Jobbavdrag - vad är det?

En lika stor skattereduktion för förvärvsarbetande är tänkt att göra förvärvsarbete mer lönsamt än bidrag. Genom en infasning kan marginalskatten också sänkas. Men en utfasning för högre inkomster höjer marginalskatten.

Alliansen föreslår att ett jobbavdrag, som sänker skatterna med 37 mdr kr, införs i början på nästa mandatperiod. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagarna och skall göra det mer lönsamt att arbeta jämfört med att lyfta bidrag. Hur det i detalj ser ut redovisas inte.

I princip är ett arbetsavdrag eller jobbavdrag en skattereduktion som är lika stor för alla. Det skiljer sig alltså från ett förvärvsavdrag, som reducerar den taxerade inkomsten, vilket innebär att de med högre marginalskatt får en större skatteminskning eftersom de slipper betala en del av den högre marginalskatten. Tanken med ett jobbavdrag är att enbart de som arbetar (tillräckligt mycket) skall få detta avdrag från skatten. Det medför att de som har pension eller beskattade bidrag inte får någon skattelättnad.

För att inte skattereduktionen skall bli oproportionerligt stor när skatten är låg vid låga inkomster brukar man arbeta med ett infasningsintervall där skattereduktionen stiger räknat i kronor när inkomsten stiger. När intervallet är slut uppnås den maximala skattereduktionen i kronor. Den blir därefter naturligtvis allt mindre i procent av ytterligare stigande inkomster.

En extra fördel med ett infasningsintervall är att marginalskatten sjunker för dem som redan arbetar. Det kan stimulera dem att gå upp från kort deltid till lång deltid eller liknande. Konstruktionen kan exempelvis vara att alla får minska sitt ordinarie skattebelopp med ett belopp som motsvarar fem procent av inkomsten före skatt. Då sjunker marginalskatten med fem procent. Om infasningsintervallet tar slut vid 240 000 kr/år betyder detta att jobbavdraget högst kan bli 5 procent av denna lön, eller 12 000 krononor. Det betyder också att de flesta heltidsarbetande inte får sänkt marginalskatt - bara sänkt skatt med 1 000 kr/mån för att de arbetar.

Eftersom det av politiskt opportuna skäl är motiverat att vädja till låg- och medelinkomsttagare kommer infasningsintervallet sannolikt att sättas förhållandevis lågt. Om problemet med bidragsberoende är mindre i högre inkomstintervall kommer jobbavdraget att vara samhällsekonomiskt bortkastat: det ger varken lägre marginalskatt eller större arbetsincitament i förhållande till bidrag. Lockelsen för opportunistiska politiker är då att fasa ut jobbavdraget för den övre halvan av löneskalan.

Detta utnyttjas också av dem som vill bedriva konventionell fördelningspolitik (gynna den nedre halvan på den övre halvans bekostnad). Sålunda har LO angripit tidigare förslag till jobbavdrag med att skattesänkningen i kronor är större för den övre halvan än för den nedre (vilket är en följd av infasningen och nivån för intervallslutet).

Om skattereduktionen skulle fasas ut för högre inkomster inträffar en ofrånkomlig effekt: marginalskatten stiger. Tänkbart är att den högsta marginalskatten, som genom värnskatten i år är 57,8 procent, skulle kunna bli 5 procentenheter högre eller 62,8 procent. Det liknar konsekvenserna av förslagen från vänsterpartiet där värnskatten skulle höjas till 10 procent.

Slutligen kan diskuteras huruvida det sakliga motivet för ett arbetsavdrag är tillräckligt väl underbyggt. Men det kanske är fråga om skenmotiveringar för att Alliansen skall kunna vända sig till nya väljargrupper i den nedre delen av löneskalan?

Behövs jobbavdrag?