Vill vi ha rättigheter?

Rättigheterna skall skydda medborgarnas liv, frihet, egendom osv. Men vem erkänner att detta principiellt skall åtnjuta skydd? Och vem vill ha rättiheter: värdenihilismens jurister? rousseanska demokrater? socialistiska medborgarrättsteoretiker? borgerliga politiker?

Vad är rättigheter? Själva termen började användas för drygt 200 år sedan i de amerikanska och franska revolutionerna. Begreppet har funnits sedan mycket länge. Rättigheter säger att det finns ett moralskt och ibland även legalt skydd för vissa institutioner i samhället. Den tidigare termen var "naturlig lag" vilket av senare tiders tänkare döpts om till "naturrätt". Tankefiguren går tillbaka till stoikerna som uppfattade världen som en rationell enhet, styrd av förnuftets lagar. Då kunde också handlingsnormer härledas från naturliga förhållanden - naturlagarna.

På medeltiden var det speciellt Tomas av Aquino (c 1225-1274) som utvecklade föreställningen om den naturliga lagen som kunde förstås genom människans natur som en bestämmelse i Guds ordning. Det är fråga om självklara sanningar som kan inses genom förnuftet (som för säkerhets skull framhölls vara gudagivet). Vissa bedömare talar om etisk intuitionism, men detta skulle jag säga gäller enbart grunderna för rättigheterna. Modern intuitionism rannsakar däremot varje handlingsalternativ utifrån någon intuitiv moralisk princip, som inte går att göra explicit (ex G E Moore).

En föregångare till rättighetstanken är de engelska baronernas krav att kung Johan skriftligen skulle erkänna dessas rättigheter gentemot kungen i Magna Charta 15 juni 1215:

"29. Ingen fri man må arresteras, inspärras, berövas sin egendom, förklaras i akt eller landsförvisas, ej heller på något sätt skadas eller omedelbart eller medelbart lida övervåld av konungen annat än efter ståndsbröders dom eller i kraft av landslagen." (Magna Charta 1215)

Under 1600-talet fick idén om rättigheter på allvar en central plats inom den europeiska filosofin genom Grotius, Pufendorf, Hobbes och Locke. Därefter vidareförmedlades den via Montesquieu till rättighetsförklaringarna i Amerika och Frankrike vid slutet av 1700-talet.

Genom den andra franska revolutionen i augusti 1792 fick socialistiska uppfattningar insteg och i rättighetrna inkluderades nu även sociala förmåner. Det mest radikala förslaget kom från Babeuf, som ville garantera både mat, kläder och bostad. En parallell till detta kan ses i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 där "en levnadsstandard för välbefinnande" och sociala förmåner slås fast i de åtta sista artiklarna, medan de 21 första handlar om frihet och äganderätt.

Det problematiska med socialistiska rättigheter är dock att de plikter som de medför för andra inte utan svårighet kan uppfyllas. En skyddsrättighet föreskriver enbart en plikt för andra att inte vidta vissa handlingar - rätt till egendom ger skydd mot stöld om andra lyder plikten att inte stjäla. Att låta bli att stjäla är i normalfallet inte något som är svårt att göra. Men om alla skall ha "rätt till arbete" måste det finnas några som åläggs plikten att anställa och avlöna personer som annars inte skulle skulle fått anställning. Annat vore det om FN hade deklarerat en rätt att arbeta. Då hade länder där det av traditionella eller religiösa skäl är förbjudet för kvinnor att arbeta kunnat brännmärkas.

Nu riskerar hela rättighetsidén att förfelas. Om ingen kan tillskrivas skyldigheten att uppfylla rätten till föda, kläder, bostad, gratis hälsovård, gratis utbildning, avnjutandet av konst och tillgång till vetenskapens förmåner, trygghet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom finns det inga sådana rättigheter. Och finns inte dessa rättigheter finns kanske inte heller rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter den egna lyckan. Rättigheter blir i så fall bara tomma ord som tas fram på söndagarna utan att betyda något i praktiken.

Jag lutar åt att tro att lanserandet av kraven på social välfärd som rättigheter är taktiskt betingat från socialistiskt håll. Dels är det ett sätt att låna nimbus från något som de flesta ändå håller som fundamentalt viktigt: rätten till frihet. Men dels är det också ett sätt att sänka värdet på dessa rättigheter när friheten likställs med rätten till betald semester. Enligt FN:s kommitté som 1945 utredde den teortiska basen för de mänskliga rättigheterna arbetade man med två rättihetsbegrepp: ett som byggde på inneboende rättigheter och ett som byggde på "marxistiska principer". Syftet var att kunna förena dessa i sluttexten, men resultatet blev en katalog som först tog upp de liberala och därefter de socialistiska "rättigheterna".

Att de socialistiska rättighetrna vilar på "marxistiska principer" är dessutom felaktigt och tyder på okunnighet om marxismen. Några moraliskt grundade rättigheter finns inte enligt Marx eftersom moral bara är ett godtyckligt påhitt som enbart är utformat efter hur väl det lämpar sig för bourgeoisiens undertryckande av proletärerna. När man ändå från socialistiskt håll ville föra fram sina socialpolitiska målsättningar i termer av rättigheter måste man tro att det enbart var ett taktiskt grepp för att ställa till oreda i det demokratiska lägret.

Nästan ingen vill ha rättigheter i Sverige

För svensk rättstradition är rättigheter i moralisk mening en främmande fågel. Värdenihilismen och och rättspositivismen (av lat jus positum, den satta rätten) förnekar att det finns andra rättigheter än dem som stftats i lag. Denna värdenihilism, vältaligt lanserad av Axel Hägerström, omfattdes av både socialister och borgerliga under en stor del av förra seklet. Men mot rättspositivismen skulle man kunna invända att åtminstone rätten till liv och egendom gentemot andra medborgare tycks vara något gemensamt för alla länders spontant framvuxna rättssystem. Att fursten sedan, i statsnyttans eller för sitt nöjes skull, kunde sätta sig över dessa rättigheter trots att de kodifierats i lag är då enbart ett tecken på att den sådana stater inte blivit rättssamhällen.

Även för den demokratiska traditionen är rättigheter främmande, åtminstone om man vill falla tillbaka på J J Rousseau. Dennes tankegångar är dock grumliga men ostridigt är att Rousseau inte tänkte sig att staten skulle kunna bindas av någon lag eller grundlag (ett arv från Hobbes). Den frihet som Rousseau ville ge medborgarna är inte den liberala varianten frihet från tvång. Nej Rousseau gillade tvång men detta måste ha tillkommit på rätt sätt: genom en kombination av medborgarnas demokratiska deltagande och den s k allmänviljan. Frihet blir då autonomi eller självbestämmande. Denna form av frihet har Isaiah Berlin kallat "positiv frihet" (till skillnad från nutida, mera vulgära tolkning i termer av materiell och social "frihet").

Det paradoxala blir då att de rättigheter som breda samhällsgrupper önskar sig blir de socialistiska rättigheterna att alltid få ett arbete, att få sjukvård och utbildning gratis och att få ålderdomen tryggad utan att nödvändigtvis behöva betala för det. Men varifrån kommer denna rätt som lägger stora skyldigheter på en diffus massa av "andra" eller "de rika"? Den socialistiska teoridebatten innehåller inga principiella härledningar av sådana "rättigheter" som mera påminner om tillståndet i Thomas Mores Utopia än om Marx' utläggningar.

Förre statsministern Ingvar Carlsson gjorde 1986 ett försök att lansera rättighetstanken i en viktig principiell fråga. Han motiverade den då införda "engångsskatten" på pensionsförsäkringsbolagen med principen: "medborgarrätten går före äganderätten". Det var egentligen en konfiskation av en del av pensionssparandet som då hade stigit kraftigt i värde under några år. Men den moraliska motiveringen av denna åtgärd i termer av en rättighetshierarki utvecklade Carlsson aldrig ytterligare och jag har inte sett att några socialistiska samhällsteoretiker heller har gjort något försök.

Det kanske var för magstarkt att omvandla en populistisk kränkning av äganderätten till en moraliskt försvarbar princip. Av denna anledning skulle jag vilja dra slutsatsen att inte heller socialistiskt influerade medborgare är intresserade av rättigheter - inte ens av "socialistiska rättigheter".

Problemet är kanske att ett accpterande av ett rimligt moraliskt rättighetskoncept där de socialistiska "rättigheterna" förvisas till den politiska arenan skulle komma i konflikt med alla önskemål om att på politisk väg vilja kränka både friheten och äganderätten. Det är inte något som politiker gillar - inte ens borgerliga eller ens moderata politiker. Det kanske är så att de styrande aldrig ser med välbehag på att de styrda har rättigheter som sätter stopp för de styrandes påhitt. "Viljan till makt går före människornas rättigheter" är kanske även det moderna demokratiska FN-samhällets grundläggande princip?