Populistisk partiledardebatt

Alliansen misslyckades med att med hjälp av en rad disparata statistiska uppgifter ifrågasätta Perssons ljusa bild av den svenska ekonomiska utvecklingen. Persson lyckades däremot få ett populistiskt grepp på Alliansens politik för åtstramade bidrag.

Göran Persson (s) inledde den sista partiledardebatten före valet om tre månader. Han hävdade att det går bra för Sverige och anförde några spridda statistiska uppgifter som ingen som inte var expert kunde bedöma. Men alla som noterat massmedias rapportering om god tillväxt och ljusning på arbetsmarknaden visste att Persson inte hade skruvat till sin bedömning utan egentlig grund. Den fråga som då låg i luften var hur relevant ljusningen är för bedömningen av totalsituationen för Sverige och behovet av en eventuellt förändrad politik. Statsministern fortsatte med att deklarera att de ökande resurserna skulle användas för att förbättra välfärdssamhället. Han avslutade med att betona behovet av miljöpolitik för att motverka klimatförändringarna och avskaffa det ensidiga beroendet av olja, kol och gas.

Riksdagens talarordning var nu så upplagd att alla de andra partiledarna hade rätt att begära replik på två minuter, vilket naturligtvis medförde att de viktigaste argumenten brändes av i början av debatten utan möjlighet till fördjupningar. Det har tidigare ansetts vara ett problem men nu fick denna ordning prägla debatten på gott och ont.

Första replikskiftet togs av Fredrik Reinfeldt (m) som man då förväntade sig ge en motbild mot Perssons ljusa bild och hur politiken mot denna borde bedrivas. Men Reinfeldt nämnde visserligen att 1,5 miljoner står utanför arbetsmarknaden och att detta skulle motverkas genom en "politik för jobb". Det visste vi redan och därför var det förvånande att han inte ifrågasatte förbättringsbilden utan började tala om vårdköer och brottsligheten. Det hade Persson inte nämnt och borde därför inte ha passat för en 'replik'.

Nu fick Persson tillfälle att replikera med ännu fler uppgifter att det går bättre för Sverige - det startas fler nya företag än någonsin. Och dessutom fick han tillfälle att angripa Reinfeldt för att dennes politik bekämpar de arbetslösa och svaga. Finns det arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade som bett om att få sämre ersättningar? frågade Persson. Det är ett populistiskt argument (argumentum ad populum) eftersom Reinfeldts politik sägs gå ut på att försämringarna skall göra det mer attraktivt ekonomiskt att söka jobb istället för att fortsätta en mera maklig tillvaro med höga bidrag. Persson underströk angreppet ytterligare genom att mot slutet av repliken hetsa upp sig så att talmannen hade svårigheter att får honom att sluta prata.

Reinfeldt kontrade med att det är fler som nypensioneras i förtid än som får nya jobb. Ett sådant argument borde dock inte ha nämnts i förbigående utan utvecklats med siffror och källor. Nu visste inte lyssnaren om argumentet var tillskruvat eller verkligen vederhäftigt. Istället angrep Reinfeldt med ett retoriskt vänsterresonemang om låglöneproletariat och jakt på sjukskrivna.

Lars Leijonborg (fp) försökte också angripa med statistiska uppgifter som att det är fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder nu än 1999 och att Financial Times skriver att den verkliga arbetslösheten i Sverige är 15 procent. Han försökte också ge förtidspensioneringarna ett mänskligt ansikte med en 29-årig kvinna som efter en kort tids sjukskrivning nu skulle förtidspensioneras för att inte belasta arbetslöshetsstatistiken.

Detta argument kunde Persson vända emot folkpartiet genom att fråga hur hennes situation skulle kunna förbättras av att hon skulle få det ännu sämre med Alliansens politik. Det var en genomgående oklarhet som aldrig fick något svar. De som måste förtidspensioneras kan ju knappast ta något arbete vare sig ersättningsnivån är hög eller låg. Om något skulle göras är det rimligtvis nya förtidspensineringar som skall ha försämringar om det är så att man tror att folk frivilligt vill bli försörjda på detta sätt.

Senare anförde Leijonborg att Sverige i OECD:s köpkraftsliga låg på 13:e plats när socialdemokraterna tog makten (1994) och där ligger Sverige även idag. Hur är det möjligt, frågade han, om det är så som Persson säger att Sverige utvecklats bättre än de flesta andra länder? Den frågan fick inget svar. Borde inte alla allianspartierna ha ställt denna fråga inledningsvis och för att visa någon liten samordning?

Även Maud Olofsson (c) angrep med statistik. Hon påstod att ungdomsarbetslösheten var 28,7 procent och att det fanns 150 000 arbetslösa ungdomar. Det är ogörligt att kasta ut sådana siffror utan att noggrant förklara definitioner och källor samt redogöra för tendenser. Nu kontrade Persson med att långtidsarbetslösheten bland ungdomar var 1 500 personer. Varför presenterade inte Alliansen en rapport om arbetslösheten några dagar före debatten så att alla kunde förstå vad man talade om?

Göran Hägglund (kd) tog ett verkligt populistiskt grepp genom att göra en analogi om bilkörning med farliga vänstersvängar istället för att tala politik. Det var kanske inte helt lyckat ens taktiskt eftersom Persson replikerade med att "farligast är att blinka vänster men svänga höger".

Lars Ohly (v) hade en intressant iakttagelse att nu när politiken ger bättre sysselsättning kommer Riksbanken att höja räntan och ta bort en del av effekterna av politiken. Det är odemokratiskt, menade han. Snarare är det stabiliseringspolitiskt ologiskt. Vad Ohly borde ha fordrat är en höjning av inflationsmålet. Men Persson blev riktigt arg och röd i ansiktet förklarade han att inflationspolitik är högerpolitik genom den omfördelning inflationen åstadkommer. Dock är det nog riktigt att här finns den stora skiljelinjen i den ekonomiska poliotiken i Sverige.

Maria Wetterstrand (mp) kan jag inte minnas sa något intressant.