Elpriserna gav räntehöjning?

Räntehöjningen till 2,25 procent kan delvis ha orsakats av elprisernas "oväntade" stegring. Att det skulle vara kommande brist på arbetskraft som skulle generera inflationsdrivande lönekrav kan Riksbanken däremot inte visa i sin inflationsrapport.

Riksbanken höjer reporäntan med 0,25 procentenheter från och med i morgon onsdag 21/6 2006. Inflationsrapporten (pdf) tar upp de vanliga argumenten men den här gången finns också ett resonemang om elprisernas inverkan. I nedanstående diagram visas hur den underliggande inflationen, som är det officiösa riktmärket för Riksbanken, har utvecklats i olika prognoser. (I detta mått ingår inte effekter av indirekta skatter och räntan.)

Vi ser här hur inflationen stiger i början av 2006 någorlunda i enlighet med prognoserna som gjordes i början och mitten av 2005. Det var dock en prognosuppfyllelse delvis av felaktiga orsaker. Dessutom ser vi att senare inflationsprognoser blivit försiktigare och utvisar att inflationen inte ens till 2009 kommer upp i den målsatta nivån på 2 procent. Om man rensar UND1X från el- och oljeprisernas inverkan framträder bilden av en betytligt lägre inflation. Detta visas av den gråa kurvan i nedanstående diagram.

Tack vare elbolagens smarta manipulationer för att höja elpriserna och etablera en högre elprisnivå mera i paritet med utlandets har den inhemska inflationen stigit så mycket att inflationsförväntningarna slagit in. Och det är inflationsförväntningarna som är den egentliga grunden för Riksbankens penningpolitik. Utläggningarna i inflationsrapporterna framstår till betydande del enbart som en efterhandsrationalisering av de förväntningar om räntehöjningar och inflation som regelbundet rapporteras i undersökningar av attityderna hos inköpschefer, arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, penningmarknadsaktörer och liknande grupper.

Den ekonomisk-teoretiska "transmissionsmekanismen" från räntepolitiken till inflationen går annars ut på att höjd ränta skall leda till fördyrade bostadskostnader, dämpade eller fallande bostadspriser, minskade tillgångsvärden och en kompenserande sparökning och minskad låntagning, vilket alltsammans skall reducera den privata konsumtionen. När denna dämpas eller minskar ökar arbetslösheten och då blir det svårare för löntagarna att höja sina löner vilket vid given produktivitet sänker enhetskostnaderna och eliminerar behovet av att höja priserna för att upprätthålla företagens lönsamhet.

För att kunna motivera en räntehöjning enligt konventionell teori fordras alltså att arbetsmarknaden skall bli hetare. Men i nedanstående diagram framgår att det inte hittills finns några tendenser till att tillgången på arbetskaraft blir trängsta sektion för möjligheterna att öka produktionen. Det visas av den blåa prickade kurvan längst ned. Den gula anger "kapacitetsutnyttjande" (h ax) och den svarta anger maskin- och anläggningskapacitet.

Det är bara företag inom byggsektorn som redovisar större brist på arbetskraft än tidigare. Inga tendenser till brist finns inom den stationära industrin, vilket framgår av nedanstående diagram.

Det kan diskuteras huruvida det skulle kunna uppstå spridningseffekter från byggsektorn till övriga branscher. Hur har AMS försökt motverka detta genom omskolning av arbetslösa till byggnadsarbetare? Och hur har utbildningen av byggnadsarbetare egentligen skötts? Unga personer som kan tänka sig att bli byggnadsarbetare kanske måste få mera betalt. Då är det något som andra löntagare stillatigande får acceptera utan att kräva kompensation i form av inflationsdrivande löneökningar.