fredag, december 29, 2006

Kan den österrikiska skolan skapa fler jobb?

Inom konjunkturteorin finns ett alternativt paradigm i form av den österrikiska skolan. Genom att kreditgivningen hålls tillbaka så att högkonjunktur inte uppstår kommer inte heller en nedgång med ökad arbetslöshet att inträffa. Uppstår en sådan är stimulanser dock förkastliga. Röpke hade dock en delvis annan syn.
Dagens nationalekonomiska synsätt på den ekonomiska politiken tycks inte ha några kraftfulla recept för hur en politik för fler jobb skall bedrivas. Vad vi idag ser i Sverige är en spontan konjunkturuppgång möjligen påskjuten av tidigare räntesänkningar och en liten underfinansiering av budgeten. Ett alternativ till den dagsaktuella konjunktursynen är den så kallade 'österrikiska skolan'. Den kallas så därför att den har företrätts av österrikare - grundläggaren anses vara Carl Menger (1840-1921). Andra företrädare har varit Friedrich von Wieser (1851-1921) och Eugen von Böhm-Bauwerk (1851-1914) samt Ludwig von Mises (1881-1973) och Friedrich August Hayek (1899-1992). Moderna företrädare är Murray Rothbard, Israel Kirzener, Ludwig Lachmann mfl. Ibland ser man också tysk-schweizaren Wilhelm Röpke (1899-1966) som närstående.

Hur kan det komma sig att marknadssystemet, som är så väl skickat att samordna konsumtion och produktion, i vissa situationer misslyckas med detta på bred front? Detta är den grundläggande konjunkturteoretiska frågan som den österrikiska skolan försöker besvara med hjälp av en monetär analys (ej att förväxla med den s k monetarismen). Det är genom att staten på ett olyckligt sätt manipulerar med det monetära systemet som denna skola menar att konjunkturcykler uppstår. Detta går i korthet till på följande sätt:

Det börjar med att staten ökar penningmängden med hjälp av finans- eller penningpolitiken. Detta ger alltid en ökning av priserna men den blir inte likformig som en del andra skolor skulle föreslå. Vi får en förändring av relativpriserna så att investeringsvarorna ökar mer i pris än konsumtionsvarorna. Låneräntan sjunker.

Den normala reaktionen när räntan sjunker är enligt österrikarna att alla tror att sparandet har ökat. Konsumenterna skulle alltså nu vara beredda att avstå från konsumtion idag mot att kunna konsumera mer i morgon. Därför kommer företagen att öka sina långsiktiga investeringar, vilket resulterar i ökad produktion och sysselsättning inom verkstads- och byggnadsindustrin. Priser och löner ökar och vi får en avvikelse uppåt från trenden - en högkonjunktur.

Men någon sparandeökning har inte uppstått i verkligheten. Det är ett misstag enligt den österrikiska skolan att tolka sänkningen av den observerbara låneräntan såsom en sänkning av den naturliga räntan, som inte kan observeras och som bestäms av sparandet. Konsumenterna kommer därför inte att efterfråga de produkter som de investerande företagen förutsatt. De anläggningar som de byggt upp visar sig bli värdelösa. De anställda måste avskedas. Låneräntan stiger tillbaka till den naturliga nivån. En avvikelse nedåt från trenden har inletts - en lågkonjunktur.
oOo

Låter det plausibelt? Vi får i varje fall förklaringen till varför man förordar att staten måste undvika allt som uppmuntrar konsumtion i en lågkonjunktur. Det skulle förlänga plågan och enbart förvärra slutresultatet genom att ännu fler felinvesteringar gjordes med ännu större behov av en korrigerande depression.

Den österrikiska konjunkturteorin förefaller att omhuldas av många av dagens ekonomer och polititiker (från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt). Att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur med massarbetslöshet är förkastligt, tycks de alla vara överens om. Staten får helt enkelt inte bedriva aktiv stabiliseringspolitik eftersom det inte är ändamålsenligt. Här finns alltså ett pragmatiskt grundat, teoretiskt argument mot att ge staten en, som man kunde tycka naturlig, roll för försvaret av ekonomins stabilitet. Strategiskt kan det för liberaler vara tacknämligt att på teoretisk grund kunna avvisa en roll för staten, som dess styresmän i praktiken i alla fall bara skulle missbruka för att inskränka friheten. Det råkar vara så att den österrikiska skolans företrädare också förespråkar liberalism och skepsis mot alla statliga ingripanden.

Man kan därför fråga sig huruvida österrikarnas liberalism när det gäller individens frihet och frånvaron av onödiga regleringar av företagen färgat av sig på deras konjunkturteori. De har måhända sökt efter en teori som skulle visa att det i sig är principiellt olämpligt med statliga ingripanden för att bedriva stabiliseringspolitik - inte bara att det faktiskt är en risk att ge staten befogenheter som sannolikt kommer att missbrukas. Hur skall man annars kunna förklara att en rad kvalificerade ekonomer inte kunnat åstadkomma någon mera övertygande konjunkturteori?

Wilhelm Röpke, ekonomen bakom det tyska undret, hade dock en mera nyanserad uppfattning. När expansionen sätter igång stiger inte priserna i den inledande fasen. Det beror på att lediga resurser i form av arbetskraft och produktionsmöjligheter tas i anspråk. Efter en tid börjar flaskhalsar att uppstå och snart inleds en inflatorisk fas som i sin tur leder till ett omslag och sedan till depression. Orsaken ligger i att kreditexpansionen tillåter investeringarna att växa utöver sparandevolymen.

Röpke såg alltså kreditutvidgningen inte enbart som något ont. Tvärtom har den en hälsosam inverkan genom att den utjämnar bortfallet av köpkraft som uppstått genom genom överskottet av sparande över investeringarna under depressionen. Men denna lyckliga tid tar slut när "full sysselsättning" uppnås. Därför är det viktigt att motverka både överinvestering och underinvestering genom "ändamålsenlig penning-, kredit- och budgetpolitik". Han varnade särskilt för en "sekundär depression" i nedgångsfasen som speciellt farlig - det var då investeringarna blir mindre än sparandet.

Österrikarna ger bara en enda möjlighet att undvika arbetslöshet: krediterna måste hållas så strama att konjunktursvängningarna uppåt elimineras. Då följer automatiskt att de inte heller svänger nedåt. Blir det ändå en nedgång finns ingenting att göra. Den måste få ha sin gång och humanitära insatser för de arbetslösa fördjupar enbart krisen.

Röpke däremot såg möjligheter att i uppgången stabilisera ekonomin vid vad som vagt kallas "full sysselsättning". En nedgång är i och för sig sund om den är resultatet av en spekulativ överinvestering. Men den får inte gå för långt så att en sekundär depression uppstår. Den måste motverkas både genom rörlighet och borttagandet av hinder för företagen samt med den politik som vi idag förknippar med modern makropolitik.

Översikt

När det gäller makroekonomiska paradigm finns det i detta sammanhang tre problemområden att analysera: 1) den teoretiska beskrivningen, 2) inställningen till de stabiliseringspolitiska möjligheterna samt 3) taktiska överväganden.

Ö-teorin ser under p1 monetära snarare än reala processer som ledande för konjunkturen, vilket kanske är en onödig omväg för att förklara den reala utvecklingen. Den ser under p2 förebyggandet som relevant, vilket modern teori också förordar. Men den ser inte mindre ekonomiska felsteg som möjliga att motverka utan förordar en kumulativ kontraktionsprocess som "sund". Någon snabb återgång till högkonjunktur och nya jobb via 'Says lag' är inte möjlig.

Andra kritiska invändningar mot stabiliseringspolitikens möjligheter är att det varken statistiskt eller opinionsmässigt går att förutse eller motverka svängningar eftersom det i sista hand är en okunnig väljaropinion som tar kontrollen över stabiliseringspolitiken och den förstår inte att det tar tid för åtgärderna att verka.

För ö-teorin har detta senare möjligen en särskild evidens under p3. Om framgångsrika motåtgärder temporärt skulle uppnås finns en risk att de tas som förevändning för en värderingsmässig oönskad utökning av den statliga makten. Då skulle det taktiskt vara bättre att man blev överens om att stabiliseringspolitik sakligt sett var felaktig. Under p3 kan man samtidigt konstatera att motsidan skickligt utnyttjat just en framgångsrik stabilisering för en mycket mera långtgående intervensionspolitik under parollen: "större offentlig sektor är nödvändig för full sysselsättning".

[En modern tolkning av skolan i en konjunkturnedgång 13/9 2011; fel med stimulanser okt-12]
Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

6 Comments:

At 31 december, 2006 04:02, Blogger Per-Olof Persson said...

Den österrikiska skolans konjunkturteori

Den österrikiska skolans konjunkturteori visar hur konjunktursvängningar uppkommer. När räntan sänks under marknadsräntan och penningmängden tillåts öka skapar detta reala effekter som i sin tur skapar konjunktursvängningar. Teorin säger också att konjunktursvängningar kan undvikas om marknadsränta får råda och att penningmängden är stabil.

Den österrikiska skolans konjunkturteori säger ingenting om hur full sysselsättning ska uppnås eller om vikten av en flexibel arbetsmarknad. De olika teorierna hänger dock ihop rent logiskt. Framförallt genom att priser och löner måste vara rörliga både uppåt och nedåt.

Utbud och efterfrågan kan aldrig uppnå jämvikt i en marknadsekonomi. Men den mänskliga process som ständigt försöker uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan måste fungera så friktionsfritt som möjligt. Därför krävs det bl a att priser och löner är rörliga både uppåt och nedåt.

En teori om full sysselsättning måste utgå från dem som efterfrågar arbetskraft. Arbetsgivarna styrs i grunden enbart av intäkter och kostnader. När en privat arbetsgivare och en offentlig arbetsgivare överväger att anställa ytterligare en person måste intäkten vara åtminstone lika stor som kostnaden för att anställa ytterligare en person.

En ökning av penningmängden ökar försäljningsintäkter och skatteintäkter. På kort sikt ger detta uppenbart en högre sysselsättning. Problemet är att sysselsättningen svänger med konjunkturen, dels leder detta till högre lönekostnader och dels till felinvesteringar som måste avvecklas.

En högre sysselsättning kan vi få om vi inför lönestopp samtidigt som penningmängden ökar. Detta skedde i USA 1942-45 men var under en krigssituation. Det går också att få visst resultat genom att minska friktionen på arbetsmarknaden, som ex en lägre A-kassa eller att införa lärlingslön. I annat fall måste lönerna anpassas till arbetsgivarens intäkter.

Say’s Lag

Det stämmer att dessa teorier utgår ifrån Say’s Lag. Problemet med Say’s Lag är inte att den inte existerar. Problemet med Say’s Lag är att priser och löner måste vara rörliga både uppåt och nedåt för den ska kunna fungera.

I allmänna ordalag säger Say’s Lag att ”produktionen av varor dels skapar sin egen efterfrågan och dels skapar efterfrågan på andra varor”. Say’s Lag avser den aggregerade reala efterfrågan, dvs den sammanlagda efterfrågan i form av antalet varor och tjänster. Detta sker genom att en ökad produktion (och ett ökat utbud av varor och tjänster) på en aggregerad nivå skapar en ökad aggregerad real efterfrågan genom att sänka priserna.

Om företagarna investerar i en större och effektivare produktion kommer produktionskostnaden per enhet att sjunka. Vid antagandet att penningmängden är stabil och att cirkulation av pengar är stabil kommer också den aggregerade inkomsten i ekonomin att vara stabil. Vid detta antagande kan företagarna enbart sälja ett större utbud av produkter om försäljningspriserna sjunker. Eftersom produktionskostnaden per enhet också sjunker uppstår inga samhällsekonomiska problem.

Denna process ökar också efterfrågan på andra produkter eftersom inte alla konsumenter köper mer av det utbud som har ökat. Dessa konsumenter får i stället en lägre utgift för sina inköp och mer pengar över som kan användas till köp av andra produkter. Därmed har det ökade utbudet även skapat efterfrågan på annat utbud.

Say’s Lag avser den aggregerade reala efterfrågan i ekonomin i betydelsen den sammanlagda efterfrågan i form av antalet varor och tjänster. Say’s Lag avser inte en viss vara eller tjänst. Om detta förbises kommer Say’s Lag att motsägas av otaliga situationer i vardagen. Det finns otaliga exempel på att enskilda producenter går i konkurs för att de producerat för mycket av en viss vara eller har producerat en vara som inte efterfrågats av konsumenterna.


Bevis för Say’s Lag

Vi antar att landets tomatodlare får fram en tomatplanta som ger dubbelt så mycket tomater som tidigare. Tidigare har tomatodlarna haft en försäljningsintäkt på 4 miljarder kr per år och kostnader på 3 miljarder kr per år, vilket är en årlig vinst på 1 miljard kr.

För att kunna sälja alla tomater visar det sig att priset på tomater sjunker med 75 % samtidigt som kostnaderna är de samma som tidigare. Tomatodlarna får nu en årlig försäljningsintäkt på 2 miljarder och kostnader på 3 miljarder kr per år, vilket är en förlust på 1 miljard kr.

Detta kan skenbart anses motbevisa Say’s Lag. Men då är det viktigt att komma ihåg att Say’s Lag avser den aggregerade reala efterfrågan i ekonomin i betydelsen den sammanlagda efterfrågan i form av antalet varor och tjänster. Say’s Lag avser inte en viss vara eller tjänst.

Landets konsumenter av tomater får dubbelt så många tomater som tidigare samtidigt som de betalar 2 miljarder kr mindre för tomaterna. Dessa 2 miljarder kr kan konsumenterna använda till att köpa in andra produkter. Efterfrågan på andra produkter har även ökat.

En helt annan sak är att tomatodlare får gå över till annan produktion eller lägga ner. Den aggregerade reala efterfrågan i ekonomin ökar i vilket fall som helst.


Den neutrala räntan

Vad är ränta? Ränta är någonting som finns i alla samhällen. Ränta finns i ekonomier med byteshandel, i planekonomier och i muslimska länder där ränta förbjudits. Ränta uppkommer eftersom det alltid är bättre att konsumera idag än någon gång i framtiden. Ränta (eller tidspreferenser) finns även hos djur, ex en ekorre som samlar inför vintern.

En människa anser alltid att det är bättre att konsumera ett äpple idag än att konsumera ett äpple om ett år. Om en människa vill ha två äpplen om ett år för att inte konsumera ett äpple idag anser denna människa att räntan är 100 %.

En människa som vill ha en hög ränta har en hög tidspreferens. Denna människa har en hög konsumtion och ett lågt sparande. En människa som nöjer sig med en låg ränta har en låg tidspreferens. Denna människa har en lägre konsumtion och ett högre sparande.

Tidspreferenserna skapar den neutrala räntan (eller den ursprungliga räntan) som är en diskontering av framtida produkter till nuvarande produkter. Om två äpplen om ett år diskonteras till nutid och räntan är 100 %, blir summan ett äpple. Neutral ränta är en värdering av produkter idag gentemot produkter i framtiden.

En hög tidsprefens (lågt sparande) i ekonomin innebär att människor konsumerar produkter som är mindre tidskrävande att producera. Dessa produkter kräver ett mindre realkapital att producera, ex en hårklippning eller ett krogbesök. Denna ekonomi går då miste om ett större framtida realkapital. Ett realkapital som hade kunnat skapa en större produktion av konsumentprodukter.

Den neutrala räntan bestämmer hur stor mängd konsumentprodukter som ska konsumeras idag och mycket konsumentprodukter som ska konsumeras i framtiden. Den neutrala räntan påverkar höjden på marknadsräntan. Om centralbanken sänker räntan under marknadsräntan kommer investeringsprojekt som tidigare inte varit lönsamma att genomföras.

Dessa investeringsprojekt kommer att dra till sig knappa produktionsresurser som i annat fall skulle ha använts till produktion som är mindre tidskrävande (ex öppnandet av restauranger). Detta kan skapa dels felinvesteringar och dels för lite investeringar i produktion som är mindre tidskrävande.

För att inte felinvesteringar ska uppkomma i den tunga industrin (de tidiga stegen i produktionskedjan) måste människor efterfråga produkter som är mer tidskrävande att producera, ex kylskåp och spisar. Sparandet måste vara högt vilket ger en lägre marknadsränta.

Ett högt sparande ger lägre vinster i det sista steget i produktionskedjan (försäljning till konsument). Företagarna driver ekonomin genom att investera i de steg där lönsamheten anses vara hög och drar ner i de steg där lönsamheten anses vara låg. En låg ränta gör att fler projekt i den tunga industrin anses vara lönsamma.

Produktionsresurser (en del lediga) kan bjudas över från det sista steget (försäljning till konsument) utan att priser och kostnader ökar. När de tidskrävande projekten är klara ökar den aggregerade reala efterfrågan genom att priserna sjunker.

 
At 01 januari, 2007 13:34, Blogger Danne Nordling said...

Svar:

Den österrikiska skolan har en väldigt pessimistisk syn på konjunktursvackor. De skall tydligen få utvecklas till svåra depressioner för att ekonomin skall "saneras". Sannolikt beror detta på på vissa misstag i analysen av ekonomins funktionssätt.

Konjunkturteorin

Ö-teorin betonar den monetära sektorn. Men antag att den reala sektorn kan bete sig på följande vis: Sparandet ökar för att folk vill flytta till nya bostäder. Efterfrågan på konsumtionsvaror minskar och pengarna hamnar i bankerna. Det blir arbetslöshet. Men så småningom tar folk ut sina pengar för köpa hus. Det behövs byggnadsarbetare. Det behövs stål och cement. Det behövs folk i stål- och cementindustrin. Det behövs maskiner för att tillverka stål och cement. Verksatsindustrin investerar och anställer. Det blir en allmän högkonjunktur. Arbetslösheten försvinner.

När det inte finns fler att anställa upphör investeringarna. Bostadsbyggandet slutar att öka. Det behövs ingen inflyttning från landsorten. Det behövs mindre bostadsbygande. Folk som tillverkat investeringsvaror eller byggt bostäder blir arbetslösa. En del flyttar tillbaks till jordbruket. Det behövs ännu mindre nya bostäder. Arbetslösheten blir betydande och folk ökar sitt sparande. Då minskar konsumtionen och ännu fler blir arbetslösa. Sparandet ökar ännu mer och massarbetslöshet uppstår. Räntan är nu noll men folk sparar för att ha om de skulle bli arbetslösa - inte för att tjäna pengar eller för att skaffa hus.

Så småningom har krisen blivit så omfattande att sparandet upphör. Företagen börjar se en uppgång och kan genom krediter investera och nyanställa. En ny konjunkturuppgång tar sin början. Vi har med ett helt oreglerat system fått en naturlig svängning mellan hög- och lågkonjunktur med svåra sociala förhållanden och stora produktionsförluster i lågkonjunkturerna.

Stabiliseringsåtgärder?

Det är uppenbart att det skulle bli bättre om något kunde göras för att minska svängningarna. Ö-skolans recept är att statens förändringar av penningmängden skall kontrolleras så att den inte svänger. Vi ser här en parallell till monetarismen. Dessutom skall staten inte hålla en egen ränta som avviker från marknadsräntan som i sin tur beror på sparbenägenheten hos allmänheten. Men penningmängden kan inte hållas stabil om staten tillåter bankerna att ge krediter.

Den reala ekonomin driver fram ändringar av kreditmängden och därför blir penningmängden en passiv anpassning till den reala ekonomin om inte staten aktivt reglerar kreditvolymen. Vissa ekonomer vill reglera denna rent mekaniskt, andra vill reglera den indirekt genom en aktiv räntepolitik. Och dessutom finns finanspolitiken som en indirekt reglering av den reala ekonomins volym. Eventuellt finns också en direkt mekanisk reglering av den reala ekonomin att tillgå (investeringsfondsfrisläpp, igångsättningstillstånd, beredskapsarbeten etc).

Stabiliseringspolitikens teori handlar rimligtvis om vilka stabiliseringsåtgärder som är praktiskt mest lämpliga och effektiva. Dess praktik handlar om vilka institutionella förutsättningar som måste vara uppfyllda för att politiken inte skall bli destabiliserande istället. Och slutligen finns de taktiska övervägandena att inte få en användning av stabiliseringen för helt andra syften som t ex att öka den offentliga sektorn utan sakligt grundade motiveringar.

Says lag

Ju mer flexibel arbetsmarknaden är desto bättre fungerar den allmänna tillämpningen av Says lag. Det enkla exemplet brukar vara en bransch där en plötslig produktivitetsökning ökar utbudet kraftigt (potatis, tomater eller bilar). Om det vore så att de som blir arbetslösa, därför att produktionen nu kan tillgodoses med långt färre anställda, erhåller en förmånlig ersättning och endast svaga krav på sig att söka nya jobb kommer arbetslösheten att bli högre trots att efterfrågan på annat ökat genom att produktionen sjunkit i pris.

Men den kontroversiella tillämpningen av Says lag handlar inte om en mera trivial omställningsprocess som alltid pågår. Vad saken gäller är istället lågkonjunkturtillämpningen av Says lag. Jag tror inte att gamle Say någonsin tänkte sig detta, men det är en annan fråga.

Antag att konsumenterna börjar spara en stor del av sina pengar och låter utländska investerare ta hand om dem. Då bortfaller efterfrågan i Sverige och utbudet av arbetslösa ökar kraftigt. Skulle detta utbud i sig kunna skapa en ökad efterfrågan förutsatt att vi hade perfekt flexibilitet på arbetsmarknaden? Nej, en lönesänknig hjälper inte eftersom den leder till en minskad effektiv efterfrågan i nästa led. Den diskussionen klarade vi av hösten 2005 på den här bloggen. Det finns därför ingen mekanism på arbetsmarknaden som i idealfallet skulle kunna stabilisera en kumulativ nedåtgående process i ekonomin. Vi får även med lönerörlighet nedåt, ceteris paribus, stora svängningar i ekonomin i takt med konjunkturerna.

Så vitt jag kan förstå framhöll inte den österrikiska skolan att någon sådan mekanism som Says lag skulle förhindra lågkonjunkturerna från att bli så djupa. Flexibilitet i sig kan snabba på omställningar när det finns eferfrågan - men flexibilitet i sig kan inte skapa efterfrågan.

Så vad kan vi göra?

Idag är det räntan som anses vara det viktigaste stabiliseringsmedlet. Men ö-skolan kan inte direkt tillämpas eftersom den förutsätter en sluten ekonomi där den 'naturliga räntan' bestäms av det inhemska sparandet. I ett sådant fall skulle det kanske gå att på något intuitivt sätt ha en uppfattning om den naturliga räntans nivå. Nu har man i Phelps' efterföljd infört begreppet 'naturlig arbetslöshet' istället. Räntan får inte sänkas så mycket att den naturliga arbetslösheten underskrids. I så fall blir det inflation och överhettning. Parallellen till ö-skolan är klar. Om räntan sänks under den naturliga nivån får vi övereferfrågan, inflation och överhettning.

Det säkraste är kanske att hålla räntan så hög att vi har en god marginal mot den naturliga arbetslösheten. Då har vi rimligtvis också en god marginal till den 'naturliga räntan'. Att inte riskera att komma i närheten av dessa gränser är den nästbästa lösningen och kanske enligt österrikarna och Riksbanken det bästa vi kan klara. Vi får nöja oss med att dras med en stor andel outnyttjade resurer

Frågan är slutligen om vi kan göra något om ekonomin ändå går mot lågkonjunktur. Ö-skolan ansåg att detta är en omöjlighet. Att motverka lågkonjunkturer är förkastligt eftersom det gör ont värre i slutändan. På denna punkt är teorin oklar. Redan Röpke reviderade denna syn genom att framhålla faran med en sekundär depression. Rimligtvis kan en lågkonjunktur uppstå på andra sätt än genom att staten medvetet ökar penningmängden. Ett exogent bortfall av konsumtion eller av export är ju en möjlighet. Och en kreditexpansion utan statens medverkan kan också (enligt ovan) ge ett skarpt omslag i konjunkturen. Modern penningpolitik skall kunna förutse en del av dessa svängningar och anpassa räntan nedåt i god tid. Eventuellt kan man ta hjälp av finanspolitiken på det sätt Anders Borg gör idag.

Ö-skolan säger dock nej. För att motivera detta har man introducerat en teoretisk rationalisering med hjälp av investeringarnas tidsdimension och en tidsorienterad kapitalteori. Så vitt jag förstår har denna inte övertygat just någon utanför den invigda kretsen. Visst innebär felinvesteringar samhällsekonomiska förluster. Men de kan begränsas genom att alternativa användningsmöjligheter öppnas genom ökad efterfrågan. Det är detta den allmänna tillämpningen av Says lag illustrerar. Snabbast kan arbetskraften flyttas från katastrofprojekt som Stålverk 80 till andra anställningar (en del behöver omskolning). Uppställda konstruktioner kanske kan monteras ned och säljas till andra företag som har efterfrågan. Byggnader kan kanske hyras ut till helt andra företag som är på uppgång. Det är svårt att se varför allt skall köras i botten och i konkurs och få rosta bort eller förtidspensioneras. Har inte österrikarna fel på denna punkt? Något borde väl ändå kunna göras?

Såg vi inte nästan ett skolexempel på ö-skolans rekommendationer i början av 1990-talet i Sverige?
/DNg

 
At 01 januari, 2007 20:01, Anonymous Per said...

Svar:

Den österrikiska skolan har en väldigt pessimistisk syn på konjunktursvackor. De skall tydligen få utvecklas till svåra depressioner för att ekonomin skall "saneras"
Österrikarnas syn på saken är väl att depressionen utgör återhämtningen och interventioner i den bara skjuter nödvändiga förändringar på framtiden.
Depressionen 1920-21 brukar framhållas hur bra det kan gå utan intervention. Lönerna föll kraftigt men bara på 1-2 år var ekonomin på fötter igen.
Agerandet i Japan under 90-talet visar hur det kan gå när förlusttyngda företag inkl banker hålls under armarna och inte tillåts gå i konkurs.

Konjunkturteorin:
Det blir en allmän högkonjunktur.
Varför är den beskrivna situationen en högkonjunktur? Det är ju bara en anpassning av produktionen till skiftande preferenser?

Folk som tillverkat investeringsvaror eller byggt bostäder blir arbetslösa.
... och kan om de vill arbeta med den produktion som efterfrågas när bostadsproduktionen inte längre är lönsam.

Räntan är nu noll men folk sparar för att ha om de skulle bli arbetslösa - inte för att tjäna pengar eller för att skaffa hus.
och med en ränta nära 0 skulle inte mängder av projekt te sig vinstgivande? låter totalt osannolikt.

Vi har med ett helt oreglerat system fått en naturlig svängning mellan hög- och lågkonjunktur med svåra sociala förhållanden och stora produktionsförluster i lågkonjunkturerna.
Nej, detta är beskrivning av de "problem" som alltid finns när konsumenter ändrar sina preferenser och produktionsstrukturen skall anpassas.

Men penningmängden kan inte hållas stabil om staten tillåter bankerna att ge krediter.
Det går väl bra? Penningmängden förändras väl inte av krediter? Jag har 5000 kr i kredit på mitt Visa-kort. Om jag utnyttjar 500 kr av den så fungerar det väl så att Visa
betalar t.ex. Åhléns 500 kr "direkt" och sen betalar jag Visa 500 (+ ränta). Inga nya pengar har skapats.

Den diskussionen klarade vi av hösten 2005 på den här bloggen.
Och slutsatsen var(?) att i fallet med en i all oändlighet ökande efterfrågan på pengar skulle någon slutgiltig anpassning av priserna inte kunna ske. Inte särskilt överraskande.

Flexibilitet i sig kan snabba på omställningar när det finns eferfrågan - men flexibilitet i sig kan inte skapa efterfrågan.
Flexibilitet kan skapa efterfrågan i den mening att om producent A sänker sitt begärda pris så att producenten säljer nåt kan han/hon efterfråga andra saker.
Utan flexibilitet, ingen försäljning, ingen efterfrågan av andra produkter.

Men ö-skolan kan inte direkt tillämpas eftersom den förutsätter en sluten ekonomi där den 'naturliga räntan' bestäms av det inhemska sparandet.
Var sägs det att ö-skolan förutsätter en sluten ekonomi? Låter väldigt osannolikt att så skulle vara fallet.

Byggnader kan kanske hyras ut till helt andra företag som är på uppgång. Det är svårt att se varför allt skall köras i botten och i konkurs och få rosta bort eller förtidspensioneras.
Ingenting av vad ö-skolan säger motsäger detta, tvärtom. Det den säger (tror jag) är att t.ex. företag som går dåligt inte skall hålla under armarna av staten, det förlänger bara anpassningstiden.

Uppställda konstruktioner kanske kan monteras ned och säljas till andra företag som har efterfrågan.
Det är just denna process som är en del av den "sanering" som nämns i början av inlägget. Den är denna process som enligt ö-skolan inte bör förhindras om man vill ha en så snabb återhämtning som möjligt.

 
At 02 januari, 2007 19:35, Blogger Danne Nordling said...

Svar till Per:

Depressioner:
Visst, vi kan ju välja alternativet att inte försöka motverka nedgångar och hålla oss med kraftiga och ibland fleråriga svängningar.

Högkonjunktur:
När "full sysselsättning" närmar sig är det högkonjunktur och inte en bara en preferensförändring.

Bostadsproduktionens topp:
Om den uppnås samtidigt som andra sektorer också ligger i topp kommer planerna på ännu mer ökad produktion att vara begränsade. Blir några arbetslösa finns det inte nya jobb att omedelbart flytta till. Om sparbenägenheten hos konsumenterna ökar kommer företagen att vilja dra ner produktionen istället.

Räntan:
Även med låg ränta kan företagen bedöma att de har överkapacitet på kort sikt. Det naturliga är att de väntar med att investera tills efterfrågan kan bedömas öka.

Svängningar:
Normala preferensändringar ger inte samfällda konjunktursvängningar.

Kreditgivning:
Den förändrar penningmängden i rimlig mening (inte bara sedlar). Jfr du tar ut 500 kr från banken och köper något med fallet att du låter pengarna stå kvar på banken och låter Visa betala. Det finns mer pengar i omlopp i det senare fallet.

Specialfallet av Says lag:
Folk som blir arbetslösa genom ökat sparande som råder till botten av lågkonjunkturen kan inte få nya jobb även med perfekt flexibilitet på arbetsmarknaden.

Flexibilitet kan skapa efterfrågan:
Höjd produktivitet, sänkt pris, oförändrad lön leder till nya jobb. Men: ökat sparande, sänkt pris, sänkta löner leder inte till nya jobb.

Sluten ekonomi:
För att kunna bedöma den 'naturliga räntan' är det sparandet som avgör. Men om sparandet är globalt kan man inte ha en aning om någon mera lokal 'naturlig ränta'.

Köra allt i botten:
Ö-skolan vill inte lindra lågkonjunkturen. Därför kan en hel del sunda företag också gå överstyr. Så var det i början av 90-talet när bortåt 60 000 företag gick i kk.

Ta till vara resurser:
Om det finns efterfrågan i lågkonjunkturen kan arbetskraft och "konstruktioner" tas till vara för alternativ produktion. Eftersom flexibiliteten är begränsad blir det förluster. Men det är bättre än att inte gör något alls. Och mycket bättre än att dessutom förorda att en 'sekundär depression' borde få uppstå.
/DNg

 
At 05 januari, 2007 21:58, Anonymous Per said...

Kreditgivning:
Den förändrar penningmängden i rimlig mening (inte bara sedlar). Jfr du tar ut 500 kr från banken och köper något med fallet att du låter pengarna stå kvar på banken och låter Visa betala. Det finns mer pengar i omlopp i det senare fallet.

Detta skapar väl inte en enda ny krona? Pengar finns väl aldrig i omlopp, bara i någon ägo?

Sluten ekonomi:
För att kunna bedöma den 'naturliga räntan' är det sparandet som avgör. Men om sparandet är globalt kan man inte ha en aning om någon mera lokal 'naturlig ränta'.

...och det behövs inte heller om man inte vill styra den.

Men: ökat sparande, sänkt pris, sänkta löner leder inte till nya jobb.
Jo, sänkta löner är precis vad som behövs om reservationsefterfrågan på pengar ökar. Om alla skulle vakna upp med 1/10 av sina pengar imorgon, skulle inte lönesänkningar på 90% ge fler jobb än att hålla fast vid de gamla nivåerna?

 
At 09 januari, 2007 13:14, Blogger Danne Nordling said...

Grundläggande för den österrikiska skolans annorlunda uppfattningar verkar vara synen på krediter och sparande.

Om krediter inte kan skapa en process som ökar penningmängden eller om sparande inte kan skapa en process som minskar den kommer ekonomin att fungera helt annorlunda.

Konventionell penningteori definierar allmänhetens (a) bankräkningar som en del av penningmängden. Om a inte behöver ta ut pengar därför att Visa betalar dess inköp ökar penningmängden:

Visa har lånat a:s insatta pengar av banken. Företagen får pengar för varor och sätter in dem på banken som lånar ut också dem till Visa. Sätter a igång med att köpa på kredit finns det inget finansiellt hinder om inte staten ingriper med mer restriktiv penningpolitik.

Om vi hade guldmyntfot med konstant kapitaltäckning skulle kreditexpansion inte kunna uppkomma (i princip). Men har vi inte detta skulle vi behöva information om den naturliga räntan för att kunna styra den monetära räntan så att de sammanfaller.

Även med guldmyntfot i en stor del av världen skulle en sparandeökning i ett land kunna leda till lågkonjunktur. Och då skulle inte räntan sjunka i detta land så att investeringarna enligt ö-teorin ökade (kan betvivlas). Pengarna skulle gå till utlandet och den minskade efterfrågan skulle orsaka arbetslöshet.

Sänkta priser och sänkta löner skulle bara leda till samma läge på en lägre pris- och lönenivå. Vad ö-teorin har att erbjuda är istället ökad export genom att lönerna blivit lägre. Med omställningssvårigheter får vi stora problem med långvarig arbetslöshet - jfr situationen efer kronans fall 1992. Sverige exporterar fortfarande kapital och har 900 000 personer i egentlig arbetslöshet.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home