Är jobbavdraget en frihetsreform?

Sett i samband med försämringen av a-kassan kan nettoeffekten av jobbavdragsreformen ses som en statlig reglering av förmånerna och avgifterna (skatterna) till a-kassan. Är inte detta mera en socialkonservativ förmyndaråtgärd än en frihetsreform?

Alliansens skattepolitik på inkomstskatteområdet domineras av en skattereduktion för förvärvsarbetande (ett jobbavdrag). Hur skall vi principiellt se på denna reform? Är det en traditionell sänkning av skattetrycket eller en paternalistisk reglering av ett försäkringssystem? Här bortses från de mera ingenjörsmässiga aspekterna.

Syftet med sänkta inkomstskatter i form av ett jobbavdrag är enbart att göra det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag och transfereringar. Det riktar sig mot den lilla del, av den knappa miljon personer som kan betraktas som egentligen arbetslösa, som envisas med att söka efter "det perfekta jobbet" och därför avvisar andra jobberbjudanden. I debatten har många, som kanske bara känner ett fåtal arbetslösa personligen, svårt att förstå att man som arbetslös inte tar första bästa jobb som erbjuds. Därför tror man att förändrade regler eller ekonomiska incitament saknar betydelse.

Men vi måste komma ihåg att det kanske bara är 5 procent av de arbetslösa som är känsliga för denna typ av stimulanser. Därför är ett jobbavdrag som kostar mer än 40 mdr kr ett ganska dyrt sätt att påverka på kort sikt. Men om striktare regler är verkningslösa kanske det ändå kan motiveras. Dessutom sjunker också det relativa löneläget på längre sikt för vissa typer av jobb och då kan fler arbetsgivare göra nya jobberbjudanden.

Ett jobbavdrag har i grunden helt andra effekter än de borgerligas traditionella skattepolitik som på detta område riktat sig mot marginalskatterna. Ett budskap om sänkta marginalskatter har både kunnat beskrivas som syftande till ökat välstånd, genom ökat extraarbete, minskat egenarbete och minskat svartarbe, och som en frihetsreform där den enskilde själv skulle få större möjlighet att disponera pengar och arbetsinstser. Vissa beräkningar, som fokuserar på effekterna för den beskattningsbara inkomsten, tyder på att inte ens den offentliga sektorn skulle förlora på en viss ökning av välstånd och frihet.

Hur skall man se principiellt på jobbavdraget? Det är delvis kopplat till a-kassan redan på den aktiva finansieringssidan: premierna stiger för a-kassan och avdragsrätten slopas. För alla med behov av a-kassa blir alltså jobbavdraget i praktiken mindre än aviserat. En god del av resten skulle kunna ses som en implicit avgiftsreduktion för a-kassan med en kongruent reduktion av förmånerna vid arbetslöshet.

När olika effekter reducerats till ett nettoresultat skulle man kunna uttrycka detta något förenklat så här: Staten bestämmer att förmånerna vid arbetslöshet skall reduceras och därför skall premien (skatten) för arbetslöshetsförsäkringen sänkas. En analogi skulle kunna vara att staten bestämmer att självrisken för brandförsäkringarna skall höjas och därför skall premierna sänkas. Visserligen får man mer pengar i handen men friheten har nog egentligen inte ökat.

Min slutsats är att Alliansens jobbavdrag mera skulle kunna karaktäriseras som en socialkonservativ förmyndarreform än som en liberal frihetsreform. Men i den mån den enskilde fortfarande skulle kunna använda de ökade ekonomiska resurserna för att få bättre skydd vid arbetslöshet kan jobbavdraget ses som en frihetsreform.

Med detta synsätt kan man också motivera att pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa inte skall få någon skattesänkning när a-kassan försämras. De betalar redan nu inte några löneskatter till a-kassan som i princip skulle kunna reduceras. Det som gäller för arbetande är att de både betalar osynliga löneskatter och synlig inkomstskatt. Principiellt ologiskt är möjligen att skattesänkningen till a-kassan inte genomförs genom en reduktion av den osynliga "arbetsmarknadsavgiften" utan genom ett synligt jobbavdrag från inkomstskatten.

Andra bloggar om: politik, skatter, alliansen, jobbavdrag, a-kassa, frihet på intressant.se