Är ekonomi enbart psykologi?

Med utgångspunkten att utbudet skapar sin egen efterfrågan hamnar företagarnas psykologiska reaktioner mera i centrum än i konventionell nationalekonomi. Ändå kan man komma fram till samma slutsatser.

En debatt på min blogg har handlat om ett alternativt sätt att se på nationalekonomins makroteori än det mainstream-synsätt som ekonomerna företräder. Kanske det finns politiker som företräder t ex "den österrikiska skolan" utan att explicit säga det. Framförallt finns det en stark falang i USA både bland politiker och en del ekonomer för detta synsätt.

Ett av elementen i denna teori bygger på att man vill se bruttoproduktionsvärdet istället för summan av förädlingsvärdena i ekonomin som relevant för bedömningar av den ekonomiska politiken. Detta är särskilt aktuellt när vi har att förhålla oss till president Barack Obamas nyligen framlagda stimulanspaket som syftar till att stimulera hushållens konsumtion. Skillnaderna i synsätt kan sammanfattas i frågan: "Svarar konsumtionen för 70 procent av produktionen eller för 30 procent?" (Se t ex Mark Skousen på sajten "The Freeman".)

Om konsumtionen har en mindre betydelse blir det inte lika viktigt att stimulera konsumtionen när det blir lågkonjunktur. Det leder in på en ontologisk fråga: Är det produktionen eller konsumtionen som egentligen driver den ekonomiska utvecklingen? Om vi ett ögonblick resonerar vidare på den alternativa vägen blir det ytterst företagarnas optimism/pessimism som blir avgörande för den ekonomiska aktiviteten. Det är alltså en fråga om psykologi istället för ekonomi.

Det klassiska exemplet är kapitalägaren/företagaren som ser lönsamma framtidsutsikter på ett visst område och därför satsar sitt kapital på att bygga upp ett företag genom att köpa maskiner, insatsvaror och avsätta pengar till löner för det antal månader det tar att producera och sälja de produkter som han vill satsa på. Dessvärre är exemplet inadekvat om vi har en kontinuerlig företagsverksamhet att analysera. Men det var så man förr i tiden såg på det ekonomiska livet och från detta drog man slutsatsen att det var produktionen - eller utbudet som man ofta sade - som skapade möjligheterna att efterfråga det som producerades. I den allmänna debatten går detta samband under namnet Say's lag som ofta formuleras "utbudet skapar sin egen efterfrågan".

Låt oss fortsätta den alternativa vägen och ställa frågan: Kommer slutsatserna för vad som borde göras för att hjälpa ekonomin i en lågkonjunktur att bli väsentligt annorlunda? Rent doktrinhistoriskt har slutsatserna blivit helt annorlunda och ofta gått ut på att det inte ska göras någonting för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Men jag är här inte intresserad av doktriner utan av en konkret analys av de mekanismer och samband som gäller i en modern ekonomi.

Den alternativa teorin tar ofta fasta på att att det är räntans höjd som avgör företagarnas benägenhet att satsa på ökad produktion. Därför kan det paradoxala inträffa att företrädarna hävdar att en sparandeökning, som sänker räntan, har en stimulerande effekt. I en akut situation, där folk blivit rädda till följd av oron i ekonomin och därför ökat sitt sparande, skulle företagen därför satsa på investeringar och expansion.

För det första är det ett förlegat synsätt att peka ut några procentenheter högre eller lägre ränta som avgörande för företagens investeringar. Det är omöjligt att förutse hur stor avkastningen för ett projekt som handlar om varuproduktion kommer att bli så att räntenivån skulle spela någon roll. Dessutom varierar räntan och en nedgång ett år kan mycket väl övergå till högre ränta senare. Men så länge man i allmänhet tror att ränteläget är ett riktmärke för aktiviteten i ekonomin kan företagarna rent psykologiskt se en räntesänkning som en signal om bättre tider. (Idag syns inte mycket av detta.)

För det andra måste man räkna in andra psykologiska effekter för att kunna bedöma företagarnas optimism/pessimism. En sådan effekt är uppfattningen om kommande ändringar i orderläget. En annan är hur lagersituationen förändras och förväntningarna om lagren. Eftersom produktion syftar till konsumtion någon gång kommer de företag, som befinner sig närmast produktionen av de färdigvaror som snart ska levereras till handeln, att försöka bedöma konsumtionens utveckling. De som befinner sig längre ifrån har också att ta ställning om huruvida en störning på längre sikt kan leda till en stagnation eller nedgång för konsumtionen som drabbar även dem. En nervös situation kan alltså leda till en snabb reaktion i en stor del av ekonomin.

Om denna del representerar ca 70 procent av de anställda blir det mindre betydelsefullt om själva "produktionen" i någon sorts statistisk mening utgör 30 eller 70 procent av totalen. [Ska man vara petig är det ca 60 procent som produceras inom landet.] Det viktiga för politikerna i en nedtryckt situation är att furnera företagen med framtidstro och tillförsikt så att de kan satsa på att både öka produktiviteten och öka själva produktionsapparaten - säg med 2+2 procent. Då kan företagen betala 4 procent i löneökningar som medför att det ökade utbudet kan efterfrågas.

Den slutliga frågan blir då vad som fordras för att företagen ska satsa på expansion. Välvilliga politiker försöker med skattesänkningar för företagen (t ex halvering av löneskatten), räntesänkningar som gör de skuldsatta "rikare" och skattesänkningar för löntagare som borde göra dem benägna att konsumera mera. Men om oppositionspolitikerna av partipolitiska skäl lyckas utså misstroende mot en sådan politik kommer den också att misslyckas. Konsumenterna kommer då att spara pengarna. Företagen ser då osålda lager torna upp sig och minskar dem genom att dra ner produktionen. Arbetslösheten kan öka trots "stimulansen" i synnerhet om oron i omvärlden tilltar.

Även med ett alternativt synsätt kan vi analysera stabiliseringspolitikens brister och möjligheter.

Andra bloggar om: Barack Obama, stimulanspolitik, österrikiska skolan, Obama, stimulans, finanspolitik, stabiliseringspolitik, sparande, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se