Borde staten tacka de stora skattebetalarna?

Staten tackar inte de stora betalarna av skatter konstaterar DI. Beror det kanske på att omfördelning med tvång är en sjuk punkt i den svenska modellen? Det är dumt om staten skulle uppmärksamma någonting som varit undertryckt sedan länge i den svenska debatten. Omfördelningen är obetydlig för en genomsnittsperson har både liberaler och socialister fått för sig.

Är det inte konstigt att staten inte har ett enda ord till tack när de riktigt stora betalarna av skatter kommit in med massor av pengar? Denna undran framförs i dagens 27/12 nummer av Dagens Industri av ledarskribenten Ronald Fagerfjäll (pdf). Han gör jämförelsen med trossamfund som visar sin uppskattning av givarna vid upptagning av kollekten.

"Aldrig har då jag fått brev som börjar med att Skatteverket tackat mig för en fin period som nettobetalare", skriver Fagerfjäll på ledarsidan och föreslår en ny orden som erkänsla till dem som nitiskt betalat sin skatt och dess högsta grad skall tilldelas dem som betalat "ett svindlande antal basbelopp till kronan".

Denna Fagerfjälls undran sätter fingret på en sjuk punkt i den svenska modellens skatteideologi: varför betalar en del så mycket skatt? Inte är det för att få tacksamhet. Inte är det för att de förbrukar så mycket mer av den offentliga sektorns service än alla andra. Inte är det rimligtvis för att den svenska staten är så fattig att höginkomsttagarnas skattepengar skulle behövas för de allmänna utgifterna. Inte heller är det för att det är "rättvist" att betala mycket skatt - om något är rättvist är det istället att "göra rätt för sig".

Formellt sett betalar många mot sin vilja mycket mera skatt än vad de efter moget övervägande av vad finansieringen av offentliga utgifter, som de själva kan ha nytta av, skulle föredra att betala. Orsaken till detta är att andra medborgare genom staten tvingar dem till detta. Det kan leda till bitterhet. Då kunde man tycka att det skulle vara bra för staten och alla dem som tjänar på de stora skatteinbetalarna att visa litet tacksamhet. Men varför är detta då en så främmande tanke?

Jag tror att staten avstår från att visa tacksamhet därför att det skulle innebära ett erkännande av att vissa betalar i flera olika meningar "för mycket skatt". De betalar i moralfilosofisk mening "orättvist" mycket i skatt. Och de betalar även i auktuarisk och försäkringsmässig mening "för mycket skatt". Om staten tackar dem för denna "ynnest" riskerar överheten att väcka den björn som sover.

Då är det mycket bättre att sprida ut myter om att omfördelningen är nästan obetydlig. "En normalinkomsttagare betalar bara 18 procent av livsinkomsten till andra än sig själv" - det var åter vad som sades från Finansdepartetementets tjänstemän före jul (när en ESS-rapport om generationsomfördelning presenterades, prm). Och det har till och med borgerliga debattörer gått på. I höstas kom en debattbok om skattesänkningar från det borgerliga avantgardet där denna myt sorgfälligt spreds ytterligare ännu en gång.

Kampen för frihet definierar tydligen många borgerliga liberaler som en kamp mot paternalism. Varför skall vi avstå från nästan 2/3 av våra inkomster för att andra skall bestämma i detalj hur vi skall få tillbaka våra pengar i form av offentlig service? Det vill vi själva bestämma genom att välja de producenter och de förmånskombinationer som vi vill ha. Frihet är bara 'frihet att välja'.

Att staten tar från en tredjedel av medborgarna och ger till de andra två tredjedelarna har överheten kunnat dölja framgångsrikt under de senast decennierna. Annat var det 1971 när den stora skattereformen efter vänsterfamgångarna på 60-talet genomfördes av socialdemokraterna. Då sades det rent ut från Gunnar Sträng att en tredjedel skulle få försämringar så att två tredjedelar skulle kunna få förbättringar minoritetens bekostnad.

När vänsterideologin trängdes tillbaka av nyliberalismen och praktiskt taget avdog när sovjetimperiet gick i graven har detta inte gett några kraftigare avtryck i Sverige. De tidigare landvinningarna konserverades genom att ingen på någondera sidan längre ville diskutera dem. Är diskussion om fördelningspolitik tabubelagd i den svenska debatten?

Den som tjänar 250 000 kr/år betalar 76 100 kronor i inkomstskatt. Men den som tjänar 500 000 kr betalar 198 000 kr i inkomstskatt. Men höginkomsttagaren förbrukar knappast 160 procent mera offentlig service.

Mer exakta siffror här: 34 procent av livets skatter går till andra 4/1 2007

Andra bloggar om: omfördelning, skatter, rättvisa, fördelningspolitik, politik, utjämning på intressant.se