Dålig tillväxt i Sverige

Tillväxten i Sverige är betydligt sämre än vad regeringens företrädare med hjälp av skevt utvalda basår försöker låta påskina enligt Timbro. Likaså är arbetslösheten mycket större än officiella siffror, eller minst 17 procent (831 000 personer).

För att kunna jämföra tillväxten av produktionen och levnadsstandarden i Sverige med tidigare år eller med andra länder är det vanliga måttet BNP som står för bruttonationalprodukten. Måttet anges i volym (inflationen borträknad) och visar summan av alla producerade varor och tjänster (den produktion som ingår i flera led har bara räknats en gång i form av mervärdet). Ordet brutto står för att även den produktion som bara ersätter utslitna maskiner och rivna byggnader och annat utrangerat realkapital också räknas in.

Detta är naturligtvis ett grovt mått på levnadsstandard men det bästa som finns att tillgå. Man kan justera för de inkomster som också genereras utomlands och då får man ett mått som kallas bruttonationalinkomsten, BNI. Dessutom kan man beräkna måtten per invånare - per capita - för att inte få in effekter från olika folkmängdsförändringar i olika länder.

Det som inte är så vanligt är att korrigera för det så kallade bytesförhållandet inom utrikeshandeln vilket dock kan vara viktigt för ett litet land som är starkt beroende av utlandet. Den svenska exporten motsvarar halva BNP. Eftersom Sverige har en industristruktur där telekom-branscherna ökar produktionen starkt och bidrar mycket till ökningen av BNP är det särskilt viktigt att analysera om detta också betyder att levnadsstandarden ökar. Så är tyvärr inte fallet eftersom Sverige just för denna exportvolym hela tiden får mindre betalt. 'Terms of trade' försämras kontinuerligt. Därför beräknar Konjunkturinstitutet också ett mått som beaktar detta och kallas 'real BNI per capita'.

I en rapport från Timbro som presenterades idag 19/6 har Johnny Munkhammar och forskaren Tino Sanandaji gått igenom olika tillväxtmått och arbetslöshetsmått för att få fram sanningen om dessa nu när den svenska politiska debatten tenderar att fördunklas av partipolitisk desinformation. Jag presenterar här nedan ett upplysande diagram för den svenska tillväxten jämfört med USA från denna rapprt:
Vi ser här att den svenska levnadsstandarden per person sedan 1980 ökat drygt 40 procent medan den amerikanska ökat med drygt 60 procent. Ändå menar många socialistiskt färgade bedömare att den svenska modellen med höga skatter och frikostiga bidrag är effektivare än den mera renodlat kapitalistiska modellen i USA. Detta är på sin höjd ett önsketänkande som i så fall är ett utflöde från en önskan att den svenska modellen med jämnare inkomstfördelning också borde vara mer effektiv. Men det är den inte.

Dessvärre är en del av föreställningarna om den goda svenska tillväxten en följd av en medvetet skev redovisning: dels visas BNP utan justering för terms of trade och dels väljer man ut perioder då Sverige av konjunkturella skäl haft en bättre utveckling. Vi ser i diagrammet att om serierna hade jämförts med 1993 eller 1994 som basår så hade Sverige skenbart lyckats mycket bättre jämfört med USA. Men det är ganska självklart att om man utgår från botten av den värsta lågkonjunkturen i Sverige sedan 1930-talet måste tillväxten under återhämtningsfasen vara bättre än vad man långsiktigt kan uppnå.

När Pär Nuder hänvisar till att de senaste tio årens tillväxt av BNI nästan är lika hög som USA:s är det som framstår som ett godtyckligt utväljande av en tioårsperiod i själva verket ett tämligen missvisande sätt att redovisa utvecklingen och naturligtvis ett sätt att ge poäng åt regeringen utan att det finns saklig grund.

Arbetslösheten är egentligen 17 %

Författarna har också gjort en genomgång av hur stor den egentliga arbetslösheten är. Förra året var till att börja med 582 000 personer "oomtvistligt" arbetslösa. Denna grupp bestod av öppet arbetslösa, studenter som är arbetslösa, ams-åtgärder, latent arbetslösa. Till detta lägger de 249 000 personer som formellt är sjuka eller förtidspensionerade. Detta antal har uppskattats på grundval av vad sjukskrivna uppger i from av arbetsförmåga samt med utgångspunkt från att 1991 års förtidspensioneringsnivå kan anses vara normal (ökningen därefter beror på arbetslöshet).

Den egentliga arbetslösheten blir då 831 000 personer (582'+249'). I procent av en analog uppräkning av arbetskraften till 4 887 000 personer blir den egentliga arbetslösheten 17 procent.

Jag gjorde i oktober en liknande beräkning som resulterade i 949 000 personer. Skillnaden består huvudsakligen i att jag tog med socialbidragstagare och deltidsarbetslösa (½) samt att jag inte tog med arbetslösa studenter. Därför tror jag att Munkhammar och Sanandaji ligger i underkant i relation till verkligheten.