Kollektiva varor kräver skatter

Skulle en grupp villaägare klara att kollektivt finansiera en skogsavverkning som skulle ge dem fin utsikt? Nej, det sätter den sluge "economic man" stopp för. Därför måste kollektiva nyttigheter skattefinansieras. Men det kan inte motivera övriga skatter.

< Försvar, polis, rättsväsende och liknande nyttigheter har en speciell karaktär som gör att de kräver skattefinansiering till skillnad från mat, kläder, sjukvård och utbildning. Det är fråga om kollektiva varor eller nyttigheter som är en mera korrekt översättning av "common goods". Jag skall försöka förklara den speciella karaktären hos kollektiva nyttigheter med ett okontroversiellt exempel som handlar om ett antal villaägares mödor för att skaffa sig en "fin utsikt". Det bygger på den svenske statsvetaren Erik Mobergs bok från 1994.

Vi betraktar exemplet med ett antal villaägare på en höjd vid havet som har kommit på att de skulle kunna få en väldigt fin utsikt om de kunde avverka skymmande buskar och träd en bit därifrån. Geografin är så beskaffad att en enda villaägare inte tycker att det är värt att göra en så stor avverkning för att själv (tillsammans med andra) få utsikten. Men genom att alla, som får bättre utsikt, går samman om finansieringen kan det tänkas att pengarna räcker för avverkningen.

En delegation går då runt i villaområdet och frågar alla vad de skulle vilja betala för utsikten. När man summerar ihop de olika beloppen finner man att summan räcker för att bekosta avverkningen. Då är väl allt frid och fröjd med en lyckad frivillig finansiering? Nej, menar nationalekonomerna. De anser att människan inte är beskaffad på detta sätt och håller istället fram "economic man" som ett hinder för en lyckad finansiering av en kollektiv nyttighet som "fin utsikt".

De cyniska ekonomerna anser att människan grovt sett agerar som en rationell, nyttomaximerande person med egenintresse. När villaägarnas delegation knackar på dörren antar ekonomerna att många av de tillfrågade kommer att ljuga om sitt intresse för den fina utsikten. De kommer att ange ett mycket lägre belopp för värdet av utsikten eftersom de slugt beräknar att alla andra kommer att ställa upp med mycket mera pengar. Det är kortsiktigt rationellt för att öka den egna nyttan maximalt. De vill åka snålskjuts på de andras bekostnad och få "fin utsikt" nästan gratis.

Eftersom "economic man" inte begriper att han eller hon kan tänkas ha många kollegor som tänker likadant kommer många att ange ett för litet belopp för vad de vill betala för utsikten. Summan kommer då inte att räcka för att finansiera avverkningen trots att alla genuint önskar och vill finansiera denna. Detta misslyckande beskrivs på ekonomspråk som att en Pareto-optimal lösning inte går att uppnå i spelet 'samarbetsdilemmat'.

I ett litet kollektiv är det dock fortfarande möjligt att hantera en finansiering av det beskrivna slaget. Även mellan parter som samarbetar upprepade gånger är det möjligt, enligt årets nobelpristagare. Men i större kollektiv där det behövs finansiering varje år kommer de tråkiga egenskaperna hos "economic man" att slå igenom. Därför behövs tvångsfinansiering med skatter för kollektiva nyttigheter.

Observera att det handlar om kollektiva nyttigheter. Får en villaägare fin utsikt, får alla det. Det går inte att exkludera dem som inte vill betala med höga plank eller liknande. Om däremot delegationen kom med krav på finansiering av en "gemensam" golfbana skulle den ofta bli utkastad. Det är en individuell nyttighet som inte kräver kollektiv finansiering. Frågan är bara hur kommunala golfbanor då kan motiveras.

(Hur skall skatterna tas ut? Läs min blogg om Wicksells princip för rättvis beskattning 1/6-05)

Fortsättning: Om kollektiva nyttigheter kräver skatter, har man då bundit sig moraliskt för obegränsade skatter?