Reinfeldt får se upp med Mona

Debatten i TV mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt borde vara en indikator för hur det kommer att gå när de två möts i framtiden och i valrörelsen 2010. Eller var det så att Sahlin var mer förberedd än statsministern som verkade att gå på rutin? Eller var det empati kontra rationalitet?

De båda partiledarna debatterade under en stor del av Aktuellts sändning 21:00. Som väntat togs "försämringen av a-kassan" upp av Mona Sahlin. Det kunde inte varit oväntat för Fredrik Reinfeldt. Men han kom på defensiven genom att sakligt inte kunna klargöra att det bara är en liten minoritet av personer som varit arbetslösa länge som drabbas av försämringar. Och det kan legitimeras av att alla undersökningar visar att det behövs kraftiga incitament för att inte en del av de arbetslösa inrättar sig att leva med "evig" a-kassa. I själva verket är det nog så att "försämringen" är litet vagt associerad med fördyringen - vilket Reinfeldt inte heller påpekade. Men det hade nog kunnat turneras som en framgångsrik angreppspunkt på Sahlin.

Emotionellt är Reinfeldt illa ute. Hans framgångar vilar till inte obetydlig del på att han framstått som en mer inkännande person än Göran Persson. Men nu möter han en partiledare vars främsta merit är just att väcka känslor av sympati hos tittarna genom att vara inkännande med dem som "drabbas". Det måste Reinfeldt lära sig att hantera eftersom Mona Sahlin kommer att göra allt för att hålla debatten just inom detta område. Nu fick Reinfeldt viss hjälp av Jarl Alfredius som hade sitt förutbestämda program med ett antal sakfrågor som skulle behandlas. Men att bli räddad av gong-gongen i varje rond är ingen framgångsväg.

Även i klimatfrågan fick Reinfeldt vissa svårigheter. Sahlin körde hårt med att Sverige måste gå före. Och Sverige måste kräva mer och göra mer för egen del (just för att gå före). Att som Reinfeldt litet obestämt säga att Sverige visst har gått före är inget höjdarargument. Han borde avvisa effektiviteten i denna strategi. Sverige har haft koldioxidskatt sedan början av 1990-talet - i mer än 15 år. Och hur många länder har sett detta som en förebild och sedan själva infört koldioxidskatt?

Nu fick Reinfeldt inte ens fram att regeringen Persson velat ha 25 procents minskning av koldioxidutsläppen till 2020 medan hans egen regering förordat 30 procent. Behärskar Reinfeldt sin egen miljöpolitik? Han kunde också ha frågat hur Sahlin ställer sig till regleringspolitik och planerad hushållning på miljöområdet. Som socialist borde hon ju inte vara främmande för att göra det svårt för vanliga människor att klara sitt vardagsliv för att uppnå "högre" mål. Att bara tala om företagens pålagor kanske inte är det mest slagkraftiga eftersom ingen vet vad socialdemokraterna kan tänka sig i form av konkurrensnedsättande åtgärder.

Familjepolitiken och betygsdiskussionen hoppar jag över denna gång. En intressant modell för politisk argumentation som Katerine Kielos relaterar (kommer från Nuder) är schemat:
1. Jag förstår hur du har det.
2. Jag tror att jag vet varför.
3. Du borde inte ha det på det här viset.
4. Så här borde vi ha det istället.
5. Så här gör vi för att komma dithän.

I sammanfattning: Empati. Analys. Värdering. Vision. Åtgärd. Här har Mona Sahlin sin styrka i p1. Åtminstone om folk är "drabbade". Reinfeldts styrka ligger i analysen - p2. Han hoppar lätt över p3 och går till p4-5. Sahlin däremot har ett och annat att säga om p3 och kanske om p4 men är inte särskilt bra på att förklara p5. Detta mönster tyckte jag var ganska tydligt i kvällens debatt. Det blir intressant att se om det upprepas.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, klimatpolitik, politik, a-kassan, moderaterna, regeringen på intressant.se