måndag, december 11, 2006

Vad vill socialdemokraterna?

Nu står striden mellan Nuder och Sahlin. Men ingen av kandidaterna företräder någon tydlig SAP-politik. Det kanske inte finns någon förnyelsefråga. Socialdemokratins utveckling visar att den ekonomiska demokratin ännu inte har kunnat ersättas med någon annan principfråga.

Det har hållits flera seminarier på ABF i Stockholm om vad socialdemokraterna egentligen vill i politiken. Efter det att de borgerliga har lagt beslag på sysselsättningsfrågan och dessutom vunnit valet främst på denna befinner sig SAP i en situation där man aldrig varit förut. I grova drag kan socialdemokratins utveckling efter rösträttens införande beskrivas i sex faser:

Vilsen marxism På 1920-talet och en bit in på 30-talet hade SAP svårt att hitta en vinnande politisk fråga. Man präglades av mera dogmatiska marxistiska tankegångar om ett helt nytt samhällssystem. Det skulle bygga på socialisering och planhushållning. När man tillfälligtvis hade regeringsmakten i början av 1920-talet tillsatte man t ex en socialiseringsnämnd som föreslog att man skulle förstatliga delar av näringslivet.

Full sysselsättning Under intryck av 1930-talsdepressionen och de nationalekonomer som ingick i den s k "Stockholmsskolan" lanserade man en ny politik för att uppnå full sysselsättning. Det var delvis samma tankar som som Keynes lanserade 1936. Staten skulle öka sina utgifter när det var lågkonjunktur och i teorin minska dem under högkonjunktur. Men man upptäckte snabbt att det senare inte var populärt hos de anställda och väljarna. Istället höjdes skatterna och en rad sociala verksamheter byggdes ut i den offentliga sektorn. Politiken kallades "planhushållning" och stöddes med antydningar till femårsplaner i form av långtidsutredningar.

Pensionsfrågan Under 1950-talet kompletterades planhushållningen med en stor social fråga: arbetarnas tjänstepension. Den utformades som ett tvångssystem även för tjänstemännen som redan förhandlat till sig pensionslösningar (dessa fick läggas ned). Men striden om pensionerna kunde skickligt hanteras så att SAP fick ett försteg framför de borgerliga under en stor del av 1960-talet. Mot slutet av detta uppstod dock en viss vilsenhet och en ny stor fråga efterfrågades.

Ekonomisk demokrati med löntagarfonder Detta blev "det tredje steget" som skulle förnya socialdemokratin. En del av detta bestod av medbestämmandelagen och de s k "Åman-lagarna" om anställningsskydd mm. Men löntagarfonderna, som initierades på LO-kongressen 1971 och föreslogs av Rudolf Meidner 1975, blev det som dominerade uppfattningen av socialdemokratin under nästan ett decennium. Förslaget blev dock inte den framgång som man först trodde att det skulle bli, utan bidrog till valförlusten både 1976 och 1979.

Återställarpolitik Efter kostnadskriserna och devalveringarna under 1970-talet och början av 80-talet drev socialdemokraterna återställarpolitik samtidigt som konjunkturerna var gynnsamma. Kraven på förnyelse undertrycktes men orsakade spänningar inom regeringen som faktiskt avgick och lämnade finansministern Kjell-Olof Feldt utanför.

Budgetsaneringspolitik Efter regeringen Bildts avgång 1994 vidtog en period med budgetsanering. Hur denna skulle ske diskuterades aldrig principiellt. Den avgjordes genom att Göran Persson blev statsminister 1996 och gick då ut på kameralt inriktade åtgärder för statsbudgetens inkomster och utgifter - dvs närmast vad de borgerliga fordrade på 1930-talet.

Efter detta kan man förstå att desperata socialdemokrater vill hålla seminarier där frågan om politikens framtida innehåll ställs. Nu senast (förra fredagen 8/12) kom det enligt Kerstin Vinterhed i DN igår fram tre frågor som SAP borde satsa på: marknadsdominansen, arbetslösheten och massmarginaliseringen (av både infödda och invandrare). Igår skrev Stig-Björn Ljunggren en artikel i Sydsvenskan som förordar att SAP borde satsa på följande frågor: " Socialdemokraterna måste göra slut på pedagogflummet." Man diskuterar bara sin egen existens. " Rörelsen har blivit en 1900-talsreplik av riddarhuset." Innehållet borde diskuteras i idépolitiken. Samhällsklyftorna är däremot inget problem. "Att några tjänar mer gör inget om de som tjänar minst har en anständig standard."

Blev vi klokare? Och var står partiledarkandidaterna i sakfrågorna? Vinterhed pekar på att SAP borde bedriva någon typ av den politik som alliansregeringen sagt att den skall bedriva. Det blir problem om man inte tar fasta på att avskaffa "marknadsdominansen". Det är en politik som redan har nisslyckats två gånger. Ljunggren vill ha en klar högerinriktning som gör SAP till bättre alliansare än de borgerliga själva. En verkligt skicklig partiledare skulle kanske kunna göra en "omvänd Reinfeldt" och få detta till något som framstår som socialdemokratiskt.

Nu står emellertid kampen, sedan Carin Jämtin idag tackat nej, mellan Pär Nuder och Mona Sahlin. Efter vad jag kan förstå kommer Nuder att bedriva fördelningspolitik (kanske skattehöjningar?). I övrigt är han insyltad i den politik som ledde till valförlusten 2006. Sahlin är däremot oklar i sin politiska linje. Hon ligger naturligtvis mera i riktningen som Ljunggren förordar. Kvinnofrågor och miljö, som Sahlin är en exponent för, tror jag däremot inte är en vinnande valstrategi inför 2010.

Det som är intressant är att ingen bedömare hittills har kunnat peka ut någon stor förnyelsefråga för SAP. Om sysselsättningsläget 2010 är tillfredsställande kommer den enda frågan, som nu framstår som ev valvinnande, att vara neutraliserad. Varken Nuder eller Sahlin kan sannolikt klara en valdebatt mot en framgångsrik alliansregering. Konjunkturen avgör ännu en gång?

Andra bloggar om: , , , , , intressant.se



7 Comments:

At 11 december, 2006 16:32, Blogger Rolf Englund said...

Nu när socialismen inte längre finns som vare sig mål eller hot så gäller det bara för socialdemokrater i alla partier att komma till köttgrytorna och därifrån igenkommande administrera en sönderfallande ekonomi.

 
At 11 december, 2006 16:36, Anonymous Anonym said...

Här ett tillägg som i sin helhet kan läsas på

http://www.internetional.se/obsego2005refusmaj.html

Den urgamla formuleringen i det socialdemokratiska partiprogrammet - "Socialdemokratin vill så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer"... fanns kvar ännu i det som antogs efter Murens fall på partiets 31:a kongress år 1990.

Göran Persson kommer att gå till den ideologiska historien som den partiledare som på partikongressen år 2001 strök detta mål om socialismen ur partiprogammet.

Den gamla klassiska formuleringen kan nu läsas på Arbetarrörelsens Arkiv (www.arbarkiv.nu.)

Detta att det statsbärande partiet har haft fel mål i hundra år och drar ett streck över detta har emellertid inte väckt särskilt stor uppståndelse, vare sig bland folket, politikerna eller de som anser sig vara intellektuella.

Precis som i Östeuropa, där ingen numera har varit kommunist, förefaller det som om ingen i Sverige någonsin har varit socialist och behöva förklara varför allt var fel från början.

Inte heller de partier som brukar beteckna sig som icke-socialistiska har haft anledning att uppmärksamma detta ideologiska sammanbrott för socialdemokratin.

Det har nog en naturlig förklaring.

Om det inte längre finns några socialistiska partier, kan man fråga sig om det längre behövs några icke-socialistiska partier?

 
At 11 december, 2006 18:27, Blogger Danne Nordling said...

Först nu måste SAP ersätta socialismen

Efter misslyckandet med löntagarfonderna kom återställarpolitiken och budgetsaneringen som tillfälliga ersättningar för en idéburen politik. När nu Göran Persson avgår skulle det naturliga vara att lansera den idé som löntagarfonderna inte blev. Men någon idédebatt har vi inte sett inom socialdemokratin. Beror det kanske på att det inte finns några socialistiska idéer kvar som skulle attrahera väljarna?

Vi ser nu möjligen idéhistoriens slut i den mening som Fukuyama lanserade för 15 år sedan. Socialstatsliberalismen har segrat. De enda nya idéer som ännu inte har prövats i ett post-industriellt samhälle är då den riktiga liberalismens. Men några sådana partier verkar vi inte ha längre i Sverige.
/DNg

 
At 11 december, 2006 19:08, Anonymous Per Fredö said...

Socialdemokraterna saknar inte bara en partiledarkandidat,de har inte heller någon som har den rätta kompetensen för att föra partiet till en valseger 2010.

Även om opinionssifforna i nuläget är orimligt höga så kommer partiet framgen att bli ett minoritetsparti.
De vill inte bilda regering med vänsterpartiet och miljöpartiet och de säger själva att det beror på en rad skillnader i centrala pölitiska frågor.
Det betyder att de inte kan utmana en enad allians.

Skattepolitiskt visar nu Lafferkurvan att man nått vägs ände.
Det går inte längre att finansiera en våxande offentlig sektor,vilket är partiets mål,via ökade skatter.
Statsinkomsterna kommer då att minska,den svarta sektorn kommer att växa, nyföretagandet och investeringarna kommer att sjunka och medel kommer att saknas för framtida merkostnader för pensioner och äldre.
Partiet sakna vilja och förmåga till nödnändiga omprövningar i dessa fall.

Socialdemokratiska är också ett splittrat parti, vilket kommer att visa sig alltmer. Vi kanske får en falang till slut liknade Blairs i Storbrittanndien men vi får därutöver också den hårda kärnans fraktion, som vill värna vad som återstår av planhushållning och kollektivism.

 
At 12 december, 2006 00:36, Blogger Tobias Struck said...

Danne. Ni är alla mer kunniga än jag, men detta är min lilla analys: SAP fick stort mandat av ett 40-talssverige som hoppades på hygglig välfärd för mig, brorsan och henne där. Sverige var hyfsat etniskt homogent när industriell högkonjuktur och kollektivavtalen gjorde skattehöjningarna möjliga.

Skattehöjningarna var försvarbara för att de skulle gynna mig, brorsan och henne där (den där med blond lugg, fräknar och det vackra leendet). Men med ökat urbant samhälle och minskat lantliv, med ökat inflytande från amerikansk populärkultur och en växande ungdomskultur, med kvinnans frigörelse och 68-ornas uppror mot föräldrarna, så splittrades den nationella identiteten och socialisterna i etablissemanget tvingade byta Alva och Gunnars halvnazism till något mer velourbetonat och "cool": Solidaritet även med den som du inte ens vill bjuda på middag: Mods-pundaren, hans utbrända morsa, immigranten som snackar knasigt etc.

Denna nya slags "solidaritet" började bankas in i skolbarn och genom barn-TV. Vi som växte upp under 70- och 80-talet är proppade med statens kampanjer för denna "solidaritet", som egentligen bara syftade till att bevara folket villigt att betala alla höga skatter. För vem är egentligen den där stackars dumma immigranten som det är så synd om? Ni vet, han som säger att "ormet krypet". Och är det verkligen så att en inbrottstjuv på tjack blir from av en sång och en kram? Rutiner och krav, straff för fridsbrott och belöningar för arbete har visat sig fungera bättre.

2000-talssvensken är mer upplyst än de som satte kaffet i halsen när de fick höra att Palme hade skjutits 1986. Vi ser att sjukvården och skolan, kulturen och SVT är hindrade att fungera framgångsrikt av de otympliga systemen med politiskt tillsatta chefer och budgetar som måste stress-brännas för att anslagen skall höjas. Vi inser att vi har tilräcklig koll och internet-info för att kunna bestämma själv över våra pengar. Vi inser att ett fritt näringsliv skulle sätta fart på småföretagen och öka konkurrensen, vilket skulle demokratisera samt öka kvaliteten på varor, tjänser och produktion. Dessutom kommer ju ett ökat antal låglönejobb både skänka många utstötta värdighet samtidigt som det inte överhettar ekonomin. Vi inser att den bästa solidariteten är den som växer ur en fri vilja och utdelas av oss själva till sådana som antingen ger oss något tillbaka eller som vi helt enkelt älskar. Vi ser inte våra arbetsgivare som giriga monster med kroknäsor, cigarrer och höga hattar. Vi ser dem som hårt arbetande, idérika och visionära typer utan vilka vi skulle stå på bar backe. Och vi inser att brottslingar faktiskt behöver fostran och inte mer pengar till knark.

Med en uppåtgående konjuktur och borgerlig politik fram till 2010 finns det ingen chans att SAP kan vinna särskilt många själar till sin "solidaritet" under tvång. KLP är ett fullständigt onödigt projket. Det behövs inget nyliberalt parti som stjäl röster från Alliansen. Det behövs skickliga propagandister som förmår att vrida den nöjda men möjligtvis omedvetna opinionen ännu mer åt nyliberalismen, så att vår faktiskt i HJÄRTAT nyliberala regering kan få väljarnas förtroende att genomföra mer omfattande privatiseringar och skattesänkningar NÄSTA mandatperiod. SD bör tappa genom att tydligare krav ställs på invandrare om assimilation till vår svenska lagstiftning.

Varken Nuder eller Sahlin kan rädda SAP. De är inte tilräckligt karismatiska, helt enkelt. Utan andra skäl, är det karisman som avgör. Och de har den inte. Jag hoppas visserligen att det blir Nuder, för det vore värst för SAP.

 
At 12 december, 2006 16:32, Blogger Danne Nordling said...

En mer liberal politik skulle nog ha en god potential. Men då fordras att det finns grupper som driver opinionsbildning i denna riktning. Och det finns det inte längre. Svenskt Näringsliv abdikerade redan vid starten. SNS har efter en tid av skärpning återigen försvunnit från arenan. Likaså Företagarna, Skattebetalarna och moderaterna. Även Timbro verkar att ha problem.

Förvisso kommer SAP under Nuder att få svårigheter och stöta bort mer liberala till det borgerliga blocket. Men när liberalerna inte är annat än socialdemokrater utan marxistiskt idéarv kommer politiken inte att förändras utan ständig opinionsbildning. För detta behövs en vision som kan sammanfattas enkelt och systemkategoriskt. "Full sysselsättning" är inte ett sådant budskap. Den risiga idédebatten inom SAP har nog sin motsvarighet på den "borgerliga" sidan.
/DNg

 
At 12 december, 2006 17:47, Blogger Tobias Struck said...

Danne. Jag har planer för en nättidning med fler skribenter som samlar ny höger, ökar opinionens högermedvetenhet och attraherar högerröster inför nästa val. Vi skall ha ett gemensamt manifest med grundläggande principer plus en gemensam politisk vision för Sverige.

Jag kanske inte är så slipad än, men jag tycker att jag blir bättre och bättre. Och jag har rätt bakgrund: Jag växte upp fattigast bland fattiga. Jag har blandad etnicitet. Jag är välartikulerad och dramatisk.

Propagandan måste bli folkligare. För många brackor dominerar högern. Det behövs köttiga exempel från småföretagarverkligheten, förorterna, skolan, vården och den vanliga löntagarens dåliga köpkraft.

Det behövs en dramatisk och ren deklaration av klassiskt liberala rättighetsprinciper.

Det behövs tydliga bilder av visionen högerstyrt Sverige och tydliga varningar för fortsatt välfärdsstat.

Hoten behöver definieras som kulturell påverkan på folks rättsuppfattning, organsierad brottslighet från öst, socialt kaos i skolan och företag som lämnar landet, småföretagare som inte har råd att anställa samt miljöförstöring till följd av icke konkurrensutsatta monopol inom det nepotismiska storkapitalet.

Hoppet behöver definieras tydligt som mer privatiseringar, hårdare diciplin i skolan med konkreta straff för fridsbrott, fler poliser, fler domstolar och en militär samt monetär allians med övriga EU.

Om du på allvar anser att det inte finns någon bra produktion av högerpropaganda i svensk höger, så borde du förena dig med mig och söka annonspengar från näringslivet för att driva en nätttidning under mitt företag Frihetsguiden.

 

Skicka en kommentar

<< Home