onsdag, december 13, 2006

Varför kampanj mot toppchefernas löner?

Ser vi nu en legitimering av oansvariga lönekrav med hjälp av lönesättningen för ett fåtal toppchefer? SN:s egna medlemmar har gått på LO:s propaganda från i våras. Konjunkturinstitutets lönebildningsberäkningar fnyser man åt. Reinfeldts regering får ett helsicke.

I mars i år pågick en kampanj mot näringslivets toppchefer för att de fått så stora ökningar av löner och andra förmåner. I spetsen stod då LO:s avtalssekreterare Erland Olauson och han gick
till angrepp mot både Michael Teschow och Marcus Walleberg med våldsam indignation i en artikel i Dagens Industri. Jag kommenterade då motiven bakom angreppet som föranletts av ett inslag i TV:s Agenda utifrån nedanstående lista:

1) Olauson vill hjälpa till att få en lugn löneutveckling
2) Han vill tvärtom vädra ett argument för extra stora löneökningar
3) Han vill hjälpa aktieägarna
4) Han vill demonstrera en moralisk överlägsenhet
5) Han vill efterhandsrationalisera sin egen avundsjuka

Nu har frågan aktualiserats på nytt genom att två företagare, Mats Rydsund och Björn Samenius, blivit publicerade på Svenska Dagbladets debattsida 'Brännpunkt' 10/12 där de angripit Michael Treschow i enlighet med motiv 1) och argumentet "snöd vinning". Idag svarar Treschow med argumenten att
a) "Men bolagsstämmans och ägarnas beslut om ersättning till styrelsen har faktiskt ingenting med kollektivavtalen att göra."
Hans andra argument är marknadsekonomiskt:
b) "Är det något som är ett problem i sammanhanget så är det att de stora svenskbaserade företagen har en för låg nivå på styrelsearvodena, vilket leder till svårigheter att rekrytera de internationella toppkrafter som styrelsearbetet i en globaliserad ekonomi kräver."
Dessutom noterar Treschow att vissa personer i medier och fack visar "samma stridsdrift som en del utmärktes av på 1970-talet". Kanske ser vi samma tendenser som då när den socialdemokratiska regeringen först var försvagad under jämviktsriksdagen 1973-76 och därefter byttes ut mot en borgerliog regering 1976-1982? Helt klart är att SN:s egna medlemmar har gått på den propaganda Agenda och Olauson spridde i våras. De deltar helt aningslöst i en kampanj som de inte förstår.

En ny tendens som visat sig under de senaste åren är uppdykandet av s k riskkapitalister. Dessa har ett kapital i botten som med hjälp av låntagning kan användas för att ta över börsföretag. Samtidigt rekryterar man VDar som får mycket förmånliga villkor. Man ser gärna att en ny VD går in som delägare för att förmå honom att se sina personliga mål som gemensamma med storägarnas. Detta beskrevs utförligt i SvD igår 12/12 - "Riskkapitalet mumma för vd. Börsen riskerar att dräneras på bra direktörer." Detta stärker argument b) men har inte förekommit utanför ekonomisidorna som motargument inför avtalsrörelsen.

Kommer vi nu att få se en oansvarig avtalsrörelse som med hjälp av ohemula ersättningar kan ges moralisk legitimering? Med hjälp av media kan de fackliga organisationerna säga att de höga lönekraven är en naturlig följd av att näringslivets representanter bäddat så illa inför lönerörelsen. Det är inte fackets fel att Treschow är en snöd egoist, kan de säga.

"Räkneövningar" fnyste LO om KI

Idag kom SN med en optimistisk prognos för svensk ekonomi. Men samtidigt varnar man för att LO:s lönekrav inte kostar 3,9 procent utan i själva verket 6,7 procent när alla olika krav räknas in. Erland Olauson förnekade detta i Ekot men medger ändå att kostnaderna för kraven är 4,6-4,7 procent. Han avvisar också Stefan Fölsters hänvisning till Konjunkturinstitutets beräkningar i 'Lönebildningsrapporten' som går ut på att skillnaden mellan 3 och 5 procents löneökning för 2007 är ca 200 000 jobb. "Bara räkneövningar" fnyste LO-företrädaren åt KI:s sätt att utföra det uppdrag institutet ålagts av den socialdemokratiska regeringen.

Nu måste Konjunkturinstitutet stå upp för sin beräkning och försvara sin trovärdighet. Man har faktiskt gjort en ännu mera strikt utvärdering som översatt till Fölsters intervall betyder 233 000 jobb. (KI har jämfört 3,5 procents löneökning med 4,7 och fått en skillnad på 140 000 sysselsatta.) Om vi tar Fölsters 3 procent och jämför med Olausons 4,7 procent blir det faktiskt 198 000 jobb i skillnad grovt sett med KI:s beräkningar. Vad säger prognoschefen och tf GD Mats Dillén om LO:s angrepp?

Frågan hotar att bli mer infekterad än så. Vi har en borgerlig regering idag. Det finns krafter som mer än gärna vill ställa till ett helsicke för Fredrik Reinfeldt och hans regering på samma sätt som på 1970-talet. De som vill framstå som ansvarsfulla måste nu visa att de tar avstånd från både oansvariga lönekrav och odemokratiska stämplingar mot en lagligt vald regering. Ett test är demonstrationerna mot regeringen i morgon.


<
Dagens citat:
"Om höjda priser på el och lån räknas bort är inflationen endast 0,2 procent. En allt hetare ekonomi ska enligt läroböckerna pressa upp prisnivån. Det har hittills inte hänt hur mycket riksbankschef Stefan Ingves och hans riksbankskamrater än slagit i böckerna."
Leif Petersen i SvD 13/12-06
Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

4 Comments:

At 14 december, 2006 03:50, Blogger Per-Olof Persson said...

En analytisk grund

Om arbetslöshet analyseras enligt metodiken deduktion (härledning), ser analysen ut ungefär så här (det får dock inte finnas några logiska fel i analysen om den ska vara riktig):

Alla arbetsgivare är tvungna till att ägna sig åt ekonomisk kalkylering för att verksamheten inte ska haverera. Ekonomisk kalkylering innebär att alla arbetsgivare ägnar sig åt bokföring och att göra kalkyler för att kunna ha kontroll över sina intäkter och kostnader. En ständig justering för att få rätt balans på intäkter och kostnader sker därför med nödvändighet.

Alla beslut som tas av en privat arbetsgivare och en offentlig arbetsgivare är med nödvändighet underordnat arbetsgivarens intäkter och kostnader. För en privat arbetsgivare måste intäkterna vara något högre än kostnaderna och för en offentlig arbetsgivare ska intäkter och kostnader vara lika stora. Ett underordnat beslut är om arbetsgivaren ska anställa ytterligare en person och detta kan endast ske om kostnaden inte överstiger intäkten. Detta innebär att arbetslöshet i grunden endast kan bero på: (A) för låga intäkter eller (B) för höga kostnader.

Teorin om att öka intäkterna för arbetsgivarna går ut på att öka penningmängden i ekonomin. När människor får tag på mer pengar är tanken den att de köper fler produkter från företagen. Detta innebär att försäljningsintäkterna ökar för företagen och att skatteintäkterna ökar för stat och kommuner. Denna idé går också ut på att reallönerna med nödvändighet måste sjunka för att sysselsättningen ska kunna öka. Skälet till varför denna metodik har misslyckats är att fackföreningarna begär kompensation för de prisökningar som uppkommer och då ökar arbetslösheten åter igen när arbetsgivarnas kostnader stiger.

Då återstår endast metodiken att sänka kostnaderna för arbetsgivarna. De kostnader som arbetsgivare och arbetstagare har direkt kontroll över är lönen och olika typer av förmåner för arbetstagaren. De kostnader som politikerna har kontroll över är skatter och regleringar. Teoretiskt sett går det att sänka kostnaderna genom att politikerna sänker arbetsgivaravgiften. Men detta fungerar endast om löneökningarna hålls tillbaka. Slutsatsen är dock att en för hög kostnad för arbetskraften skapar arbetslöshet.

Ett annat problem är att människor har olika förutsättningar. De är inte lika produktiva, de har inte samma yrkeserfarenhet eller utbildning. Därför måste lönerna sättas individuellt i förhållande till deras produktivitet. Lönerna måste också sättas i förhållande vad kunderna vill betala för produkterna eftersom detta påverkar företagens intäkter. Det stora problemet med kollektivavtal är att dessa prisar ut de minst produktiva från arbetsmarknaden för alltid. Fackföreningar är också ett problem för löntagarna eftersom dessa gör det olönsamt för företagen att investera i realkapital. Det är endast investeringar i realkapital som kan höja reallönerna.


Dagens situation

Vi har under några år haft en period av relativt höga ökningar av penningmängden. Detta har lett till att näringslivet har kunnat öka sina intäkter och vinster, samt att stat och kommuner har kunnat öka sina skatteintäkter.

Det är först nu som ökningen av penningmängden har lett till en ökning av sysselsättningen. Arbetslösheten ligger dock på ungefär samma nivå som tidigare eftersom de "osynligt arbetslösa" nu har en större möjlighet att få arbete.

Alla dessa positiva faktorer ger fackföreningarna en möjlighet att få igenom större löneökningar än tidigare. Den högre löneökningstakten kommer till en början inte skapa en högre arbetslöshet. Arbetslösheten kommer att sjunka så länge det är möjligt att ha en hög ökningstakt av penningmängden.

Det kan ta uppemot tre år innan en ökning av penningmängden slår igenom i höjda konsumentpriser. Den inflationstakt Riksbanken bekämpar nu idag är orsakad av den ökning av penningmängden som skedde för cirka 36 månader sedan.

Riksbanken bekämpar orsaken till vad den själv orsakat tidigare. Detta sker genom räntehöjningar som ska minska efterfrågan på banklån. Bankerna lånar inte ut spararnas pengar (i så fall måste bankerna ta pengar från Era bankkonton) utan de skapar helt nya pengar som de lånar ut.

Efter ett tag kommer inflationsmålet på 2 % att överskridas. Då blir det räntehöjningar i än högre grad och en minskad ökningstakt av penningmängden. Detta innebär att näringslivets intäkter faller liksom stat och kommuners skatteintäkter. Detta sker samtidigt som arbetsgivarnas lönekostnader och räntekostnader ökar. Fallet i ekonomin kan bli kraftigt (under förutsättning att inte penningkranarna åter igen kan öppnas).

 
At 14 december, 2006 12:18, Anonymous Anonym said...

Det finns föga att invända mot Per-Olof Perssons analys av viljken betydelse penningmängden har i en ekonomi.

Våra samhällen har praktiserat naturahushållning,byteshandel samt den ekonomi vi har nu där staten har monopol på att producera sedlar och mynt,ibland t o m i form av en guldmyntfot.

Pengar i sig ger inte välstånd. Däremot kan de vara incitamentet till välstånd rätt hanterat,vilket bäst fungerar i marknadsekonomier som också tillämpar politisk demokrati.

Per-Olof säger att företagarna och de politiska makthavarna måste få sin budget att gå ihop.
Ja,det är naturligtvis målsättningen, men för att hålla sig till den offentliga sektorn, som vi alla berörs av så kan politikerna tillgripa sånt som skattehöjningar, skapandet av mer pengar dvs inflation samt devalveringar, vilka ska få fart på sysselsättningen,

Dessa medel är självfallet även beroende av ländernas valutakurser samt deras handels-och bytesbalans.

För tillfället så har vår exportindustri problem då kronan har försvagats gentemot dollarn,

Vi har för tillfället stora överskott i den statliga och i de kommunala budgetarna, Det ligger en betydande risk i det om makthavarna genomför s k reformer som långsiktigt inte kan finansieras, detta i medvetande av att betydande kostnader väntar framöver.
Likaså kan penningmängden öka utöver vad inflation och ökad produktivitet medger via inflationsinriktade löneökningar.
Det kommer i så fall att innebära räntehöjningar och svårigheter för industrin att behålla sin konkurrenskraft. Om så sker kommer också nuvarande tendenser att anställa fler ersättas med ökad arbetslöshet,nåt som blir svårt hantera för statsmakterna.

 
At 14 december, 2006 13:16, Blogger Danne Nordling said...

Liknar den österrikiska skolans konjunkturteori.

Nja, Per , det finns en del att säga om P-O P:s analys som kan sammanfattas som följer:

Förutsättning: kostnaderna måste täckas med viss marginal.

Arbetslöshet beror på A) för liten efterfrågan eller B) för höga kostnader.

Politik mot A: Ökning av penningmängden.

Förutsättning fA): reallönerna måste sjunka för fler jobb.

Moteffekt till fA: priserna stiger och kompenseras av facket.

Politik mot B: lönesänkningar eller sänkta arbetsgivaravgifter.

[Moteffekt till B: sänkta löner minskar efterfrågan. Sänkta arbetsgivaravgifter finansierade med skattehöjningar ger en efterfrågeminskning i konsumentledet.]

Några kommentarer: fA förefaller sakna grund. Ökad penningmängd kan väl öka efterfrågan så att fler behöver anställas och arbetslösheten sålunda minska?

Moteffekten till fA har inte inträffat ännu och saknar teoretisk grund. Priserna har inte stigit mer än 0,2 procent och någon kompensation kan inte begäras med inflationen som argument.

Ökad penningmängd i en lågkonjunktur har inte teoretiskt bevisats leda till ökad inflation. A priori kan man anta att en ökad transaktionsvolym kräver ökad penningmängd.

Den österrikiska skolan avvisar ökad konsumtion i en lågkonjunktur med argumentet att man därmed permanentar den felaktiga temporala kapitalstrukturen och kanske förvärrar krisen.

Att sänka lönerna är inte heller skolans recept. De kan spontant sjunka om staten ser till att konsumtionen får minska när räntan stiger. Sänkta arbetsgivaravgifter är inte heller ett recept i skolans linje.

Det enda staten kan göra är att förebygga konjunktursvängningar. Om de ändå inträffar finns inga åtgärder att motverka dem enligt österrikarna.

Jag skall återkomma till skolans konjunkturteori i en särskild artikel.
/DNg

 
At 17 december, 2006 11:37, Anonymous Anonym said...

Ökar inte penningmängden i samband med en lönerörelse som skulle hamna på en nivå kring 4.5 till 6 procent dvs det KI varnat för.

Det betyder inte ökad sysselsättning utan tvärtom minskad sysselsättning eftersom vi för en rad negativa effekter på samhällsekonomin och även på företagens möjligheter att finansiera så höga löneökningar utan att bl a avskeda personal och att nå de vinster,som är en förutsättning för att anställa mer personal.

Däremot finns det ju teorier om att staten ska öka penningmängden i samband med konjunktursvackor eller depression,vilket i sin tur innebär att staten senare måste betala tillbaks denna ökning av penningmängden för att nå balans i samhällsekonomin.
Detta har man klarat hyggligt via ökad konkurrens i den starkt expansiva globala ekonomin, vilket har gett ökade inkomster till den offentliga sektorn, som för att lyckaas måste visa återhållsamhet med nya utgifter och även genomföra betydande strukturella förändringar,som kan öka kostnadseffektiviteten.Det har också initierats men unde stort motstånd från fack och från socialdemokratin.

Där spelar självfallet också utvecklingen av lönerörelserna in. Det är denna utveckling som de svenska fackliga organisationerna inte längre vill godta.
Av bristande insikt ,med hänvisning till ett begränsad antal toppdirektörers höga löner eller av politiskt strategiska skäl.

Ja,motiven kan vara åtskilliga.
Men.Om det nu går som KI varnat för och om SN och regeringen inte kan spjärna emot tillräckligt,vem har då huvudansvaret?

 

Skicka en kommentar

<< Home