Mona Sahlin - en ny Karin Söder?

Det var inte några nyheter Sahlin hade att komma med. Hon riskerar att bli lika dåligt ihågkommen som den första kvinnliga partiledaren i Sverige. Henne minns vi som utrikesminister - inte som centerledare. Mycket tyder på att Mona Sahlin går samma väg.

Nu har socialdemokraternas nye ordförande Mona Sahlin hållit sitt installationstal (referat DN, hela pdf) på extrakongressens andra dag. Det blev som förväntat för alla som följt Mona Sahlin tidigare. De som måste ha blivit besvikna är de som trodde på förnyelse och visioner samt de som ville se radikalisering och vänstervridning. Att Sahlin håller sig i en konventionell mittenfåra i partiet kan naturligtvis ses som välbetänkt - det gäller att inte stöta sig med någon. Men är det hållbart i längden?

Ordförande Sahlin diskuterade fem områden: frihet, miljön, jobben, välfärden och freden. När det gällde frihet försökte hon vara ideologisk (mer nedan). Dagens stora miljöfråga om klimatförändringarna behandlade hon väldigt konventionellt. "Alla är överens" om att människan ligger bakom, sade hon. Därför är gröna certifikat bra och något som skall byggas ut. Här kom sedan en tämligen obegriplig förklaring, som visar att "den kännande Mona" inte är någon pedagog när det gäller förklaringar av samband och fakta. Snacket att hon talar så att folk begriper måste ha fått sig en rejäl törn när det gäller socialdemokraternas kommande miljöpolitik.

Två nya certifikat skulle det bli som berörde transporter och energieffektivisering. Jaha, men betyder det att vi inte får råd att köra bil och att en massa varor blir dyrare eller svåra att få tag i? Och klimatmärkningen som hon ville ha - vad skulle den vara bra för? Hur kan dessa teknikaliteter få henne att dra slutsatsen att uppgiften nu är "lika viktig och lika samhällsomdanande som kampen mot klassamhället var för 100 år sedan"?

När det gäller jobben fuskade Sahlin bort frågan genom att säga: "Vi ser arbete som en rättighet – men att delta i arbetslivet efter förmåga ser vi också som en skyldighet. Vår samhällsmodell kräver att alla är med och hjälps åt att upprätthålla välfärden." Något konkret hade hon inte att komma med. Inte ens ett klart besked om a-kassan.

Sahlin tyckte att Sven Otto Littorin skulle ha vett att be om avsked på samma sätt som Lasse Brandeby bad om att få bli utröstad ur "Let´s Dance". Det är lätt att säga. Någon borde kräva att t ex Jan-Peter Duker från SN blir arbetsmarknadsminister för att ge litet relief åt frågan. Det är viktigt att skapa jobb i den offentliga sektorn, menade Sahlin. Men hon verkade mest syfta på att det blir stora pensionsavgångar framöver. Den viktigaste frågan av alla, hur den demografiska utvecklingen kräver fler i omsorgen och högre skatter om omsorgen är offentlig, berörde hon inte alls. För två år sedan var det en stor fråga för socialdemokraterna, om nu någon kommer ihåg det.

Sahlin hade dubbel chans att tala om den offentliga sektorn i framtiden eftersom hon diskuterade "välfärden" i ett långt avsnitt. Den skulle vara solidariskt finansierad, sade hon. Och så citerade hon den stora ideologen Margot Wallström som har sagt: "Solidarisk, det är man – eller så är man det inte. Det är ungefär som när man är gravid – man kan inte vara lite gravid." Skall vi tolka det som att det utifrån en begreppsanalys är omöjligt att ha avgiftsfinansiering av delar av den offentliga sektorns tjänster? Vissa öppningar till en förnyelse av den offentliga sektorn fanns visserligen, men de hade ingen framträdande plats.

Slutligen talade hon om internationella frågor. Där har hon minst trovärdighet enligt opinionsundersökningarna. Hon deklarerade dock att hon såg EU som en möjlighet att kontrollera det internationella kapitalet och som en motvikt mot USA. Det som skulle prioriteras var Afrika och kampen mot aids samt kampen mot kärnvapnen. Föga originellt.

Ingen ideolog

Sahlin har en stor svaghet när hon försöker vara ideologisk. Detta med solidariteten som en fråga om antingen/eller är en indikation. Men hon såg också socialdemokratin i sig som en frihetsrörelse. Visst kan man till nöds beskriva interventionism och höga skatter som medel för "positiv frihet". Det har hänt förr. Men Sahlin inleder beskrivningen av frihet med en hänvisning till den "negativa friheten" - frånvaron av tvång. Hon citerar: “Slav stig upp för att slå dig fri”.

Detta kunde man kanske tillåta på 1800-talet när insikten om skillnaden mellan individuell frihet och tillgång till individuella resurser inte hade utvecklats. En slav är bunden av tvång. En låginkomsttagare är fri men lider av sin låga produktivitet som inte ger resurser att göra vad andra med högre inkomster är förmögna till. Frihet är inte = förmögenhet.

Sahlin borde ha insett att den lätt demagogiska glidningen mot att göra socialdemokratin till en frihetsrörelse genom att göra alla förmögna att bo i radhus, ha bil, åka på semester till Thailand varje år och få gratis sociala förmåner hade varit mer övertygande om hon inte gjort analogin med slavens bojor som hinder. Någon ideolog och teoretiker som kan bedöma socialismens långsiktiga färdväg och mål är hon inte.

Vad återstår då? En person som vill dra litet åt olika håll i socialdemokratins traditionella frågor. Hon vill lyssna och vara en god servicedemokrat. Frågan är om det räcker. Vem minns den första kvinnliga partiledaren i Sverige? Det var Karin Söder (c) som tillträdde 1986. Men hon lämnade inget bestående intryck som partiledare. Det var som utrikesminister och möjligen som socialminister man kommer ihåg henne. Hon hade ingen ny politik att komma med utan ägnade sig åt att administerera den gamla. Om Mona Sahlin inte lyckas vinna valet 2010 kommer hon att snart vara bortglömd. Men även om hon lyckas kommer den nu tillkännagivna inriktningen inte att ge något bestående intryck.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, skatter, klimatpolitik, politik, offentlig sektor, SAP, extrakongressen på intressant.se