onsdag, december 27, 2006

Borde staten tacka de stora skattebetalarna?

Staten tackar inte de stora betalarna av skatter konstaterar DI. Beror det kanske på att omfördelning med tvång är en sjuk punkt i den svenska modellen? Det är dumt om staten skulle uppmärksamma någonting som varit undertryckt sedan länge i den svenska debatten. Omfördelningen är obetydlig för en genomsnittsperson har både liberaler och socialister fått för sig.

Är det inte konstigt att staten inte har ett enda ord till tack när de riktigt stora betalarna av skatter kommit in med massor av pengar? Denna undran framförs i dagens 27/12 nummer av Dagens Industri av ledarskribenten Ronald Fagerfjäll (pdf). Han gör jämförelsen med trossamfund som visar sin uppskattning av givarna vid upptagning av kollekten.

"Aldrig har då jag fått brev som börjar med att Skatteverket tackat mig för en fin period som nettobetalare", skriver Fagerfjäll på ledarsidan och föreslår en ny orden som erkänsla till dem som nitiskt betalat sin skatt och dess högsta grad skall tilldelas dem som betalat "ett svindlande antal basbelopp till kronan".

Denna Fagerfjälls undran sätter fingret på en sjuk punkt i den svenska modellens skatteideologi: varför betalar en del så mycket skatt? Inte är det för att få tacksamhet. Inte är det för att de förbrukar så mycket mer av den offentliga sektorns service än alla andra. Inte är det rimligtvis för att den svenska staten är så fattig att höginkomsttagarnas skattepengar skulle behövas för de allmänna utgifterna. Inte heller är det för att det är "rättvist" att betala mycket skatt - om något är rättvist är det istället att "göra rätt för sig".

Formellt sett betalar många mot sin vilja mycket mera skatt än vad de efter moget övervägande av vad finansieringen av offentliga utgifter, som de själva kan ha nytta av, skulle föredra att betala. Orsaken till detta är att andra medborgare genom staten tvingar dem till detta. Det kan leda till bitterhet. Då kunde man tycka att det skulle vara bra för staten och alla dem som tjänar på de stora skatteinbetalarna att visa litet tacksamhet. Men varför är detta då en så främmande tanke?

Jag tror att staten avstår från att visa tacksamhet därför att det skulle innebära ett erkännande av att vissa betalar i flera olika meningar "för mycket skatt". De betalar i moralfilosofisk mening "orättvist" mycket i skatt. Och de betalar även i auktuarisk och försäkringsmässig mening "för mycket skatt". Om staten tackar dem för denna "ynnest" riskerar överheten att väcka den björn som sover.

Då är det mycket bättre att sprida ut myter om att omfördelningen är nästan obetydlig. "En normalinkomsttagare betalar bara 18 procent av livsinkomsten till andra än sig själv" - det var åter vad som sades från Finansdepartetementets tjänstemän före jul (när en ESS-rapport om generationsomfördelning presenterades, prm). Och det har till och med borgerliga debattörer gått på. I höstas kom en debattbok om skattesänkningar från det borgerliga avantgardet där denna myt sorgfälligt spreds ytterligare ännu en gång.

Kampen för frihet definierar tydligen många borgerliga liberaler som en kamp mot paternalism. Varför skall vi avstå från nästan 2/3 av våra inkomster för att andra skall bestämma i detalj hur vi skall få tillbaka våra pengar i form av offentlig service? Det vill vi själva bestämma genom att välja de producenter och de förmånskombinationer som vi vill ha. Frihet är bara 'frihet att välja'.

Att staten tar från en tredjedel av medborgarna och ger till de andra två tredjedelarna har överheten kunnat dölja framgångsrikt under de senast decennierna. Annat var det 1971 när den stora skattereformen efter vänsterfamgångarna på 60-talet genomfördes av socialdemokraterna. Då sades det rent ut från Gunnar Sträng att en tredjedel skulle få försämringar så att två tredjedelar skulle kunna få förbättringar minoritetens bekostnad.

När vänsterideologin trängdes tillbaka av nyliberalismen och praktiskt taget avdog när sovjetimperiet gick i graven har detta inte gett några kraftigare avtryck i Sverige. De tidigare landvinningarna konserverades genom att ingen på någondera sidan längre ville diskutera dem. Är diskussion om fördelningspolitik tabubelagd i den svenska debatten?

Den som tjänar 250 000 kr/år betalar 76 100 kronor i inkomstskatt. Men den som tjänar 500 000 kr betalar 198 000 kr i inkomstskatt. Men höginkomsttagaren förbrukar knappast 160 procent mera offentlig service.

Mer exakta siffror här: 34 procent av livets skatter går till andra 4/1 2007

Andra bloggar om: , , , , , intressant.se

5 Comments:

At 28 december, 2006 02:01, Blogger Robin Hood said...

Borde du inte ta med arbetsgivaravgifter och moms när du beräknar hur mycket av en persons inkomst går till skatt?

 
At 28 december, 2006 03:12, Blogger Per-Olof Persson said...

Värdeteori löser problemet

Två skäl till varför den traditionella nationalekonomin i så stor utsträckning har kunnat användas som stöd för högskattesamhället och politikerstyrning är:

(1) En felaktig värdeteori

(2) En felaktig vetenskaplig metodik

Österrikaren Carl Mengers Värdeteori från 1871 kan här vara till hjälp - Värderingar är alltid subjektiva och är alltid knutna till individen.

Därför kan ekonomiskt beslutsfattande inte delegeras från en individ till en annan individ. Med tvång kan dock detta beslutsfattande övertas av en diktator eller av en politisk församling.

Men värderingar är fortfarande subjektiva och kan aldrig bli objektiva (mätbara eller rättvisa). De nya beslutsfattarna kan enbart fatta beslut utifrån sin egna subjektiva värderingar. Besluten kan således inte bli objektiva eller rättvisa.

Vidare innebär detta att de nya beslutsfattarnas subjektiva värderingar hindrar dem att ta hänsyn till alla önskemål från dem de ska fatta beslut för. Nackdelen med detta är att de allra flesta individer kan fatta egna beslut som bäst gynnar dem.

I grunden handlar Värdeteorin om hur individen värderar varor och tjänster. Innan 1871 var det vanligt att en objektiv värdeteori användes, exempelvis att kostnaden för arbetskraften bestämde produktens värde.

Carl Menger kom fram till att det i stället är priset som bestämmer produktens kostnad. Priset bestäms i sin tur av individens subjektiva värdering av produkten vilket inte går att mäta på matematisk väg. Detta innebär också att det inte finns några "rättvisa" priser eller "rättvisa" löner. Individen hanterar prissättandet bäst på egen hand och detta är framförallt viktigt för arbetsmarknaden.

Det går således inte att fatta objektiva beslut åt någon annan. Detta innebär att individuella rättigheter och privat äganderätt är viktigt om individen själv fattar de bästa besluten.

Den vetenskapliga metodiken inom nationalekonomin är också en viktig faktor. Det finns ett samband mellan den vetenskapliga planeringen av samhället och positivismen (kunskap fås genom empiriska undersökningar).

Detta har lett fram till en vetenskap som försöker styra ekonomin och därmed det mänskliga handlandet. Det anses att individen inte själv ska fatta beslut om val och handlingar. Mätningar och framtida förutsägelser anses vara viktigare än att studera det mänskliga logiska resonerandet.

 
At 29 december, 2006 01:41, Anonymous Tom said...

För s.k. socialförsäkringar finns det ett i mitt tycke rättvist argument för regressiva skatter även i vår neosocialistiska lilla backstuga: alla betalar samma försäkringspremie och har samma villkor.

Notera vidare att din försäkringspremie inte blir större för att du tjänar mer när du tecknat en privat försäkring. (A-kassan ska man väl inte ens prata om i dessa sammanhang.) Här är alltså den privata försäkringen mer rättvis än den offentliga.

Det smutsiga lilla skälet till detta är att folk vant sig vid avund och att ha en falsk känsla av att ha rätt till frukterna av andras arbete. Hysch.

 
At 30 december, 2006 14:10, Blogger Danne Nordling said...

Sv t Robin Hood:
Jovisst, man borde ta med dessa skatter samt andra indirekta skatter. Dessutom borde man korrigera för olika utnyttjande av offentliga tjänster samt göra analysen över hela livscykeln. Slutligen måste man ha en uppfattning om hur kollektiva offentliga nyttigheter finansieras. Är det med proportionella skatter eller med den progressiva inkomstskatten som regeringens utredare kör med?

Jag skall återkomma till vad man kan göra med finansdepartementets analyser om man frångår de tillrättalagda tolkningarna.

Sv t Per-Olof Persson:
Ja, en objektivistisk ekonomisk värdeteori kan leda till mycket dumt. Det mest kända exemplet är Marx´ kapitalismteori där han trodde kunde sig bevisa att skillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde (en uppfinning av Aristoteles!) skulle leda till industrialismens undergång.

Ett annat exempel är den utilitaristiska beskattningsteori som Francis Edgeworth lade fram i starkt matematiserad form. Den ligger fortfarande till grund för Sveriges beskattningsprinciper.

Eftersom det inte finns objektivt mätbara ekonomiska värden (en naturalistisk värdeteori) blir det praktiskt omöjligt att bedriva en korrekt omfördelningspolitik. Men grunden till nationalekonomins villighet att ändå ställa upp i kalkylerandet är dess strävan efter värderingsneutralitet. "Det är politikernas sak att fastställa vad som bör göras. Vi utför sedan kalkylerna." Så resonerar de flesta av dagens nationalekonomer.

Däremot tror jag inte att vetenskapen i sig är ute efter att favorisera styrning av folk i allmänhet. Nutida nationalekonomi tar avstånd från "interpersonella nyttojämförelser". Nationalekonomins styrningsorientering är nog mera ett passivt resultat av att styrningsintresserade politiker tar hjälp av nationalekonomin.

Sv t Tom:
Frågan är om vi skall införa regressiva skatter som ett närmevärde för avgifterna till ett antal sociala förmåner. Är det inte bättre att räkna ut försäkringspremierna direkt istället? Det stora problemet är dock när dessa konfronteras med det som du träffande kallar "en falsk känsla av att ha rätt till frukterna av andras arbete". En god prognos är att när man riskerar att mista sina privilegier kommer fascismen fram.
/DNg

 
At 05 januari, 2007 16:49, Anonymous Tom said...

Förslaget om one-size-must-fit-all (s.a.s.) för försäkringar är egentligen ett sätt att demonstrera en rättvis kollektiv alternativlösning: alla har samma villkor och kostnader, så det är ingen 'orättvisa' där, och det är dessutom helt och hållet gemensamt finansierat, osv. Och ändå regressivt beskattat. (I princip ekvivalent med att verkligen betala försäkringspremier, som du nämner.)

Som tankeexperiment, för att inte säga principiellt, är det i mitt tycke ett intressant alternativ. Tyvärr finns det väl, som du säger, stora praktiska hinder att införa det. (Obligatoriska försäkringar som form verkar ju dock börja spira.)

 

Skicka en kommentar

<< Home