Diktatur eller frihet?

EN JÄMFÖRELSE AV HOBBES OCH LOCKE

Om alternativet till diktaur är inbördeskrig har Hobbes rätt. Men om vi kan ha fred utan en stat blir övergången till en stat inte en fara för friheten. Verkligheten visar att vi borde ta parti för Locke och hans rättighetsteori. Men politisk frihet behöver inte betyda individuell frihet. Det sociala projektets anhängare kan kringgå rättigheterna.

Den teori om diktaturens önskvärdhet som Thomas Hobbes lade fram 1651 rörde statens centrala styrelseskick. Någon frihet att påverka det politiska styret skulle medborgarna inte ha. Däremot tänkte sig Hobbes inte att medborgarnas liv utanför den politiska sfären skulle behöva regleras. Tvärtom kunde medborgarna tillåtas göra vad de ville så länge den enes frihet inte inkräktade på den andres. Den enda inskränkningen av detta civila liv var att de arbetsoförmögna skulle garanteras livets nödtorft genom lag.

Problemet med Hobbes' teori är dock att suveränen har möjlighet att när som helst dekretera inskränkningar i denna frihet för att garantera statens säkerhet. Eftersom inget hinder (t ex en författning) finns mot missbruk av denna rätt till godtycklig maktutövning uppstår rimligtvis svåra missförhållanden i praktiken. Hobbes' statsmakt är gjord för välmenande härskare som rimligen borde vara änglar.

John Locke övertog 1690 Hobbes' grundansats att staten är till för medborgarna och att dess existens är en produkt av medborgarnas samtycke. Men Locke övergav den organicistiska teorin i skarp polemik mot Robert Filmer, som ville motivera den kungliga enväldet som naturligt framvuxet från Adams av Gud givna rätt att styra över sin familj. Eftersom Locke gjorde gällande att ett samhälle utan stat inte skulle karaktäriseras av "allas krig mot alla" utan istället skulle vara ganska fredligt kom även det pragmatiska motivet för diktatur och envälde att förblekna.

Moraliskt kunde Locke visa att den religiösa organicismen saknade grund. Och på det pragmatiska planet kunde enväldet tillbakavisas genom en annan verklighetsbeskrivning för utgångsläget som medförde att diktaturen inte längre blev önskvärd. Istället införde Locke en maktdelning mellan den verkställande och den lagstiftande makten. Den senare skulle vara representativ för medborgarna och beslut skulle fattas med hjälp av majoritetsregeln. Här finns den filosofiska grunden för den moderna demokratin. Denna grund har inte de totalitära drag som den moderna demokratidebatten ibland karaktäriserats av. Dessa kommer istället från Hobbes via J J Rousseau och den andra franska revolutionen 1792.

I naturtillståndet råder enligt Locke inte inbördeskrig. Människans frihet och beteende regleras redan av 'naturliga lagar' som rationalistiskt tolkat kan ses som det välförstådda egenintressets långsiktiga principer. En samsyn, som uppnås genom förnuftet, gäller för innehållet i dessa principer som då får en indirekt bindande karaktär. Alla har därför rätt att bestraffa den som skadar någon annans liv, hälsa, frihet eller ägodelar. Det enda undantaget gäller för nödsituationer. Men det finns en viss oklarhet om detaljerna eftersom folk i allmänhet inte reflekterar tillräckligt mycket om 'naturens lag'. Dessutom finns det en viss benägenhet att vara partisk i tvister och att döma i egen sak. Därför är en formalisering av lagarna inom en organiserad stat att föredra enligt Locke.

Det hade varit intressant att få en redogörelse från Locke hur hans teori skulle passa in på samhällen där det faktiskt pågår eller har pågått inbördeskrig. Varför iakttar folk inte 'naturens lag' om det är det enda förnuftiga? Är man oförnuftig, vilseförd eller finns det lägen där det är motiverat att ta hjälp av krigets alla medel, för att tala med Hobbes? Som det nu är verkar det som om den moraliska frågan om diktatur eller frihet avgörs av den praktiska situationen. Eller är det så att även om det tillfälligtvis måste ske avsteg från den 'naturliga lagen' är det enbart av pragmatiska skäl. Diktatur blir aldrig moraliskt acceptabel - bara pragmatiskt ofrånkomlig i undantagsfall.

Huvudfrågan är dock enklare. Det har visat sig att civilisationens framsteg med några tragiska undantag lett till fredliga förhållanden både inom staterna och mellan dem. Vi behöver då inte utgå från att alternativet till en stark statsmakt som griper in mot medborgarna på alla livets områden är ett förödande inbördeskrig. Det borde gå att hitta ett läge däremellan. Därför blir slutsatsen att vi bör ta parti för Locke mot Hobbes - för rättigheter mot statligt godtycke.

Så långt kan nog många hålla med. Men politisk frihet (ej diktatur) behöver enligt många bedömare inte följas och förenas med individuell frihet och allraminst av ekonomisk frihet. Starka krafter vill kringgå rättighetsteorierna. Man åberopar t o m naturlagstraditionen för att legitimera det sociala projektet i den meningen att denna tradition bygger på att människan har en "naturlig socialitet" och en fundamental strävan att samverka med andra. Implicit i detta ligger uppenbarligen en naturlig vilja till underkastelse för uppnåendet av olika sociala mål. Och det naturliga är tydligen det moraliskt önskvärda i detta fall.

"Människan är ett socialt djur" ansåg redan Aristoteles (ofta felöverstt som "ett politiskt djur"). Denna föreställning, som emanerar från ett organicistiskt synsätt, tycks vara svårutrotlig. Och den är behändig för att legitimera den stora staten i alla möjliga situationer. Mot denna syn står uppfattningen att människan har rättigheter både gentemot staten och i förhållande till sina medmänniskor. Denna uppfattning medför normalt också att den personliga friheten blir utsträckt även om det finns försök att i en rättighetsteori bygga in avsevärda rättigheter för statens verksamhet (t ex Alan Gewirth).

Se även Äganderätten är inte en konstruktion av Leviathan, okt -09