Behövs riktiga socialdemokrater längre?

Har de riktiga socialdemokraterna förlorat sitt inflytande? Den demokratiska socialismen har till synes avsomnat och partiet befolkas av socialliberaler maskerade som "socialdemokrater". Varken ordföranden, arbetsgruppen i välfärdsfrågor eller valanalysgruppen tyder på annat än fortsatt socialliberal politik. Men var det inte det Persson försökte med?

Socialdemokraterna har berövats regeringsmakten och skaffat sig en ny partiledare. Enligt den gamle ledaren är hon "ingen tänkare" och därför kan man fråga sig hur hon försöker komma fram till vilken politik hon tänker satsa på. Den gamle, som uppenbarligen ser sig själv som en överlägsen formulerare av långsiktiga strategier, lyckades inte själv lansera någon annan strategi än att fortsätta att administrera det socialliberala samhället.

I själva verket har vi inte sett riktiga socialdemokrater i aktion sedan Ingvar Carlsson 1986 gjorde sitt beryktade ideologiska utspel att "medborgarrätten tar över äganderätten" som motivering för engångsskatten på pensionskapitalet. Det var 20 år sedan. Frånvaron av socialdemokratisk ideologi i samhällsdebatten sedan dess ger upphov till frågan vad socialdemokraterna har för idépolitisk funktion i framtiden. Sett i ett hundarårsperspektiv har SAP nu kommit till ett vägskäl som kan bli lika avgörande som krisuppgörelsen i början av 1930-talet. Då hade SAP efter avsöndringen av kommunisterna blivit ett parti som byggde på demokratisk socialism. Denna tids socialdemokrati hade som idéarv en marxistisk socialism som hade till syfte att genomföra en ordentlig samhällsomvälvning. I SAP:s variant en fredlig sådan.

Denna linje var inte särskilt framgångsrik förrän den kombinerades med aktiv konjunkturpolitik under 30-talet och gav delvis nytt innehåll åt termen planhushållning. Först efter 1948 års valäventyr övergav SAP det mesta av socialismen och blev mer av ett socialliberalt parti bland andra. Redan i slutet av 1960-talet blev emellertid de socialistiska inslagen åter tydligare. Och på 1970-talet återkom en tämligen renlärig socialism under ett decennium såsom det "tredje steget" baserad på en tekniskt utstuderad metod kallad löntagarfonder. Trots Carlssons mellanspel med "medborgarrätten" övergavs alla socialistiska rudiment när löntagarfonderna också övergavs vid maktskiftet 1994.

Därefter har SAP:s politik dominerats av budgetsanering och administration av välfärdssamhället. Någon ny politisk inriktning lanserades aldrig av Göran Persson när saneringen var slutförd. Han var uppenbarligen ingen idépolitiker trots de höga tankarna om sig själv. När han inte heller föreföll klara jobbpolitiken så fick han gå.

Det är nu den nya inriktningen borde stakas ut av Mona Sahlin. Men det kanske är så att det är fortsatt socialliberalism som är framtidens socialdemokrati? Då behöver vi inga riktiga socialdemokrater längre. Vi har fått ett systemskifte där socialdemokratin låtsas leva vidare i socialliberal skepnad. Detta konststycke har lyckats så väl att kvalificerade bedömare tror att är det socialdemokratins idéer som segrat trots att partiet formellt förpassats i opposition. "Den politiska kampen handlar om vem som är bäst på att utveckla och modernisera det socialdemokratiska arvet. Fortfarande domineras den politiska dagordningen av frågor som socialdemokrater först väckte." Så skriver den ledande brittiske statsvetaren, Oxfordprofessorn Vernon Bogdanor, exklusivt för DN-debatt (25/3).

Han drar paralleller mellan Storbritannien och Sverige och menar att debatten står mellan förnyare och återställare inom socialdemokratin. Den handlar om hur den offentliga sektorns grundproblem med dålig produktivitet skall lösas när det inte är möjligt att höja skatterna.Men någon riktig socialdemokrati är det ju inte frågan om.

Ett annat problem är klimatpolitiken som skulle vara ett större problem för socialdemokraterna än de borgerliga. Bogdanor menar att marginalväljarna till vänster är mer känsliga för klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar (t ex flygskatt) än borgerliga akademiker som kunnat flyga på semesterresor sedan länge (flygskatt har lanserats av tory-ledaren).

Bogdanors tes är intressant om man bara är medveten om det terminologiska felet att kalla socialliberalism för socialdemokrati. Med detta perspektiv handlar framtidens socialdemokratiska partipolitik om en kamp i mitten mot nu fyra andra socialliberala partier. Dess välfärdspolitiska program skall ledas av förra biståndsministern Carin Jämtin tillsammans med metallordföranden Stefan Löfvén i en av Sahlins fyra skuggrupper. Är det för att förverkliga dessa ljushuvudens idéer vi behöver socialdemokraterna?

Klarar dessa två att lansera en modell för hur de demografiskt motiverade större kraven på välfärdstjänster skall finansieras utan skattehöjningar? Eller är det höjd skatt för att bevara välfärden som skall bli det vinnande budskapet? Ovilligheten att nu lansera borttagandet av jobbavdraget för att finansiera billigare a-kassa tyder inte på att socialdemokraterna bedömer skattehöjningar som ett vinnande budskap på barrikaderna. Jämtin, som nu är stockholmspolitiker i opposition, kanske har någon modell för effektiviseringar av kommunal verksamhet som löser problemet?

Den något oklara förutsägelsen att vi kommer att få se splittring inom socialdemokratin kanske ändå inte är så tokig. Bogdanor anar att det inte kommer att bli lätt att finna en ny politisk linje utan konvulsioner för socialdemokraterna. Och partiledaren själv har hittills inte visat att hon har något speciellt att ge när det gäller att formulera framtidens visioner. Att hon inte är en riktig socialdemokrat i klassisk mening står klart. Men vad är hon egentligen istället?

Inte ens socialdemokraternas valanlys, gjord under ordförandeskap av Berit Andnor (legitimerad icke-ideolog?), ger någon vink om vad partiet skulle kunna tänkas satsa på i framtiden. DN skriver om rapporten: "Både till innehåll och till ton påminner den mer om en studie från något opinionsinstitut eller en statsvetenskaplig institution än om ett debattinlägg." Slutsatsen är att SAP siktar mot medelklassen. Det betyder fortsatt socialliberal politik. De riktiga socialdemokraterna behövs inte längre.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, Carin Jämtin, valanalys, politik, socialism, socialliberalism på intressant.se