söndag, maj 11, 2008

Mona Sahlin kopierar alliansens jobbpolitik

TV-programmet Agenda presenterade socialdemokraternas nya jobbpolitik. Partiledaren Mona Sahlin intervjuades. Hon påstod att det var stor skillnad mellan hennes och regeringen jobbpolitik. Men i stora drag var det samma politik under olika beteckningar. Att alla är överens om att lönenivelleringen är skadlig för sysselsättningen påpekades av ingen.

Den som är insatt kunde visserligen konstatera att Mona Sahlin hade en poäng i att socialdemokraternas arbetsgrupp sakligt sett föreslår ett effektivare ungdomsarbetslöshetsprogram än de borgerliga. Man vill ge en statlig subvention med 50 procent till alla arbetsgivare som anställer ungdomar som varit arbetslösa mer än tre månader. Regeringen vill halvera arbetsgivaravgifterna för alla inom denna grupp. Det betyder att en hel del pengar satsas på personer som inte är arbetslösa. Och de som är arbetslösa får en mindre subvention än med socialdemokraternas förslag.

Det nya jobbprogrammet kommenterades av Peter Akinder, tidigare talskrivare åt Göran Persson och rådgivare åt Mona Sahlin, Ursula Berge, före detta politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet (nu vid Akademikerförbundet SSR), och Björn Rosengren, tidigare socialdemokratisk näringsminister. Men diskussionen handlade inte om sakinnehållet i den föreslagna jobbpolitiken.

Detta visar omedelbart svagheten i de framlagda förslagen. När inte ens experterna bryr sig om innehållet och Sahlins paradargument med skillnaden mellan s och alliansen, hur tror hon att väljarna skall se till innehållet? Det blir en retorikfråga, som programledaren Karin Hübinette kommenterade valrörelsens jobbdebatt. Det var Rosengren som först pekade på det paradoxala i denna jobbdebatt.

Göran Persson och s-regeringen hänvisade då till att jobben skulle komma och högkonjunkturen skulle ordna med sysselsättning. Alltså det klassiska borgerliga argumentet att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa. Men opinionen ville ha åtgärder, menade Rosengren. Det förstod alliansen och kom med aktiva åtgärdsförslag. Dessutom måste man komma ihåg att de borgerliga hade upptäckt att den totala frånvaron från arbetsmarknaden fortfarande efter 15 år var nästan lika hög som under krisåren. Det var bara beteckningarna som ändrat namn. När arbetslösheten sjönk steg sjukskrivningarna. När sjukskrivningarna sjönk steg förtidspensineringarna osv.

Detta kallades "utanförskapet" - en term som naturligtvis var förödande för ett parti som nyss gått till val på devisen "alla ska med". Vi fick en regering som vann valet på klassisk jobbskapande åtgärdspolitik, låt vara att den inte gick ut på att genom finanspolitisk stimulans skapa fler jobb. Sådan politik hade Nuder och Persson effektivt dömt ut som inflationsskapande och räntehöjande. Varför hör vi förresten inga socialdemokrater fördöma president Buschs motsvarande politik nu i dagarna?

Vad som sedan hände var att högkonjunkturen kom, en viss finanspolitisk stimulans genomfördes medan det är väldigt svårt att leda i bevis att paradnumren i alliansens jobbpolitik - ökningen av arbetsutbudet - haft någon påtaglig effekt. Detta illustrerades i Agenda med en jobbsökande kvinna som förvisso kunde berätta att hon inte förändrat sitt jobbsökande ett enda dugg pga reformerna med jobbskatteavdrag och tidsbegränsning av a-kassan.

Den poäng som möjligtvis skulle gå att utvinna är att neddragningen av Ams-åtgärderna ökat arbetslösheten och därför hållit nere inflationen. Nu fick Sahlin oemotsagd kritisera regeringen för att den inte satsat mer på omskolning. Men hur skulle det ha sett ut med en eller ett par procents lägre arbetslöshet? Inflationen hade blivit ett hot och Riksbanken hade höjt räntan, vilket hade brutit nacken av högkonjunkturen. Med Sahlins politik hade vi haft ett betydligt sämre läge inför den konjunkturdämpning som nu förestår. Den hade kanske istället säkert blivit en svår recession.

Programmet Agenda förmår inte få fram den sakliga problematiken i jobbpolitiken. Ändå fick Cecilia Hermansson på Swedbank förklara sammanhanget inledningsvis. Men det blev ingen uppföljning av den intressanta frågan hur man kan skapa jobb med ökad efterfrågan. Före Göran Persson var detta socialdemokraternas paradnummer i jobbpolitiken. Nu är den politiken förkastlig. Borde man inte ha denna metamorfos som ämne i något TV-program?

Slutligen borde väl någon ha slagits av sakinnehållet i regeringens och oppositionens politik. Nu när socialdemokraterna kopierar den borgerliga subventionspolitiken över hela atbetsmarknaden borde någon ha slagit fast att alla tycks vara överens om att låglönepolitiken med höga minimilöner och små löneskillnader inte är bra för marginaliserade gruppers sysselsättning. Det är därför deras löner nu måste subventioneras av skattebetalarna. Men det kanske inte är politiskt korrekt att påpeka detta? Eller är man alltför okunnig om sammanhangen? Det skall bli intressant att se hur vänsterpartiet skall hantera dessa statsingripanden för att korrigera partiets mångåriga stöd för en sysselsättningsdödande lönenivelleringspolitik.

Andra bloggar om: , , , , , , , , på intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 11 maj, 2008 23:58, Blogger Per-Olof Persson said...

Kostnaderna anpassas till intäkterna

Den ideala situationen är att kombinera höjda reallöner med full sysselsättning. Detta kräver att alla parter har kunskap om hur lönerna sätts i en marknadsekonomi. Det är inte helt sant att lönerna sätts genom löneförhandlingar. Det är nämligen konsumenterna som sätter en gräns för den lönekostnad som kan belasta varje vara och tjänst. Det är konsumenternas subjektiva värdering av produkterna som sätter priserna och detta skapar arbetsgivarnas intäkter.

Kostnaderna måste alltid anpassas till intäkterna. Därför är det arbetsgivarnas intäkter som sätter priserna på alla resurser (arbetskraft, lokaler, kontorsmaterial mm) arbetsgivaren använder. Om priserna inte sätts i förhållande till intäkterna kommer resurserna att bli lediga. Det uppkommer arbetslöshet, lediga lokaler och lager av osålt kontorsmaterial. Därför måste priset på en ledig resurs sjunka till den nivå där den åter efterfrågas.

Ett exempel på hur lönesättning går till är ett sjukhus som säljer operationer. Det är konsumenternas subjektiva värdering av tjänsten operationer som sätter priset på operationer. Om konsumenterna värderar operationer till ett högt värde, kommer ett högt pris att sättas på operationer. Om sjukhuset får in höga försäljningsintäkter har sjukhuset råd att bjuda upp lönerna för de individer som skapar intäkterna.

Om exempelvis arbetsgivaren bedömer att kirurgerna är den viktigaste yrkesgruppen för skapandet av intäkter, erbjuds kirurgerna de högsta lönerna. Samma bedömning görs för alla yrkesgrupper. Om det exempelvis är brist på tekniker kommer deras löner att bjudas upp. Detta är en nödvändig signal om att fler tekniker måste utbildas. Den totala lönekostnaden för sjukhuset kommer att hamna på en viss nivå i förhållande till intäkterna.

Faktorer som exempelvis utbildning och yrkeserfarenhet sätter inte lönerna. Däremot kan en individ som har utbildning och yrkeserfarenhet skapa högre intäkter åt arbetsgivaren. Detta kommer att sätta individens lön. Om lönen sätts för lågt kommer individen att vara attraktiv för andra arbetsgivare. Full sysselsättning kan enbart uppnås om lönerna är rörliga både uppåt och nedåt. Lönen kan endast sättas för den enskilde individen eftersom individer har olika förutsättningar.

Systemet med kollektivavtal slår ut de individer som inte kan skapa tillräckligt höga intäkter. En ökning av penningmängden är den enda orsaken till att arbetsgivarnas intäkter kan öka och därmed också lönekostnaderna. Konsumenterna får tag på mer pengar som används till inköp av konsumtionsvaror och detta höjer priserna. Faktum är att reallönerna hade blivit högre om penningmängden varit konstant och en större produktion hade fått lov att sänka priserna.

 
At 12 maj, 2008 09:41, Anonymous Per Fredö said...

Mona Sahlin försöker nu beskriva en s-jobbpolitik efgfektivare och mer rättvis än alliansens.

Hon måste emellertid förklara hur en vänsterregering ska skapa fler jobb samt minska utanförskapet.

Det har ännu inte skett och vänsten hävdar att det går att nyanställa 100 000 i den offentliga sektorn, finansierat genom kraftigt höjda skatter åtminstone delvis. Kan Mona haka på här?

Sociialdemokraterna har också gått emot genomförda skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Detta ska sedan kombineras med höpjd skatt för de som nu betalar statlig inkomstskatt. Jobbskapande?

S har länge hävdat att en marginellt sänkt a-kassa är orättfärdig, men den är i själva verket jobbskapande. Det visar sig också att bortåt 200 000 nya jobb tillkommit och att långtidssjukskrivningen kraftigt minskat.

S vill nu satsa på utbildning i sig bra men vilka konsekvenser har deras skolpolitik haft.
Per Fredö

 
At 12 maj, 2008 12:56, Blogger Danne Nordling said...

Eftersom en utjämnad lönestruktur är ett mål för alla vänsterpartier som är viktigare än att faktiskt åstadkomma full sysselsättning är det bara naturligt att driva en halvhjärtad subventionspolitik. Det som nu är anmärkningsvärt är att Sahlin tar ett så resolut tag i subventioneringen.

Hon tror dock att detta skall bli attraktivt för småföretagen. Det kan vara en felbedömning. Att ge en generell subvention i form av sänkta arbetsgivaravgifter som alliansen gör borde tilltala småföretagen mera än en större men villkorad subvention.

Däremot kan bättre sociala förmåner för småföretagare vara röstvinnande. Vi kommer kanske att få se liknande saker från regeringen.

Den avgörande frågan för framtiden tycks bli avvägningen mellan lönenivellering och marknadslöner med kraftig skattesubventionering av lönerna i det första fallet och lägre skatter i det andra.

Vissa marginella förbättringar av sysselsättningen kan ske genom skärpta regler för sjukskrivning, förtidspensionering och a-kassa. Men det är konjunkturgenomslaget som har störst inverkan. Jobbskatteavdraget har endast en obetydlig effekt och sysselsättningsreonemanget är mest en dimridå för att kunna motivera skattesänkningar som s har svårt att kritisera.
/DNg

 
At 12 maj, 2008 20:27, Anonymous Per Fredö said...

Jobbskatteavdraget har hittills inmneburit en skattesänkning på 1000 kronor per månad-

En ny motsvarande skattesänkning kommer och den ska också omfatta inkomsttagare som ligger över tröskeln.

Det är svårt förstå annat än att dessa skattesänknin gar stimulera tillväxt och ger fler jobb.
Socialdemokraterna har förvisso svårt kritisera detta men avvisar i stället alla dessa förslag.

I stället har Monas sagt att hon vill ha skattehöjningar för de rika.

Det är nog mot den bakgrunden som partiet vill locka väljare via selektiva åtgärder låt vara nu inriktade på andra målgrupper än tidigare. S ska bli ett entrenörsparti och konkurrera ut det nya arbetarpartiet.
Det låter ju bra att hjälpa företag i nöd, men vad betyder det när företag befinner sig på konkursens brant.

Och som sagt. Hakar vänsterpartiet på?
P F-ö

 
At 12 maj, 2008 21:25, Anonymous Tom said...

Sverige var väl i högkonjunktur innan valet, åtminstone om man ser till BNP-tillväxt? Spiken i kistan var, som jag ser det, snarast att det var "jobless growth".

 
At 12 maj, 2008 21:33, Anonymous Tom said...

Sahlins småföretagarpolitik leder sannolikt endast till en klass av barfotaföretagare, trasproletärer utan anställningstrygghet ens på pappret. Dock med ett dyrt, halvsjaskigt "skyddsnät". Det grundläggande problemet är ett annat: att Sahlin vill att företagaren ska ta riskerna medan Sahlin ska kapa åt sig förtjänsten.

Vänster som höger verkar heller inte förstå att Sverige konkurrerar om företag, inklusive småföretag. I synnerhet inom EU.

 
At 13 maj, 2008 12:31, Blogger Danne Nordling said...

Sverige går mot en konjunkturavmattning inför valet 2010. En viktig fråga är huruvida sysselsättningen kommer att framstå som ett viktigt problem. Det tycks Mona Sahlin tro. Men med stimulansåtgärder kan arbetslösheten hållas nere på Nairu-punkten. Då måste Sahlin dra fram "utanförskapet" på ett mer massivt sätt än vad alliansen gjorde 2006. Är då den nyss lanserade politiken ett medel för att minska detta? Knappast.

Det behövs kanske inte eftersom s har övertag i opinionsundersökningarna. Den viktiga frågan är om regeringen kan hitta en vinnande fråga. Att muta arbetarna med skattesänkningar tycks inte vara en framgångsväg. Då är hotet om skattehöjningar från s effektivare.

Public-choice-teorin säger att regeringen kommer att lägga fram förslag till sociala förbättringar för småföretagare.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home