Varför har vi ränteavdrag?

Ränteavdragen är en kvarleva från det gamla skattesystemet som inte kunde skilja mellan olika typer av inkomster. Det naturliga hade varit att endast ha ränteavdrag mot kapitalinkomster. Men de höga marginalskatterna på 70-talet medförde ett allt större beroende av avdragen för vanliga småhusägare.

Ränteavdragen innebär idag två olika saker: 1) Nettobeskattning av kapitalinkomster och 2) En kvarleva från det gamla skattesystemet som vuxit okontrollerat.

1. Många tror att försämrade eller avskaffade ränteavdrag skulle innebära att man inte längre kan låna för att göra kapitalplaceringar. Ett exempel: Jag lånar 10 000 kr och köper obligationer som jag tror kommer att ha högre ränta än min låneränta. Investeringen visar sig gå jämt upp. Då skulle jag ändå få betala 30 procents skatt på obligationsräntan och göra en kraftig förlust. Som var och en förstår är detta orimligt. Ett avskaffande av ränteavdragen betyder att avdraget mot arbetsinkomster skall tas bort - inte det mot kapitalinkomster.

2. I det gamla skattesystemet, som inte var "dualt", slogs alla olika inkomster ihop i slutändan och beskattades med den vanliga marginalskatten. Vi hade inte två olika skatteskalor, en för kapitalinkomster och en för arbetsinkomster mm. Det betydde att man kunde få ett avdrag för en ränteutgift även om man inte hade en motsvarande explicit eller implicit kapitalinkomst. En implicit kapitalinkomst var t ex den schablonintäkt på fastigheter som då tillämpades.

Det var knappast skattesystemets konstrukrörers mening för länge sedan att ränteutgifter i största allmänhet skulle vara avdragsgilla. Men problemet var då inte uppenbart eftersom det var mycket svårt att få låna pengar förr i tiden. Man måste ha kontakter i bankerna för att få låna. Även hus borde köpas kontant men kunde man låna så fick man naturligtvis dra av den lilla räntan som gärna inte var större än schablonintäkten.

Men det fanns ingen spärr som begränsade avdragsmöjligheterna utöver "inkomsten från annan fastighet" (vanliga småhus). När så marginalskatterna steg kraftigt i syfte att utjämna svenska folkets inkomster efter skatt upptäckte alltfler att låntagning och stora ränteavdrag var ett utmärkt sätt att slippa marginalskatten på 75-87 procent på den vanliga arbetsinkomsten. Detta sattes i system och blev enda möjligheten för obemedlade barnfamiljer att skaffa sig ett radhus och så småningom kanske en villa. Därför var det med en viss vånda politikerna införde avdragsbegränsningar, först under början av 1980-talet (max 50% "den underbara natten") och sedan i samband med "den stora skattereformen" 1991 (30%).

Genom att många anpassat sig till det rådande systemet och tagit så höga lån de någonsin kunnat (mot att äta "radhusbiff" i några år) är det inte lätt för politikerna att försämra villkoren. Sett som isolerad åtgärd är försämrade ränteavdrag för några en fråga om att inte kunna bo kvar i det nyligen inköpta huset. Därför är det oförlåtligt att umgås med sådana tankar utan att visa helhetsbilden (se min bloggartikel igår).

Det gamla skattesystemet kunde också utnyttjas för att få avdrag för räntorna på konsumtionslån. Och denna anomali övertogs i det nya systemet. Den som lånar 500 000 kr mot 5 procents ränta för att köpa en båt får också dra av de 25 000 kronorna från sin arbetsinkomst. Visserligen får avdraget inte göras mot den aktuella marginalskatten som kan vara 58 procent, utan mot kapitalinkomstskattens 30 procent. Men det betyder i alla fall att båtköparen subventioneras av oss andra skattebetalare med 7 500 kronor varje år. Borde inte åtminstone dessa ränteavdrag avskaffas, Reinfeldt?

Varför skulle inte ränteavdragen för småhus också kunna reduceras när fastighetsskatten avskaffas? Idag rapporteras att Fredrik Reinfeldt backat från sin lösa tanke att ränteavdtragen skulle ses över. Det är helt fantastiskt. Politiken styrs av ett känslomässigt reaktionsmönster hos Göran Persson, Göran Hägglund och Lars Leijonborg. Ingen gör några beräkningar och när dessa sent omsider kommer (från s) visar inte fakta att det är någon fara på färde. Men Persson kan gotta sig. Snart kommer socialdemokraterna att presentera räkneexempel i stil med nedanstående:

Vi har en tvåbarnsfamilj i Täby som har belånat sitt hus till 100 procent av taxeringsvärdet 2,5 miljoner. Han tjänar 350 000 kr och hon 275 000 kr per år. De betalar en fastighetsskatt på 25 000 kr/år. Den tas bort med Alliansens förslag och ersätts av en kommunal avgift på 2 800 kronor per år. Vinsten blir alltså 22 200 kr/år eller 1 850 kr per månad. Varför skall skattebetalarna skänka bort nästan 2 000 kr i månaden till denna familj? kan socialdemokraterna fråga. De har nyss köpt huset och anser att de kan klara det med dagens regler.

Det årliga ränteavdraget för täbyfamiljen är värt 30 000 kr eller 2 500 kr/mån. Även en halvering av ränteavdragen skulle innebära att en del av vinsten kavarstår: 1 850 -1 250 = 600 kr/m. Men eftersom Persson gick i spetsen för kritikerna av begränsningar av ränteavdragen lär det väl dröja innan han anför detta argument.

Frågan är om inte debaclet kring ränteavdragen har medfört att det blir svårare att kritisera de stora vinster som de välbställda kommer att göra med kd:s förslag till avskaffande av fastighetsskatten. Det var annars ett ytterligare argument som Pär Nuder använde vid sidan om den otillräckliga finansieringen i debatten med Mats Odell. Det kan nu bemötas med att socialdemokraterna verkligen inte vill försämra ränteavdragen, vilket skulle ha kunnat användas för att rätta till den sneda fördelningen av vinsterna fån slopandet av fastighetsskatten.