Spelteorin stjälper Hobbes' diktaturlära
Diktatur är enbart ett rationellt alternativ om fredsalternativet i naturtillståndet är instabilt och leder till allas krig mot alla. Men om den spelteoretiska utgångspunkten är "hök och duva" istället för "fångarnas dilemma" blir fred utan diktatur ett uppnåbart rationellt alternativ.
< Thomas Hobbes utgår från ett naturtillstånd där det råder "allas krig mot alla" (Leviathan 1651). Låt oss kalla den strategi man tillämpar mot varandra är den spelteoretiska 'defect' eller 'svek' - dvs man samarbetar inte. Utfallet blir då ganska dåligt och väsentligt sämre än om båda skulle samarbeta. I en vanlig spelteoretisk matris representeras dessa utfall av rutorna nere till höger (dåligt) och uppe till vänster (bra). Detta är entydigt eftersom båda spelarna (X och Y) får lika utfall. (I matrisen anges radspelarens (X) utfall först och efter kommatecknet kolumnspelarens (Y) utfall.) Här skall spelen "fångarnas dilemma" (PD) och "hök och duva" (H&D), även kallat "chicken", behandlas.
I den politiska teorin anses det att Hobbes var spelet "fångarnas dilemma" på spåret även om han inte kunde formulera konstellationen systematiskt eller formellt. Det karaktäristiska för PD är att det är kortsiktigt rationellt att alltid svika - dvs inte samarbeta - vad den andre spelaren än väljer att göra. Om den andre inte vill samarbeta skall man inte själv göra det. Om man själv är X i matrisen kommer man att få en försämring från 2 till 1 om man försöker samarbeta när den andre "sviker". Hobbes framhåller att om andra inte avhänder sig sin rätt att anfalla finns det inget skäl att själv göra det: "Det vore nämligen att göra sig själv till lovligt byte snarare än att bidra till fred."
Även om båda spelarna skulle råka hamna i den övre vänstra rutan (3,3) finns det i detta samarbetsdilemma (PD) ingen stabil utväg. Båda spelarna har ett incitament att byta strategi för att (ensidigt) kapa åt sig ännu större fördelar. Hobbes menar att detta kan ske både genom begäret efter njutning men också på grund av nödtvång: "andra som annars skulle ha nöjt sig med att leva i ro innanför måttfullt utstakade gränser, [skulle] inte kunna klara sig länge, om de bara höll sig på defensiven och inte ökade sin makt genom anfall." Här ser vi orsaken till att den ene fången kan tjalla på den andre fasten han egentligen inte vill det.Denna spelteoretiska konstellation (PD) är mycket använd när det gäller att analysera grundläggande moraliska frågor. Ingen har kunnat ge ett tillfredsställande svar på frågan hur vi kan uppnå det gemensamma bästa (övre vänstra rutan) utan att folk antingen fått moraliska föreställningar grundade på vidskepelse (Hägerström) eller genom att det uppstått en statsmakt som tvingar folk att samarbeta (Hobbes). Försök till förklaringar har gjorts genom att hänvisa till förtroendeuppbyggnad i små steg med utnyttjandet av panter eller till speciella strategier vid upprepade spel ("tit-for-tat" i en känd framställning av Axelrod). Jag är personligen inne på att det kanske skulle gå att förklara en spontan etablering av att "avtal skall hållas" på grundval av människans medfödda vilja att (kortsiktigt ej rationellt) hämnas oförrätter. (Fehrs experiment indikerar detta.)
Det känns inte särskilt tillfredsställande att i nuvarande läge antingen vara tvungen att falla tillbaka på religiös vidskepelse eller organicistisk etatism som grund för civilisationens landvinningar. Men både vidskepelse och Hobbes' diktaturlära kan tillbakavisas genom en betydligt enklare spelteoretisk operation. Jag menar att det grundläggande moralprincipiella spelet inte är "fångarnas dilemma" (PD) utan istället "hök och duva" (H&D). Detta illustrerar bättre dilemmat "krig eller fred" medan PD illustrerar "samarbete eller konflikt".
Om de två kontrahenterna X och Y i H&D träffar på varandra kan de antingen negligera varandra och låta var och en behålla sitt eller också kan de börja slåss. Om båda väljer att slåss blir utfallet riktigt dåligt - i olika klassiska varianter ännu mycket sämre än '1,1' , t ex man krockar sina bilar med varandra och blir skadade. Det är helt klart bättre att samarbeta, även om den andre inte gör det (2,4). För att få den andra att också samarbeta gäller det att inte godvilligt ge sig. Man hotar med strid om den andre överträder vissa gränser. Det kan ske genom att man sätter sitt bomärke på saker som man anser tillhör en själv eller att man markerar sitt revir i terrängen (t o m djur förstår att detta minskar ev stridigheter).På detta sätt kan utfallet '3,3' ofta uppnås. Båda spelar då duva (samarbetar) och håller fred. Men det finns en allvarlig risk i detta spel och det är att den ene hamnar i situationen som exploaterad duva (2,4 eller 4,2). Det är inte lätt att ta sig ur detta underläge. Man riskerar då "allas krig mot alla" med ytterligare försämring som följd. I spelet PD skulle "allas krig mot alla" innebära en förbättring. Det förefaller därför som om Hobbes snarare hade avsett H&D när han beskrev det olidliga naturtillståndet. Då stämmer också hans uppfattning att förnuftiga människor inser att alla skulle tjäna på att överge det olidliga krigandet. I spelet PD skulle den ena parten ibland kunna förlora på att uppge kriget.
Olyckligtvis för Hobbes leder spelet "hök och duva" inte på samma tydliga sätt till det rationella behovet av en stark statsmakt som på ett oväldigt sätt med järnhand upprätthåller lag och ordning. Av hans diktaturlära blir snarare kvar en förklaring till feodalismen. Alternativet till "allas krig mot alla" är nu inte bara ett enda (den rationella men diktatoriska freden) utan tre: X blir exploaterad av Y, X och Y delar "rättvist" eller Y blir exploaterad av X. Alla dessa tre utfall är bättre än krig. Spelet H&D visar att övergången till fred ofta leder till att den ena parten blir undertryckt. När denna till slut lyckas göra uppror kan rollerna lätt bli de ombytta. Men något trängande rationellt behov av en stark och enväldig furste med absolut makt för att avgöra vilka parter som skall ha övertaget eller om de skall dela mera lika finns inte när fred redan är förhanden.
Den spelteoretiska förklaringen till envälde av Guds nåde är snarare att den part som fått övertaget i H&D har anledning att stärka sitt psykologiska övertag för att kunna rusta ner de faktiska stidskrafterna just genom att inbilla sina undersåtar att fursten har transcendentala krafter på sin sida om någon skulle komma på tanken att försöka göra uppror.
Fortsättning: En jämförelse av Hobbes och Locke 7/6-06
posted by Danne Nordling @ 02:20
3 comments
3 Comments:
Behövs en stark stat?
Det äldsta och vanligaste argumentet för en stark stat är att staten behövs för att försvara de svaga gentemot de starka. Detta argument har framförts av Thomas Hobbes och Adam Smith samt av många andra därefter.
Teorin är att det behövs lagstiftning och en stark stat för att konflikter ska kunna lösas mellan olika parter. När det gäller de afrikanska staterna har detta visat sig vara en felaktig teori. Det har visat sig att det är staten som är den starka aktören och som plundrar de svaga.
Införandet av en central lagstiftning har också varit misslyckat eftersom de seder och bruk som uppkommit organiskt under lång tid var bättre på att lösa konflikter mellan olika parter.
Dagens Somalia kan användas som exempel på att det i varje fall för Somalias del varit bättre att slippa en central regering. Konflikter löses idag genom de seder och bruk som utvecklats av de olika klanerna under hundratals år.
Handel, export och investeringar ökar i Somalia trots att invånarna till stor del lever på boskapsskötsel. Telekommunikationerna är de bästa i Afrika och landets valuta är stabil. Exporten har fyrdubblats och Somalia har en bättre ekonomi än grannländerna Kenya och Etiopien.
Varför skulle en stark aktör handla med en svag aktör? Om det inte finns någon stat som skyddar den svaga aktören bör det logiskt sett vara bättre för den starka aktören att plundra den svaga aktören. Felet med detta påstående är att människor enbart skulle producera till sin egen försörjning och det skulle bli väldigt lite att plundra.
Det är alltså bättre för den starka aktören att handla med den svaga aktören. I detta fall kommer den svaga aktören att producera mer och båda parter kommer att vinna på att samarbeta.
Spelteori
Ett verkligt fall som går att använda inom spelteorin är när europeerna anlade handelsstationer i västra Afrika. När handelsstationen var anlagd behövdes "mellanhänder" som skaffade produkter från producenterna.
Mellanhänderna skaffade moderna vapen och blev en "rörligt stark aktör". Denna aktör är starkare än en "stationär stark aktör" men har nackdelen av att ha en "resekostnad" för att nå producenterna. Mellanhänderna fick betala bärare och beväpnade vakter etc.
Producenterna var "stationära svaga aktörer" och en svagare aktör än handelsmännen i Europa under medeltiden. Dessa var "rörligt svaga aktörer" medan de feodala furstarna var "stationärt starka aktörer". Om de medeltida handelsmännen blev plundrade av furstarna kom de inte tillbaka till samma område igen.
I början hade mellanhänderna en del att vinna på att plundra producenterna som inte var skyddade av någon stat. Detta ledde till att producenterna producerade minimalt med varor, endast till eget uppehälle. Detta gav lite att plundra och täckte inte mellanhändernas resekostnader.
Då kom någon på att mellanhänderna kunde få kredit och betala nästa gång de kom tillbaka. Om mellanhänderna betalade sin skuld så kunde handeln fortsätta och producenterna producerade även för att bedriva handel.
Om mellanhänderna inte betalade sin skuld så slutade producenterna att producera och det lönade sig inte att plundra. På så vis uppkommer ett spel som kan visas genom spelteori och detta spel visar att det inte behövs någon stat för att beskydda den svaga aktören. Det kan dock ta tid innan seder och bruk utvecklas och visar på det mest lönsamma beteendet.
Den starka staten som riskfaktor
Det trgiska med Hobbes taktiska (?) förordande för en stark, absolutistisk statsmakt var att han inte gärna i sin teori kunde bygga in hinder mot att suveränens makt missbrukades för att gynna egna gruppers intressen. Denna brist följde sedan med till Rousseaus lära som många demokrater sett som grunden för det demokratiska samhället.
Vi har sålunda fått organicistiska reminicenser i många moderna författningar som då bygger på föreställningen att en del av samhällskroppen inte kan stå i strid med en annan. Det har utnyttjats av maktsugna politiker som byggt ut en stor offentlig sektor under sken av att eftersom den tillkommit på demokratisk väg måste vara till fördel för alla.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home