torsdag, januari 04, 2007

34 procent av livets skatter går till andra

Mer än 60 procent av svenskarna lever delvis på andras bekostnad. Omfördelningen motsvarar nästan hela kommunalskatten för de 20 procent som förlorar mest. De betalar enligt Långtidsutredningen 2003 drygt 34 procent av sin skatt till andra. Det är en myt att omfördelningen nästan enbart är en omfördelning till samma individ under livscykeln.

Omfördelningen mellan olika individer under hela livet har i den allmänna debatten länge framställts som en obetydlig företeelse. De skatter som tillfaller individer i form av naturaförmåner (t ex utbildning) eller i form av transfereringar (t ex sjukpenning) går enligt den officiella tolkningen mest tillbaka till den som betalt skatten - till stor del redan samma år eller åtminstone under en annan del av livscykeln. Bara 18 procent går till andra individer, sägs det.

Om denna tes är sann skulle det klassiska problemet med skatterna - att staten tvingar vissa att betala för andra under hela livet - vara mest ett skenproblem. Skatterna är i så fall bara ett sätt för staten att verkligen se till att alla får de sociala förmåner som de själva frivilligt skulle betala för om de förstod sitt eget bästa. Den moralfilosofiska kritiken mot skatterna, att de utgör en oberättigad överföring av resurser mellan individer med hjälp av statens tvångsapparat, skulle reduceras till ett pragmatiskt problem rörande det bästa sättet att organisera och finansiera viss serviceproduktion.

Eftersom denna "obetydlighetstes" är felaktig är det desto mer förvånande att den fått ett så starkt genomslag i den svenska debatten. Det kan bero på att det är ganska komplicerat att ens få fram en grov bild av hur det förhåller sig när en rad olika moment i en fördelningspolitisk beräkning måste beaktas. De som haft förmågan att göra sådana beräkningar har antingen varit helt aningslösa i presentationen av resultaten eller också har de varit intellektuellt ohederliga för att hos opinionen uppnå just denna föreställning om omfördelningens obetydlighet.

Idag hänvisar man i debatten till en undersökning gjord av två tjänstemän vid finansdepartementet, ämnesrådet Thomas Pettersson och departementssekreteraren Tomas Pettersson. Den gjordes för Långtidsutredningen 2003 och finns redovisad i bilaga 9: Fördelning ur ett livscykelperspektiv, SOU 2003:110. Det är härifrån uppgiften kommer att omfördelningen för en genomsnittsperson under hela livscykeln bara är 18 procent. Denna uppgift har sedan använts av flera organisationer på den borgerliga sidan utan att ifrågasättas.

Tyvärr är rapporten på 167 sidor och mycket tekniskt upplagd. Därför måste de flesta lita på LU och finansdepartementet som hederliga auktoriteter och ta för givet att omfördelningen i Sverige är obetydlig. Men så är det inte, vilket framgår av en tabell i rapporten som dock kräver en viss analys för att kunna tolkas.

Man kunde tycka att det är konstigt att en medelperson betalar 18 procent av sina skatter till andra. Vilka tar emot dessa pengar om livsnettot för alla sammanlgt är noll? Det är inte så att dessa pengar går till övriga offentliga utgifter som är av karaktären kollektiva nyttigheter. En korrigering har redan gjorts för detta genom att man antar att dessa utgifter finansieras av den andel av direkta och indirekta skatter som erfordras. (En del av den progressiva skatten finansierar alltså försvar, polis, rättsväsende, gator, vägar, räddningstjänst och liknande.) Arbetsgivaravgifterna finansierar däremot helt individuella nyttigheter.

LU kommer fram till att en genomsnittlig individ betalar 6,8 miljoner i olika skatter under sin livstid för att finansiera individuella subventioner av offentliga tjänster och transfereringar. Av dessa pengar kommer 3,0 mkr tillbaka till den inbetalande själv redan samma år (t ex dagis), 2,5 mkr kommer tillbaka under en annan del av livscykeln (t ex äldreomsorg) medan 1,2 mkr går till andras förmåner. Dessa 1,2 mkr utgör 18 procent av den aktuella skattesumman på knappt 6,8 mkr. LU drar här slutsatsen:

"Den interpersonella omfördelningen beräknas till 18 procent, vilket gör att andelen självfinansierade transfereringar och subventioner uppgår till 82 procent. Drygt åtta av tio kronor som individen får i transfereringar och subventioner över livet har, för en genomsnittlig individ, alltså finansierats av individen själv vid någon tidpunkt. . . Sammantaget visar dessa resultat att de offentliga systemen huvudsakligen åstadkommer en periodisering av resurser över livscykeln." (LU-03, bil 9, s 63)

Med interpersonell omfördelning avses den mellan individer - till skillnad mot den som berör samma individ. Den kallas intrapersonell omfördelning och är 82 procent. Härav slutsatsen.

En av tre betalar till andra

Vi blir inte så mycket klokare av LU:s slutsatser eftersom själva problemet verkar vara sådant att det är sällsynt illa anpassat för ett genomsnittstal för en enda medelindivid. En omfördelning går ju från de förfördelade till de gynnade. Slutresultatet för alla blir ju noll och vad säger då genomsnittet? Det intressanta är ju bilden av själva omfördelningen. Hur många förlorar och hur många vinner? Vilka belopp eller andelar rör det sig om?

Vi kan faktiskt skaffa oss en bild av detta genom att LU gjort en åtminstone grov indelning av hur utfallet blir i genomsnitt för fem grupper med stigande livsinkomster. Dessa redovisas visserligen inte men vi kan i nedanstående tabell se hur mycket skatt varje femtedel (kvintil) betalar i genomsnitt per individ samt hur mycket transfereringar och subventioner som de får tillbaka. Om detta blir ett överskott eller underskott framgår av raden längst ned med beteckningen "Livsnetto". Den intrapersonella omförelningen per år resp över hela livscykeln på raderna emellan hänger inte logiskt ihop med övriga uppgifter.

Tabellen visar att kvintilerna 4 och 5 är förlorare och 1-3 vinnare på de individuella offentliga förmånerna och skatterna. Genomsnittsvinsten är 2,5 miljoner för individerna i den fattigaste femtedelen (1) och genomsnittsförlusten är nästan 3,3 miljoner för den rikaste femtedelen (5).

Det är dock knappast så att 40 procent av medborgarna förlorar på den offentliga sektorn och 60 procent är vinnare. Sannolikt finns det inom den fjärde kvintilen både en mindre del vinnare och en större del förlorare. En försiktig interpolering ger vid handen att det grovt sett kanske är 1/3 vinnare i kvintil 4. Det skulle betyda 2/3 av alla är vinnare och 1/3 förlorare på den offentliga sektorn.

Sannolikt blir andelen förlorare något större om man skulle anse att den progressiva skatten är till för omfördelning och inte finansiering av kollektiva offentliga nyttigheter (se ovan). Det kanske ändå inte är helt fel att anse att 60 procent av medborgarna exploaterar minoriteten på 40 procent för att höja sin välfärd på dess bekostnad. Men om vi håller oss till LU:s analys är det åtminstone 33 procent som förlorar på den offentliga sektorn räknat över hela livscykeln.

Denna slutsats är betydligt intressantare än den abstrakta genomsnittsomfördelningen. Ja, vi ser att mittenindividen borde finnas någonstans i mitten av kvintil 3 vars genomsnittsindivid vinner 438 000 kronor på den offentliga sektorn. Det är inte alls en fråga om en förlust på 1,2 miljoner kronor som LU:s presentation inbjuder till som tolkning för Medelsvenssons utfall.

Nästan hela kommunalskatten går till andra

Tabellen visar också att de 20 procent av dem med de högsta livsinkomsterna (ca 1,9 miljoner personer) betalar nästan 3,3 miljoner kronor av sina inkomster till förmåner för andra än dem själva. Dessa 3,3 miljoner utgör 34,4 procent av den skatt på 9,5 mkr som genomsnittsindividen i kvintil 5 betalar. Det är en mera betydande omfördelning än de 18 procent som LU framhäver. Hade vi uppgifter för tionde decilen skulle omfördelningen bli ännu mycket större än 34 procent av skatten.

Det är ju så att de rika får mindre av den offentliga sektorns transfereringar (-7 %) än genomsnittet trots lika stora barnbidrag, större pensioner och sjukpenning och andra bidrag. Detta gäller också de naturaförmåner som den offentliga sektorn tillhandahåller (-9 %) trots den utbildning och barnomsorg som de utnyttjar i större omfattning. (Det framgår av raderna 4 och 6 i tabellen.)

Hur stor är då denna omfördelning för den femte kvintilen räknat i relation till inkomsten? Eftersom denna inte redovisas kan vi bara gissa. Betrakta följande lilla räkneexempel. Inräknat alla skatter på en löntagare betalar en höginkomsttagare bortåt 70 procent av lönen plus arbetsgivaravgifter (='hela lönen') i skatt. Uppskattningsvis går 14 procentenheter till kollektiva ändamål. Av de 56 procentenheter som vi här analyserar går 34 procent till andra. Då blir det 19 procent av 'hela lönen' som går till andra. Det motsvarar nästan hela kommunalskatten (78 procent inkl landstingen). Det kan inte sägas vara en obetydlig omfördelning.

(Alltså 70 minus 14 = 56. Härav 34 procent till andra, dvs 0,34 x 56 = 19,0 procent. Och 70 minus 19 = 51 procent av hela lönen i nödvändig skatt.)

Ett annat mått är att utgå från LU och att 34,4 procent av skatten för dem som verkligen utsätts för omfördelningspolitiken i genomsnitt går till andra och räkna ut vad det blir som pålägg. Vi får då att 65,6 procent av skatten går till ens egna transfereringar och förmåner. Men utöver denna skatt skall betalas en andel på 34,4 procent till andra. Den skatt ca 1,9 miljoner personer, som är utsatta för extra skatterepression, i genomsnitt betalar under hela livet har alltså höjts med 52 procent för att gynna andra på deras bekostnad. Och i relation till hela inkomsten: Istället för att betala ca 51 procent av 'hela lönen' i skatt måste man betala ca 70 procent.

Omvänt kan man säga att 60 procent (eller rentav 67 %) av svenska folket inrättat ett system som innebär att de inte gör rätt för sig utan delvis lever på andra. Samtidigt har deras funktionärer i departement och lärosäten spritt ut myten att omfördelningen mellan olika personer är obetydlig. Skatterna går med den generella välfärdspolitiken tillbaka till alla. -Då kan man lättere smyga igenom en större omfördelning än om man gjorde det öppet. Det är en vanlig slutsats bland Sveriges välfärdsforskare.

Andra bloggar om: , , , , , intressant.se

6 Comments:

At 04 januari, 2007 13:22, Anonymous Per Fredö said...

De flesta tror väl att de verligt rika tar åt sig en större del av kakan än de fattiga.

Det ligger säkert en del i det. Däremot är det troligen så att de som har en stor förmögenhet, en betydande inkomst, kanske även extremt gynnsamma bonus-och pensionsöverenskommelser bidrar mer till den ekonomiska tillväxten än vad andra individer och hushåll gör.

Dom har säkert också en mer kvalificerad utbildning,de arbetar hårdare i den meningen att deras fritid är mindre och de har dessutom större ansvar i sina yrken och ledningsfunktioner,

En klassisk fråga är om det är rätt med så stor förmögenhetsskatt och för den delen även skattetryck att kapitalet placeras i "skatteparadis" och att arbets-och företagare flyr landet för att i stället vara verksamma i andra länder,där detta slag av belastning är väsentligt lägre.
Dit hör förstås också att åtskilliga svenska företag söker bibehålla sin internationella konkurrenskraft genom att förlägga sin tillverkning till låglöneländer.
Vi svenskar däremot kan inte ens acceptera den typen av konkurrens som Vaxholmsärendet är ett exempel på , sannolikt inte ens i modifierad form.

I DN på debattsidan i dag menar ett par socialdemokrater att den nuvarande rgeringen för en så skrämmande omfördelningpolitik att hela pensionsöverenskommelsen partierna emellan från 1994 ska rivas upp.
Det finns nog skäl att räkna på vad en sådan omfördelning skulle ha för effekt både på kort och lång sikt.

Vidare. Nuvarande regering fick mandat för en jobb-och tillväxtpolitik, som nu,endast några månader efter valet,medfört skrämselhicka från hela den samlade fackföreningsrörelsen,som för övrigt har kassakistorna sina överfulla.

Det finns nog skäl att även i detta fall avvakta och se vilka omfördelningseffekterna av de båda bidragsalternativen blir,

 
At 07 januari, 2007 09:40, Anonymous Anonym said...

Jag brukar skämtsamt säga "att i Sverige får överklassen slita hårt för att försörja underklassen".

 
At 07 januari, 2007 14:35, Anonymous NN said...

Du underskattar omfördelningen i absolut mening. Bolagsskatten, förmögenhetsskatten, kapitalinkomstskatten och andra skatter är inte med i beräkningarna och finansierar alltså de kollektiva nyttigheterna.
Var det inte Stefan Fölster som lanserade den obetydliga omfördelningen i mitten av 90-talet?

 
At 26 januari, 2007 22:43, Anonymous Lapptanten said...

Jag är inte särskilt kunnig i räknefrågor, ej heller i nationalekonomi. Därav min fråga. Om det nu är så att de rika försörjer de fattiga (något drastiskt uttryckt kanske men du förstår nog hur jag menar), och detta är något hemskt, och man därför bör ändra skattesystemet, hur bör man då ändra det?

Om de som själva inte "gör rätt för sig", och till viss del lever på de som har det bättre, inte längre får del av de skattepengar som kommer in idag, hur ska de då klara sig? Alla har inte samma förutsättningar (sjuka människor, barn till låginkomsttagare, människor med funktionshinder osv.), kan man då tala om att de inte gör rätt för sig?

Blir det fler människor som klarar sig bra och själva kan försörja sig om man sänker skatterna för höginkomsttagare? Kan fler människor utbilda sig och själva skapa sig en bättre framtid då? Eller är det så att det behövs människor med dåliga löner för att Sverige ska gå runt? Hur rättfärdigar man detta? När man dessutom skär i möjligheterna till vuxenstudier känns det ju onekligen som om man ytterligare försvårar för människor att skaffa sig en utbildning. Vill man kanske ha det så, så att låglönemarknaden inte försvinner? Hur förklarar man detta moraliskt?

Förklara för mig, jag förstår inte alls. Detta är alltså ingen sarkastisk fråga utan en fråga från en kvinna som faktiskt gärna vill försöka förstå. =)

 
At 09 april, 2007 23:58, Blogger Danne Nordling said...

Svar till Lapptanten:

Du ställer verkligen den mest centrala frågan i fördelningsdebatten: Vad gör man med dem som vant sig vid privilegier när staten berövar dem alla förmånerna?

Denna fråga består av två delfrågor: 1) Om staten upphör att ge bidrag åt dem som blir sjuka, lever länge, blir arbetslösa eller utslagna hur skall de då klara sig?
2) Om staten upphör att ge bidrag åt dem som har lägre inkomster än andra hur skall de då ha råd att leva nästan lika bra som den stora massan?

Den första frågan handlar om intrapersonell omfördelning (mellan olika faser i en enda persons livscykel). Enligt LU är det den största posten och det stämmer nog för alla låg- och medelinkomsttagare. De betalar sina egna förmåner. Alltså är det inget reellt problem - endast psykologiskt. Denna psykologi brukar lösas genom att staten agerar paternalistiskt, dvs agerar som en förmyndare mot de mindre upplysta medborgarna som inte vet sitt eget bästa. Men systemet skulle kunna fungera med försäkringar istället för skatter.

Det är värre med problem 2). Om man inte får bidrag för att man har låg inkomst (kan även ges i form av lägre skatt) kan man visserligen klara sig om man råkar ut för sådant som socialförsäkringarna täcker. Men man kan inte leva på lika god privat konsumtionsstandard som tidigare eftersom man inte kan ta andras pengar för ha kul själv.

Det betyder att man måste bo i mindre bostäder, hålla sig med en gammal begagnad bil och inte en ganska ny (om man måste ha bil). Man kan inte åka utomlands på semester. Man kan inte låta barnen ha märkesjeans à 2 500 kr. Man måste köpa begagnade cyklar och idrottsutrustningar till barnen. Man kan inte ha fina kläder själv. Äta ute är uteslutet. Åka taxi omöjligt. En begagnad TV och musikanläggning är allt i nöjesväg man kan kosta på. Möblerna är begagnade. Alkohol och rökning ouppnåeligt. Blodpudding och pasta är maten för dagen. Men man behöver inte svälta eller lida av dålig sjukvård mm (försäkring) eller stängda utbildningsmöjligheter (lånesystem). Långtråkigt, eller hur?

Något sådant som ovanstående skulle bli resultatet åtminstone för den första kvintilen (och delar av den andra)om de omfördelande skatterna avskaffades. Detta är moraliskt sett en rättvisefråga - den som är vuxen och frisk och inte producerar tillräckligt mycket kan inte heller konsumera lika mycket som andra. Enda möjligheten att få det bättre utan våld är att de mer produktiva frivilligt bidrar till de lågavlönades högre konsumtionsstandard. Eller?

Fördelningsproblemet handlar inte om social ingenjörskonst. Det är inte fråga om att "det behövs människor med dåliga löner för att Sverige ska gå runt". Det skulle vara bättre för Sverige om alla med låg produktivitet hade högre produktionsförmåga än de faktiskt har. Men så är det inte och då har man lanserat en diffus morallära som rättfärdigar att man tar andras pengar och ger åt dem med låg förmåga så att det ser ut som om de var mer produktiva än de är.

Det är den moralläran som borde visa på vilken grund de styrande har rätt att hota med våld om de inte får omfördela enligt princip 2). Eller finns det inget rättfärdigande? Är det så att makt "är" rätt?
/DNg

 
At 15 december, 2009 03:30, Anonymous Carolina said...

Mycket intressant läsning. Det är lätt att bli trött på dem som säger att det är skamligt att dem som tjänar mycket får mer pengar i plånboken medan dem som tjänar lite får ännu mindre efter att alliansen fått makten. Har inte alla samma möjlighet till utbildning och därmed bättre avlönat jobb? Istället för att tjata om uteblivna socialbidrag så kan man väl lyfta på sin bak och börja studera eller söka jobb?

 

Skicka en kommentar

<< Home