Elprofessorn svänger halvt varv om elpriset

I mars kritiserade professor Björn Karlsson skogsindustrin för okunnighet om elprisets nödvändiga stegring. Nu kritiserar samme professor kraftindustrin för oligopolsamarbete med syftet att höja elpriset. Det tragikomiska är dock att en amatör gör nationalekonomernas jobb.

I förrgår den 1 juni 2006 intervjuades professorn i elsystem Björn Karlsson i Linköping av Eko-redaktionen. Nu menade han att elbolagen medvetet sänkt elproduktionen för att trissa upp priset. Han hänvisade till ett internt dokument som visade de rörliga kostnaderna för olika typer av elproduktion - från den låga kostnaden för vattenkraft på några ören till gasturbinernas kostnad på 70 öre per kWh. Detta är ett typiskt sätt att beskriva en utbudskurva inom pristeorin som nationalekonomins s k mikroekonomi bl a handlar om.

Ju högre pris desto högre kostnader kan täckas orsakade av allt mer ineffektiva produktionsmetoder. Om efterfrågan är oelastisk (litet beroende av prisnivån) kommer en utbudsminskning av kostnadsbillig el att leda till att den dyra produktionen måste tas i anspråk oftare. Det paradoxala inträffar då att den kvarvarande kostnadsbilliga produktionen genererar en mycket större vinst än om detta utbud var större (monopolteorin).

Frågan är bara hur producentintressena skall få till stånd en viss utbudsminskning eftersom konkurrensen i vanliga fall medför att om en producent minskar så finns det andra som istället ökar produktionen. När det bara finns tre stora producenter (oligopol) är det lätt hänt att en av dem blir s k marknadsledare. Det behöver inte vara fråga om något organiserat samarbete.

Det behövs inte alltid formella överenskommelser. Det är vanligt med något som liknar en "tyst överenskommelse" - att t ex den största producentens (ex Vattenfall) agerande blir riktmärke för de andra oligopolisterna. Men det kan också vara så att en producent eller branschorganisation regelbundet utför kostnadskalkyler som med ett vinstspåslag visar var priset "måste" ligga för att det inte skall bli "långsiktig förlust". Det skrev jag om i min artikel den 9 mars.

Vattenfalls produktionsplaneringschef Seth Persson erkänner detta helt öppet och att sänkningen av elproduktionen i kärnkraftverken gjordes i syfte att höja elpriserna. Men han rider hårt på att något formellt samarbete inte har förekommit. Visst, men bara en amatör tror att det alltid måste vara underskrivna papper bakom en konkurrensbegränsning.

Denne Set Persson borde avkrävas en förklaring till hur kostnadskalkyleringen egentligen går till. Professor Björn Karlsson hävdar att kärnkraftens rörliga kostnad tidigare ansågs vara 3-4 öre per kWh och att detta synsätt ändrades till 18 öre/kWh (DI 2/6, s13). Om man vid detta pris börjar minska kärnkraftsproduktionen leder det för det första till att vinsten på kvarvarande produktion kan hållas hög - både vad gäller kärnkraft och vattenkraft, som har ännu lägre rörliga kostnader.

För det andra förefaller det som om produktionsbegränsningen i detta fall ledde till att mindre effektiva produktionsanläggningar trissade upp priset ytterligare. Vi fick även en tvångsmässig stängning av två reaktorer, det blev brist på vatten i magasinen och utlandet fick större betydelse genom elkablar till kontinenten (där elen är dyr). Dessutom är det inte alltid lätt att bedöma hur oelastisk efterfrågan är. Om prishöjningarna inte dämpar efterfrågan så mycket som man trodde stiger priserna ännu mera.

Det är därför oacceptabelt att konkurrensverket med Claes Norgren i spetsen först nu uttalar att en granskning skall göras (DN 2/6). Och det sker efter påstötning från samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, som i sin tur tydligen har kontaktats av prof Karlsson. En bevakning av elmarknaden var rimligtvis verkets uppgift redan för fem år sedan. Nu blev det tydligen en nationalekonomisk amatör i skepnad av Björn Karlsson som gjorde konkurrensverkets jobb. Så borde det inte få vara.

Att professor Karlsson är en amatör i ekonomi framgår av hans kommentar i Studio ett 23/3 till Sverker Martin-Löfs utspel om det sjukligt höga elpriset den 22 mars (SvD). Han hade då ingen förståelse för att elpriset kunde vara för högt utan menade då att Martin-Löf var "okunnig" när han inte förstod att internationaliseringen av elmarknaden måste leda till att elpriset måste fördubblas en gång till genom anknytningen till EU:s energidirektiv. Varför skulle Sverige ha rätt att hålla sig med billig el för att vi har mycket vatten- och kärnkraft? frågade han.

Som en reaktion mot dessa dumheter skrev jag en analogi 24/3 om den tänkta avregleringen av dricksvattnet där priset skulle sättas av vattenpriset i livsmedelsbutikerna. Det skulle bli höga vinster som kunde investeras utomlands... Nu är det istället Sverker Martin-Löf som verkar ha fått rätt (SvD 2/6) - med viss hjälp av professor Karlsson.

Men var har nationalekonomerna med inriktning på oligopolmarknader befunnit sig de senaste fem åren? Varför har inte någon varnat för att det kunde gå på detta klassiska sätt? Vad har vi statligt finansierade nationalekonomer på universiteten till om de inte kan identifiera symptomen på en klassisk konkurrensbegränsning? Och varför har inte konkurrensverket gjort något? Är alla rädda för Göran Persson som i det längsta slagit ifrån sig problemet?