tisdag, september 13, 2011

Är ekonomi enbart psykologi?

Med utgångspunkten att utbudet skapar sin egen efterfrågan hamnar företagarnas psykologiska reaktioner mera i centrum än i konventionell nationalekonomi. Ändå kan man komma fram till samma slutsatser.

En debatt på min blogg har handlat om ett alternativt sätt att se på nationalekonomins makroteori än det mainstream-synsätt som ekonomerna företräder. Kanske det finns politiker som företräder t ex "den österrikiska skolan" utan att explicit säga det. Framförallt finns det en stark falang i USA både bland politiker och en del ekonomer för detta synsätt.

Ett av elementen i denna teori bygger på att man vill se bruttoproduktionsvärdet istället för summan av förädlingsvärdena i ekonomin som relevant för bedömningar av den ekonomiska politiken. Detta är särskilt aktuellt när vi har att förhålla oss till president Barack Obamas nyligen framlagda stimulanspaket som syftar till att stimulera hushållens konsumtion. Skillnaderna i synsätt kan sammanfattas i frågan: "Svarar konsumtionen för 70 procent av produktionen eller för 30 procent?" (Se t ex Mark Skousen på sajten "The Freeman".)

Om konsumtionen har en mindre betydelse blir det inte lika viktigt att stimulera konsumtionen när det blir lågkonjunktur. Det leder in på en ontologisk fråga: Är det produktionen eller konsumtionen som egentligen driver den ekonomiska utvecklingen? Om vi ett ögonblick resonerar vidare på den alternativa vägen blir det ytterst företagarnas optimism/pessimism som blir avgörande för den ekonomiska aktiviteten. Det är alltså en fråga om psykologi istället för ekonomi.

Det klassiska exemplet är kapitalägaren/företagaren som ser lönsamma framtidsutsikter på ett visst område och därför satsar sitt kapital på att bygga upp ett företag genom att köpa maskiner, insatsvaror och avsätta pengar till löner för det antal månader det tar att producera och sälja de produkter som han vill satsa på. Dessvärre är exemplet inadekvat om vi har en kontinuerlig företagsverksamhet att analysera. Men det var så man förr i tiden såg på det ekonomiska livet och från detta drog man slutsatsen att det var produktionen - eller utbudet som man ofta sade - som skapade möjligheterna att efterfråga det som producerades. I den allmänna debatten går detta samband under namnet Say's lag som ofta formuleras "utbudet skapar sin egen efterfrågan".

Låt oss fortsätta den alternativa vägen och ställa frågan: Kommer slutsatserna för vad som borde göras för att hjälpa ekonomin i en lågkonjunktur att bli väsentligt annorlunda? Rent doktrinhistoriskt har slutsatserna blivit helt annorlunda och ofta gått ut på att det inte ska göras någonting för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Men jag är här inte intresserad av doktriner utan av en konkret analys av de mekanismer och samband som gäller i en modern ekonomi.

Den alternativa teorin tar ofta fasta på att att det är räntans höjd som avgör företagarnas benägenhet att satsa på ökad produktion. Därför kan det paradoxala inträffa att företrädarna hävdar att en sparandeökning, som sänker räntan, har en stimulerande effekt. I en akut situation, där folk blivit rädda till följd av oron i ekonomin och därför ökat sitt sparande, skulle företagen därför satsa på investeringar och expansion.

För det första är det ett förlegat synsätt att peka ut några procentenheter högre eller lägre ränta som avgörande för företagens investeringar. Det är omöjligt att förutse hur stor avkastningen för ett projekt som handlar om varuproduktion kommer att bli så att räntenivån skulle spela någon roll. Dessutom varierar räntan och en nedgång ett år kan mycket väl övergå till högre ränta senare. Men så länge man i allmänhet tror att ränteläget är ett riktmärke för aktiviteten i ekonomin kan företagarna rent psykologiskt se en räntesänkning som en signal om bättre tider. (Idag syns inte mycket av detta.)

För det andra måste man räkna in andra psykologiska effekter för att kunna bedöma företagarnas optimism/pessimism. En sådan effekt är uppfattningen om kommande ändringar i orderläget. En annan är hur lagersituationen förändras och förväntningarna om lagren. Eftersom produktion syftar till konsumtion någon gång kommer de företag, som befinner sig närmast produktionen av de färdigvaror som snart ska levereras till handeln, att försöka bedöma konsumtionens utveckling. De som befinner sig längre ifrån har också att ta ställning om huruvida en störning på längre sikt kan leda till en stagnation eller nedgång för konsumtionen som drabbar även dem. En nervös situation kan alltså leda till en snabb reaktion i en stor del av ekonomin.

Om denna del representerar ca 70 procent av de anställda blir det mindre betydelsefullt om själva "produktionen" i någon sorts statistisk mening utgör 30 eller 70 procent av totalen. [Ska man vara petig är det ca 60 procent som produceras inom landet.] Det viktiga för politikerna i en nedtryckt situation är att furnera företagen med framtidstro och tillförsikt så att de kan satsa på att både öka produktiviteten och öka själva produktionsapparaten - säg med 2+2 procent. Då kan företagen betala 4 procent i löneökningar som medför att det ökade utbudet kan efterfrågas.

Den slutliga frågan blir då vad som fordras för att företagen ska satsa på expansion. Välvilliga politiker försöker med skattesänkningar för företagen (t ex halvering av löneskatten), räntesänkningar som gör de skuldsatta "rikare" och skattesänkningar för löntagare som borde göra dem benägna att konsumera mera. Men om oppositionspolitikerna av partipolitiska skäl lyckas utså misstroende mot en sådan politik kommer den också att misslyckas. Konsumenterna kommer då att spara pengarna. Företagen ser då osålda lager torna upp sig och minskar dem genom att dra ner produktionen. Arbetslösheten kan öka trots "stimulansen" i synnerhet om oron i omvärlden tilltar.

Även med ett alternativt synsätt kan vi analysera stabiliseringspolitikens brister och möjligheter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 13 september, 2011 19:29, Anonymous Anonym said...

Tack för ett som alltid lika läsvärt inlägg!

Min uppfattning som företagare sedan 30 år är att konjunktursvängningarna i huvudsak beror på psykologiska faktorer och därmed framkallade flockbeteenden (undantaget när det uppstår olika flaskhalsar i systemen, orsaker som ofta är lätt identifierbara). Psykologin piskas i regel upp av det politiska etablissemanget, ivrigt påhejade av media.

Svängningarna är dock inte enbart av ondo, medgång gör företagen fartblinda, kostnaderna ökar omotiverat och effektiviteten sjunker. Lågkonjunkturer tvingar å andra sidan fram många gånger nödvändiga anpassningar av verksamheterna. Ränteläget eller politiska stimulanser på några procentenheter hit eller dit spelar därvid ingen avgörande roll i företagens beslutsprocesser när osäkerhet dominerar dagordningen. Man får heller inte bortse från lågkonjunkturernas betydelse när det gäller att tvinga fram kreativ förstörelse. Alltså, konjunktursvängningar bidrar i betydande mån till att stimulera utveckling och tillväxt.

Mitt stalltips är minimala politiska ingripanden, att låta naturen ha sin gång och att fokusera politiska insatser på att eliminera flaskhalsar och handelshinder. Min uppfattning är att i stort sett alla historiska konjunkturnedgångar av de mer katastrofala slagen har sin grund i missriktade politiska ingrepp snarare än i marknadsmisslyckanden. Om man dessutom kunde finna något sätt att tygla mediedramaturgin skulle vi komma en bra bit på väg :-)

(Ytterligare en sak som talar emot politiska konjunkturåtgärder är timingproblematiken. Alla som tror på effektiva marknader och random walk inser det omöjliga i att tajma upp- och nergångar på aktie- och andra tillgångsmarknader, där konsekvenserna av de oundvikliga misstagen ökar med volatiliteten. Timing av konjunkturaåtgärder möter precis samma svårigheter.)

Michael

P.S. Österrikare som von Mises och Hayek förtjänar all respekt, många av deras tankar är förvånansvärt relevanta än idag.

 
At 13 september, 2011 20:28, Anonymous Anonym said...

Hur många vet vad den "österrikiska skolan" är. Här en förklaring:
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96sterrikiska_skolan
Österrikiska skolan är en nationalekonomisk inriktning som analyserar ekonomiska frågor utifrån ett axiomatisk-deduktivt resonemang baserad på metodologisk individualism.

Här finns en förklaring:
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/12/kan-den-sterrikiska-skolan-skapa-fler.html
fredag, december 29, 2006
Den kallas så därför att den har företrätts av österrikare - grundläggaren anses vara Carl Menger (1840-1921). Andra företrädare har varit Friedrich von Wieser (1851-1921) och Eugen von Böhm-Bauwerk (1851-1914) samt Ludwig von Mises (1881-1973) och Friedrich August Hayek (1899-1992).

http://en.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Hayek
Hayek was concerned about the general view in Britain's academia that fascism was a capitalist reaction against socialism and The Road to Serfdom arose from those concerns.
....
In 1950, Hayek left the London School of Economics for the University of Chicago, becoming a professor in the Committee on Social Thought. Hayek's first class at Chicago was a faculty seminar on the philosophy of science attended by many of the University's most notable scientists of the time, including Enrico Fermi, Sewall Wright and Leó Szilárd.
...
http://en.wikipedia.org/wiki/Le%C3%B3_Szil%C3%A1rd
Szilárd was directly responsible for the creation of the Manhattan Project.

http://www.whale.to/b/mullins8.html
THE SECRET HISTORY OF THE ATOMIC BOMB WHY HIROSHIMA WAS DESTROYED The Untold Story by Eustace C. Mullins June 1998

"Leo Szilard, together with his long time friends and fellow Hungarian physicists, Eugene Wigner and Edward Teller, agreed that the President must be warned; fission bomb tehnology was not so farfetched. The Jewish emigres, now living in America, had personal experience of fascism in Europe. In 1939, the three physicists enlisted the support of Albert Einstein, letter dated August 2 signed by Einstein was delivered by Alexander Sachs to Franklin D. Roosevelt at the White House on October 11, 39."

TERRORISM AND THE ILLUMINATI -- A THREE THOUSAND YEAR HISTORY
Chapter Twenty-Three: The Arc of Crisis Islamic Fundamentalism
http://www.naderlibrary.com/lit.terrorismilluminati.23.htm

9/11: A Conspiracy Theory
http://www.youtube.com/watch?v=yuC_4mGTs98
IGNORANCE IS STRENGTH

EKONOMI är inte bara dagsekonomi! Det finns något mer!!!

Varför kastade Jesus ut månglarna från templet?

http://www.bibelsajten.nu/artiklar/artiklar/154-pask/11598-Sista%20veckan%20i%20Jesus%20liv.html
Dagarna efter det triumfartade intåget i Jerusalem predikade Jesus i templet. Han berättade om vikten av att göra de rätta valen i sitt liv, att välja det goda före det onda. En del av templet användes som marknadsplats. Jesus upprördes över detta. Han menade att man hade glömt Gud och han drev ut de som köpte och sålde från templet.

 
At 13 september, 2011 21:13, Anonymous Anonym said...

http://danne-nordling.blogspot.com/2006/12/kan-den-sterrikiska-skolan-skapa-fler.html
fredag, december 29, 2006
Kan den österrikiska skolan skapa fler jobb?
...............
Om vi hade guldmyntfot med konstant kapitaltäckning skulle kreditexpansion inte kunna uppkomma (i princip). Men har vi inte detta skulle vi behöva information om den naturliga räntan för att kunna styra den monetära räntan så att de sammanfaller.

Även med guldmyntfot i en stor del av världen skulle en sparandeökning i ett land kunna leda till lågkonjunktur. Och då skulle inte räntan sjunka i detta land så att investeringarna enligt ö-teorin ökade (kan betvivlas). Pengarna skulle gå till utlandet och den minskade efterfrågan skulle orsaka arbetslöshet.

Sänkta priser och sänkta löner skulle bara leda till samma läge på en lägre pris- och lönenivå. Vad ö-teorin har att erbjuda är istället ökad export genom att lönerna blivit lägre. Med omställningssvårigheter får vi stora problem med långvarig arbetslöshet - jfr situationen efer kronans fall 1992. Sverige exporterar fortfarande kapital och har 900 000 personer i egentlig arbetslöshet.
/DNg

http://carlnorberg.wordpress.com/2011/09/12/rullaring/
12 måndag Sep 2011
Det är ett när , inte ett om . Finansmarknaderna är bara inte säkra på om det blir i morgon, om en månad, ett år eller två år (det kommer i alla fall inte att vara längre än så). Med tanke på att ECB nu har spelat det ”sista kortet”- förmodligen kommer vi nu få se antingen en eller annan ytterligare grekisk hjälpinsats eller alltså konkurs, inom maximalt några dagar.

 
At 13 september, 2011 23:19, Anonymous Per said...

@Danne:

För det första är det ett förlegat synsätt att peka ut några procentenheter högre eller lägre ränta som avgörande för företagens investeringar.
Går inte resonemanget ut på att kreditmarknaden fungerar som för alla andra "varor", dvs lägre räntor ger större kreditvolymer? Den produktion som är längre ifrån konsumtion i tid (ex. gruvor) är mer räntekänslig och påverkas därför mer av ränteförändringar än mer "direkt" produktion (ex. massage). Inte rimligt?

Två artiklar på samma tema som Skousens ovan.
The Cone of Production
Standing Keynesian GDP on Its Head: Saving Not Consumption as the Main Source of Spending

Kan för övrigt rekommendera Skousens bok, "The structure of production"

 
At 16 september, 2011 09:43, Anonymous Skatt är Stöld said...

"För det första är det ett förlegat synsätt att peka ut några procentenheter högre eller lägre ränta som avgörande för företagens investeringar."

Om räntorna är låga så väljer folk i högre utsträckning att investera i aktier. En förändring på ett par procentenheter kan ha en jättestor påverkan. Med en väldigt låg ränta börja företag tom. med PE 30 att se intressanta ut... Högre värdering av företag driver på hela systemet, tex. börsintroduktioner blir vanligare.

Eller titta på företagsobligationer. De blir mer intressanta att investera i om räntorna är låga.

 
At 17 september, 2011 12:43, Blogger Danne Nordling said...

Per och 'Skatt är stöld', mitt resonemang om Wicksells ränteteori berör enbart hur rörelsedrivande företag reagerar på några procentenheters ränterörelser. Även om företagen kan ta upp långa obligationslån är de stora investeringarna mer långlivade (ex gruvor) och under tiden har räntan förändrats. Det behövs därför stora marginaler.

I praktiken är kopplingen ännu mera löslig. Företagen bedriver en särskild finansverksamhet för att få låga kapitalkostnader under långa perioder. Därför sätter de inte igång investeringar när räntan går ner därför att kapitalkostnaderna då sjunker.

Låga räntor kan i normala tider öka efterfrågan på aktier. Men den alternativa konjunkturteorin pekar på att låga räntor ökar investeringarna i en lågkonjunktur. Det är inte det vi ser idag när flykten till säkra finansiella placeringar sänker räntorna. Då dyker aktiekurserna.
/DNg

 
At 18 september, 2011 09:56, Anonymous Per said...

@Danne,
Menar du att lägre räntor inte ger större efterfrågad kvantitet på krediter? Hur stämmer det med verkligheten?

 
At 18 september, 2011 10:09, Anonymous Per said...

@Danne,
Om den privata konsumtionen är den viktigaste faktorn när det gäller konjunkturer, borde väl företag som H&M, McDonalds, Clas Ohlsson osv drabbas hårdast? Är det så det brukar vara i nergångar?

 
At 19 september, 2011 18:26, Blogger Danne Nordling said...

Per 9:56, normalt leder lägre räntor till ökad efterfrågan på krediter. Men det beror till stora delar på att finansiella aktörer ser nya möjligheter och att hushållen lånar till nya hus, ombyggnader eller vanlig konsumtion.

Jag tror inte företagens investeringar i sig kan påverkas beaktansvärt av räntesänkningar (=kostnadsreduktioner).

När det är finanskris kan investeringarna hållas tillbaka av att bankerna inte beviljar lån. En räntesänkning har därför ingen effekt alls på kreditvolymen utan gör det möjligt för bankerna att långsamt stärka sina balansräkningar.

När hushållen är skräckslagna och sparar så mycket det går kommer en räntesänkning inte att öka kreditgivningen/låntagningsvilligheten särskilt mycket.

Per 10:09, vad betyder att "drabbas hårdast"? Ett räkneex: Om ClO har en lagerkostnad mm för sina produkter på 50 procent kommer en försäljningsminskning med 5 procent att ge en kostnadsökning med ca 2,5 procent.

Tillverkarna av konsumentprodukterna måste dra ner överallt med 5 procent och eftersom det inte går när kostnaderna är fasta sjunker resultatet. Men investeringarna är inte fasta kostnader. En ny maskin med 20 års livslängd behöver alltså inte köpas in. Investeringarna blir noll.

Verkstadsföretagen som levererar maskiner som tillverkar konsumentprodukter ställs inför kunder som inför investeringsstopp. De kommer att gå under.

Så varför skulle konsumentföretagen drabbas hårdast av att konsumtionen reduceras något?
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home