Kan den österrikiska skolan skapa fler jobb?

Inom konjunkturteorin finns ett alternativt paradigm i form av den österrikiska skolan. Genom att kreditgivningen hålls tillbaka så att högkonjunktur inte uppstår kommer inte heller en nedgång med ökad arbetslöshet att inträffa. Uppstår en sådan är stimulanser dock förkastliga. Röpke hade dock en delvis annan syn.
Dagens nationalekonomiska synsätt på den ekonomiska politiken tycks inte ha några kraftfulla recept för hur en politik för fler jobb skall bedrivas. Vad vi idag ser i Sverige är en spontan konjunkturuppgång möjligen påskjuten av tidigare räntesänkningar och en liten underfinansiering av budgeten. Ett alternativ till den dagsaktuella konjunktursynen är den så kallade 'österrikiska skolan'. Den kallas så därför att den har företrätts av österrikare - grundläggaren anses vara Carl Menger (1840-1921). Andra företrädare har varit Friedrich von Wieser (1851-1921) och Eugen von Böhm-Bauwerk (1851-1914) samt Ludwig von Mises (1881-1973) och Friedrich August Hayek (1899-1992). Moderna företrädare är Murray Rothbard, Israel Kirzener, Ludwig Lachmann mfl. Ibland ser man också tysk-schweizaren Wilhelm Röpke (1899-1966) som närstående.

Hur kan det komma sig att marknadssystemet, som är så väl skickat att samordna konsumtion och produktion, i vissa situationer misslyckas med detta på bred front? Detta är den grundläggande konjunkturteoretiska frågan som den österrikiska skolan försöker besvara med hjälp av en monetär analys (ej att förväxla med den s k monetarismen). Det är genom att staten på ett olyckligt sätt manipulerar med det monetära systemet som denna skola menar att konjunkturcykler uppstår. Detta går i korthet till på följande sätt:

Det börjar med att staten ökar penningmängden med hjälp av finans- eller penningpolitiken. Detta ger alltid en ökning av priserna men den blir inte likformig som en del andra skolor skulle föreslå. Vi får en förändring av relativpriserna så att investeringsvarorna ökar mer i pris än konsumtionsvarorna. Låneräntan sjunker.

Den normala reaktionen när räntan sjunker är enligt österrikarna att alla tror att sparandet har ökat. Konsumenterna skulle alltså nu vara beredda att avstå från konsumtion idag mot att kunna konsumera mer i morgon. Därför kommer företagen att öka sina långsiktiga investeringar, vilket resulterar i ökad produktion och sysselsättning inom verkstads- och byggnadsindustrin. Priser och löner ökar och vi får en avvikelse uppåt från trenden - en högkonjunktur.

Men någon sparandeökning har inte uppstått i verkligheten. Det är ett misstag enligt den österrikiska skolan att tolka sänkningen av den observerbara låneräntan såsom en sänkning av den naturliga räntan, som inte kan observeras och som bestäms av sparandet. Konsumenterna kommer därför inte att efterfråga de produkter som de investerande företagen förutsatt. De anläggningar som de byggt upp visar sig bli värdelösa. De anställda måste avskedas. Låneräntan stiger tillbaka till den naturliga nivån. En avvikelse nedåt från trenden har inletts - en lågkonjunktur.

oOo

Låter det plausibelt? Vi får i varje fall förklaringen till varför man förordar att staten måste undvika allt som uppmuntrar konsumtion i en lågkonjunktur. Det skulle förlänga plågan och enbart förvärra slutresultatet genom att ännu fler felinvesteringar gjordes med ännu större behov av en korrigerande depression.

Den österrikiska konjunkturteorin förefaller att omhuldas av många av dagens ekonomer och polititiker (från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt). Att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur med massarbetslöshet är förkastligt, tycks de alla vara överens om. Staten får helt enkelt inte bedriva aktiv stabiliseringspolitik eftersom det inte är ändamålsenligt. Här finns alltså ett pragmatiskt grundat, teoretiskt argument mot att ge staten en, som man kunde tycka naturlig, roll för försvaret av ekonomins stabilitet. Strategiskt kan det för liberaler vara tacknämligt att på teoretisk grund kunna avvisa en roll för staten, som dess styresmän i praktiken i alla fall bara skulle missbruka för att inskränka friheten. Det råkar vara så att den österrikiska skolans företrädare också förespråkar liberalism och skepsis mot alla statliga ingripanden.

Man kan därför fråga sig huruvida österrikarnas liberalism när det gäller individens frihet och frånvaron av onödiga regleringar av företagen färgat av sig på deras konjunkturteori. De har måhända sökt efter en teori som skulle visa att det i sig är principiellt olämpligt med statliga ingripanden för att bedriva stabiliseringspolitik - inte bara att det faktiskt är en risk att ge staten befogenheter som sannolikt kommer att missbrukas. Hur skall man annars kunna förklara att en rad kvalificerade ekonomer inte kunnat åstadkomma någon mera övertygande konjunkturteori?

Wilhelm Röpke, ekonomen bakom det tyska undret, hade dock en mera nyanserad uppfattning. När expansionen sätter igång stiger inte priserna i den inledande fasen. Det beror på att lediga resurser i form av arbetskraft och produktionsmöjligheter tas i anspråk. Efter en tid börjar flaskhalsar att uppstå och snart inleds en inflatorisk fas som i sin tur leder till ett omslag och sedan till depression. Orsaken ligger i att kreditexpansionen tillåter investeringarna att växa utöver sparandevolymen.

Röpke såg alltså kreditutvidgningen inte enbart som något ont. Tvärtom har den en hälsosam inverkan genom att den utjämnar bortfallet av köpkraft som uppstått genom genom överskottet av sparande över investeringarna under depressionen. Men denna lyckliga tid tar slut när "full sysselsättning" uppnås. Därför är det viktigt att motverka både överinvestering och underinvestering genom "ändamålsenlig penning-, kredit- och budgetpolitik". Han varnade särskilt för en "sekundär depression" i nedgångsfasen som speciellt farlig - det var då investeringarna blir mindre än sparandet.

Österrikarna ger bara en enda möjlighet att undvika arbetslöshet: krediterna måste hållas så strama att konjunktursvängningarna uppåt elimineras. Då följer automatiskt att de inte heller svänger nedåt. Blir det ändå en nedgång finns ingenting att göra. Den måste få ha sin gång och humanitära insatser för de arbetslösa fördjupar enbart krisen.

Röpke däremot såg möjligheter att i uppgången stabilisera ekonomin vid vad som vagt kallas "full sysselsättning". En nedgång är i och för sig sund om den är resultatet av en spekulativ överinvestering. Men den får inte gå för långt så att en sekundär depression uppstår. Den måste motverkas både genom rörlighet och borttagandet av hinder för företagen samt med den politik som vi idag förknippar med modern makropolitik.

Översikt

När det gäller makroekonomiska paradigm finns det i detta sammanhang tre problemområden att analysera: 1) den teoretiska beskrivningen, 2) inställningen till de stabiliseringspolitiska möjligheterna samt 3) taktiska överväganden.

Ö-teorin ser under p1 monetära snarare än reala processer som ledande för konjunkturen, vilket kanske är en onödig omväg för att förklara den reala utvecklingen. Den ser under p2 förebyggandet som relevant, vilket modern teori också förordar. Men den ser inte mindre ekonomiska felsteg som möjliga att motverka utan förordar en kumulativ kontraktionsprocess som "sund". Någon snabb återgång till högkonjunktur och nya jobb via 'Says lag' är inte möjlig.

Andra kritiska invändningar mot stabiliseringspolitikens möjligheter är att det varken statistiskt eller opinionsmässigt går att förutse eller motverka svängningar eftersom det i sista hand är en okunnig väljaropinion som tar kontrollen över stabiliseringspolitiken och den förstår inte att det tar tid för åtgärderna att verka.

För ö-teorin har detta senare möjligen en särskild evidens under p3. Om framgångsrika motåtgärder temporärt skulle uppnås finns en risk att de tas som förevändning för en värderingsmässig oönskad utökning av den statliga makten. Då skulle det taktiskt vara bättre att man blev överens om att stabiliseringspolitik sakligt sett var felaktig. Under p3 kan man samtidigt konstatera att motsidan skickligt utnyttjat just en framgångsrik stabilisering för en mycket mera långtgående intervensionspolitik under parollen: "större offentlig sektor är nödvändig för full sysselsättning".

[En modern tolkning av skolan i en konjunkturnedgång 13/9 2011; fel med stimulanser okt-12]
Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, konjunkturer, stabiliseringspolitik, österrikiska skolan, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se