitarist att öka biståndsgivningen till u-länderna och speciellt de aidssjuka i dessa länder.

Den galne utilitaristen argumenterade med kommissionens chef utan att få något mothugg. Utgångspunkten var att alla människor i världen har lika stort värde. Detta är emellertid inte en genuint utilitaristisk utgångspunkt utan en deontologisk rättighetsteoretisk grundsats. Vi bör behandla alla människor lika eftersom ingen är värd mera än någon annan. Detta är ett stipulat som har ett värde i sig - definitivt inte något som är nödvändigt för att maximera lyckosaldot i världen.

Att utilitarismen litet oförtjänt har kommit att förknippas med en likavärdesprincip beror på framhävandet att beräkningsmetoden för saldot utgår från Benhams sentens " att var och en skall räknas som en och ingen för mer än en". Men denna princip har inget att göra med ett rättighetsbaserat människovärde. Den säger bara att olika värda människor skall räknas som olika värda utan någon korrigering av deras vikt vid beräkningen.

Typexemplet är följande: Om vi bara kan maximera lyckan genom att av 12 personer satsa på 10 av dem skall vi rädda de 10 mest värdefulla. De två minst värda skall vi låta dö (eller rentav aktivt döda). Vi får inte räkna de två med sämst lyckomöjligheter dubbelt eller tredubbelt så att deras "fiktiva" lyckosumma hjälper upp kalkylen så att de får leva. Sådan är utilitarismen. Det är inte likabehandling.

Därför var den galne IT-miljonärens argumentering ganska malplacerad i TV-serien. Och mycket riktigt stannade den av efter några vaga instämmanden från kommissionens chef. Huvudargumentet var istället att chefen kunde döda miljonären för att öka lyckan för de tusentals anhöriga som annars skulle gräma sig över att bevisen inte räckte för att fälla honom för terrordådet. Manusförfattarna lyckades inte tillbakavisa utilitarismens filosofi.

Utilitarismens sammanvägning av det goda för olika värdefulla människor kan effektivast tillbakavisas med att alla har en rätt att inte användas enbart som ett medel för andra. Denna rätt är ett värde i sig som är lika stort för alla människor. Därför har alla rätt att inte bli fråntagna liv, hälsa och egendom genom andra människors aktiva handlingar. Då kan man inte vara utilitarist, men fortfarande konsekventialist i mindre avgörande sammanhang.

Hur gick det då för den galne utilitaristen? Han gjorde på känt utilitaristiskt manér (dubbelmoral) upp med myndigheterna om personligt beskydd mot hämndlystna anhöriga. Genom att han betalade för detta och uppgörelsen kom ut diskrediterade han sitt utilitaristiska slutanförande. Dubbelmoralen avslöjades. TV 1 ställde sig på utilitarismens fienders sida genom att u-hjälpens perverterade pr-man blev en förlorare. Vore jag utilitarist skulle jag anmäla programserien. Men utilitarismens moral är inte rimlig - se min blogg 29/4 med länkar.