Varför varierar den mänskliga naturen?

"Människan har ingen natur utöver att vara oändligt formbar" har forskarna hittills trott överlag. Alla variationer är resultatet av uppfostran. Men denna romantiska uppfattning håller på att överges av den moderna evolutionsbiologin.

Att den mänskliga naturen varierar mellan olika individer framgår av att vissa är långa och andra korta, vissa ar intelligenta och andra tröga, vissa ar vänliga och andra arroganta osv. Detta har sedan romantiken ansett bero på uppfostran. Tanken finns redan hos Karl Marx och utvecklades sedermera av sociologen Emile Durkheim (1858 - 1917).

I USA togs tankegången upp av Franz Boas som menade att kulturella och sociala fenomen alltid kunde förklaras med andra sådana fenomen utan att några biologiska aspekter behövde beaktas. Boas' lärjungar - t ex Ruth Benedict och Margaret Mead - utförde övertydliga demonstrationer av hur traditionerna kunde variera i närbelagna samhallen. På Nya Guinea kunde könsrollerna t o m vara omkastade.

Även senare forskare på det biologiska området hänvisar till Marx som de citerar med instämmande:

"Den materialistiska doktrinen att människan ar en produkt av yttre omständigheter och uppfostran, och att, som en följd härav, människor med andra tankar är en produkt av andra omständigheter och annan uppfostran, glömmer att det är människorna själva som förändrar dessa omständigheter och att uppfostraren själv behöver uppfostran." (Lewontin, Rose & Kamin 1984).

Dessa forskares slutsats ar att "det enda rimliga ar att säga att det ligger i människans natur att forma sin egen historia". Men de gor en eftergift mot biologin: om generna gjorde att manniskorna bara var ett par decimeter langa skulle kroppskrafterna och hjarnkapaciteten vara otillrackliga for materiella och sociala framsteg (ex sprakformagan). Evolutionsteoretikern Stephen J Gould havdade 1981 att manniskan i grund och botten inte har nagon natur, dvs "en rad specifika karaktarer" som upprepas gang pa gang. Aven den marxistiske socialantropologen Marshall Sahlins framforde liknande synpunkter.

Men ar det sa i verkligheten eller ar forskarnas syn att den manskliga naturen ar som ett "oskrivet blad" (som redan John Locke havdade) bara en politiskt och ideologiskt grundad onskedrom? Paradoxalt nog gor samma typ av forskare ett ytterligare undantag fran genernas oformaga att styra manskliga egenskaper. De havdar namligen att manniskorna av naturen ar fredsälsakande och icke-aggressiva. "Människans förhistoria präglades av allt att döma av fred och samförstånd, att människor dödade varandra var förmodligen en sällsynthet". (Leslie Sponsel 1996) Det ar ocksa en tes som gar igen i Lasse Bergs bok om Kalahari-folket liksom i uttalanden av Gould sa sent som 2001. Men denna tes om "den ädle vilden" bekraftas inte av de studier som finns av naturfolkens aggressivitet.

Inte heller doktrinen om manniskans natur som "ett oskrivet blad" kan bekräftas av den moderna neurologiska och beteendegenetiska forskningen. Evolutionspsykologena har konstaterat att människan har en gemensam natur. Men vi ar inte några kloner (samma gener). Det finns en genetisk variation som ger en benägenhet till skiljaktiga beteenden och förmågor. Ett känt exempel är att intelligenskvoten har en tydlig (men långtifran fullständig) koppling till hjärnans beskaffenhet såsom dess storlek, mängden grå substans i pannloberna, överledningshastigheten i de neurala kretsarna, omsattningen av glukos mm.

De senaste artiondenas evolutionsbiologiska forskning haller nu pa att tranga in i samhallsvetenskaperna. Det kommer att medfora patagliga forandringar pa manga omraden - alltifran samhallsfilosofin och nationalekonomin till statsvetenskap och politisk teori.

(Skrivet med engelskt tangentbord pa ett bloggcafé i F - skall kompletteras med prickar)

Socialism och altruism

Andra bloggar om: politik, filosofi, samhälle på intressant.se