Benthams misstag

Utilitarismen var ursprungligen inte en så aggressiv och långtgående lära som dagens utilitarister företräder. Bentham trodde inte på rättigheter men på en ytterligare kraft i form av en känsla av välvilja. Först när denna kom att tolkas som en kategorisk plikt till osjälviskhet kunde man göra altruismen till ett kraftfullt politiskt vapen.

(<Nr 12b av 12) Jag skrev i min förra bloggartikel om hjärnforskningen att Jeremy Bentham (1748-1832) tog fel när han formulerade utilitarismens princip om nyttosaldots maximering. Man kan säga att han antingen formulerade en annan princip än den moderna utilitaristiska, eller att han formulerade en princip som i sin moderna uttolkning inte alls uttrycker vad han trodde sig ha upptäckt som en rimlig moralprincip.

Naturligtvis är det självklart att Bentham formulerade en annan princip än den moderna när han skrev "största möjliga lycka åt största möjliga antal". Idag skulle man ha släppt preciseringen att det också gällde antalet eftersom det matematiskt är omöjligt att maximera två variabler samtidigt. Om man har en kanna vatten som rymmer en liter och skall hälla upp så mycket vatten som möjligt i så många glas som möjligt blir det omöjligt att komma till ett beslut om alla glasen rymmer sammanlagt två liter.

Detta misstag är dock något av en petitess. Det gäller att maximera vattensumman i glasen och då skall vi inte hälla något vatten i dem med hål i botten. Observera hur vi nu har börjat resonera om fördelningprinciper där vi redan har en liter vatten att fördela som kommit från ingenstans. Och vem är vi? Staten? Vanliga människor eller vad? Själva ansatsen hos utilitarismen inbjuder till att hoppa över ett antal väsentliga förutsättningar för en god politisk teori. Det är ett större misstag.

Bentham tänkte sig i första hand att när vi som vanliga människor skulle göra moraliska överväganden skulle vi beakta hur goda eller dåliga konsekvenserna skulle bli vid olika handlingsalternativ. Om man med en handling lika gärna kan åstadkomma bättre konsekvenser bör man hellre välja denna än en med sämre - och omvänt: man bör välja den handling som ger de minst dåliga konsekvenserna om allt man gör måste leda till att anti-lyckan ökar.

I ett samhälle där man enligt konventionell kristen moral alltid skulle göra det goda även om det krävde självuppoffring kan man förstå attraktionskraften för en upplysningsman hos en princip som på ett icke-religiöst sätt skenbart leder till ett lika anständigt beteende. Benthams problem med sin nyupptäckta princip var inte att folk skulle börja döda sina grannar för att rädda livet på andra eller att staten skulle använda en del av medborgarna som medel för de andras lycka.

Förekomsten av 'välvilja' räddade Bentham från problemen

Nej, Benthams problem låg i att det i första hand var den egna lyckan som folk hade för ögonen när de beaktade konsekvenserna av olika handlingar, vilket han inte ifrågasatte. Därför riskerade hans moralteori att bli alltför egoistisk. Han menar därför att individerna också drivs av sympati och välvilja för andra människor och deras lycka. På något inte preciserat sätt verkar denna känsla återhållande på handlandet och förmår människorna att inte bara tänka på sitt eget bästa utan också på det allmänna bästa.

Benthams teori haltar betänkligt. Han är kritisk till furstarnas despoti och vill därför inte uppväga möjligheterna till ett upplösande individualistiskt agerande med Hobbes' metod där fursten fick en totalitär makt. Inte heller ville han göra gällande att ett långsiktigt egenintresse med nödvändighet skulle sammmanfalla med allmänintresset. Benthams omätbara faktor "välvilja" medför att han aldrig på allvar ställs inför problemet att utilitarismen kan användas för att rättfärdiga att "den enes död blir den andres bröd". Detta är ett allvarligt misstag.

Utilitarismen i Benthams tappning ställer upp en utgångspunkt, som han anser vara självklar och inte nödvändig att bevisa: det goda skall maximeras för hela gruppen. För detta tilldelar han staten rätten till "sanktioner" som skall göra det lönsamt att lyda lagar som ökar lyckan - dvs han påyrkar straff som ger mera anti-lycka åt brottslingen än den lycka det oönskade beteendet i förstone genererar. Att detta också skulle kunna användas för att staten skulle inskränka vissas frihet för att öka andras nytta kom han aldrig att behöva förhålla sig till. Han ansåg att staten skulle hålla sig borta från både näringslivet och folks vardagsliv. Frihet var det bästa medlet för att kunna sträva efter lyckan.

Naturliga rättigheter ansåg Bentham vara "nonsens på styltor". Sannolikt såg han dem mot bakgrund av dåtidens användning av begreppet, dessa som ett sätt att skyla över den despotiska maktutövning som furstarna egentligen ägnade sig åt. Därmed kom han inte att analysera den komplettering av nyttoprincipen, som han var på det klara med behövdes, i termer av rättigheter. Istället lämnade han fältet öppet för sina efterträdare att tolka (den faktiska) 'välviljan' som plikten till självuppoffring där ens eget intresse inte betyder tillräckligt jämfört med två andras egenintresse. Sålunda har både Henry Sidgwick och G E Moore ansett att andras nytta måste räknas på ett sätt som helt kan uppväga individens intresse och därmed öppnat för att göra osjälviskheten till ett aggressivt vapen mot oliktänkande.

Istället borde Bentham ha lagt kapson på nyttoprincipen genom att mer precist specificera ett antal rättigheter eller principer som inte får åsidosättas vid övervägandet av vilka handlignar som står öppna för att maximera nyttosaldot. En person på en bangård skall inte behöva befara att plötsligt bli avlivad för att detta skulle kunna rädda fem andra från att bli överkörda. Inte heller skall någon behöva befara att bli "slaktad" av staten för att ens organ skall kunna rädda ett antal obotligt sjuka. Och naturligtvis skall inte heller mindre långtgående övergrepp mot den enskilde tillåtas för att förkovra den abstrakta nyttosumman.

Fem slutsater av idéhistorien

Utilitarismens historia visar att det för det första inte finns något moraliskt rättfärdigande av den grundläggande principen, eftersom den först framstod som avsevärt mer harmlös än den senare kom att presenteras som. Det var lätt att godta godhetsprincipen som självklar.

För det andra har detta medfört att det radikala självuppoffringsanspråket inte har behövt preciseras och rättfärdigas - det har följt mekaniskt av den (felaktiga) ansatsen.

För det tredje har den empiriska ansatsen skenbart räddat utilitarismen från Humes lag, men den är en lära i moral som måste utgå från vissa värdepremisser, som alltså saknar underbyggnad. Det medförde att G E Moore måste introducera "moralisk inuition" som riktighetskriterium.

För det fjärde utgår Bentham från sin tids moraliska seder, vilka präglades av kristet-religiösa föreställningar, som han nu trodde approximativt kunde motiveras vetenskapligt.

För det femte strider den moderna utilitarismen mot dagens människors (medfödda?) intuition så som den kan bestämmas vid etiska experiment.