Mona Sahlin kopierar alliansens jobbpolitik

TV-programmet Agenda presenterade socialdemokraternas nya jobbpolitik. Partiledaren Mona Sahlin intervjuades. Hon påstod att det var stor skillnad mellan hennes och regeringen jobbpolitik. Men i stora drag var det samma politik under olika beteckningar. Att alla är överens om att lönenivelleringen är skadlig för sysselsättningen påpekades av ingen.

Den som är insatt kunde visserligen konstatera att Mona Sahlin hade en poäng i att socialdemokraternas arbetsgrupp sakligt sett föreslår ett effektivare ungdomsarbetslöshetsprogram än de borgerliga. Man vill ge en statlig subvention med 50 procent till alla arbetsgivare som anställer ungdomar som varit arbetslösa mer än tre månader. Regeringen vill halvera arbetsgivaravgifterna för alla inom denna grupp. Det betyder att en hel del pengar satsas på personer som inte är arbetslösa. Och de som är arbetslösa får en mindre subvention än med socialdemokraternas förslag.

Det nya jobbprogrammet kommenterades av Peter Akinder, tidigare talskrivare åt Göran Persson och rådgivare åt Mona Sahlin, Ursula Berge, före detta politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet (nu vid Akademikerförbundet SSR), och Björn Rosengren, tidigare socialdemokratisk näringsminister. Men diskussionen handlade inte om sakinnehållet i den föreslagna jobbpolitiken.

Detta visar omedelbart svagheten i de framlagda förslagen. När inte ens experterna bryr sig om innehållet och Sahlins paradargument med skillnaden mellan s och alliansen, hur tror hon att väljarna skall se till innehållet? Det blir en retorikfråga, som programledaren Karin Hübinette kommenterade valrörelsens jobbdebatt. Det var Rosengren som först pekade på det paradoxala i denna jobbdebatt.

Göran Persson och s-regeringen hänvisade då till att jobben skulle komma och högkonjunkturen skulle ordna med sysselsättning. Alltså det klassiska borgerliga argumentet att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa. Men opinionen ville ha åtgärder, menade Rosengren. Det förstod alliansen och kom med aktiva åtgärdsförslag. Dessutom måste man komma ihåg att de borgerliga hade upptäckt att den totala frånvaron från arbetsmarknaden fortfarande efter 15 år var nästan lika hög som under krisåren. Det var bara beteckningarna som ändrat namn. När arbetslösheten sjönk steg sjukskrivningarna. När sjukskrivningarna sjönk steg förtidspensineringarna osv.

Detta kallades "utanförskapet" - en term som naturligtvis var förödande för ett parti som nyss gått till val på devisen "alla ska med". Vi fick en regering som vann valet på klassisk jobbskapande åtgärdspolitik, låt vara att den inte gick ut på att genom finanspolitisk stimulans skapa fler jobb. Sådan politik hade Nuder och Persson effektivt dömt ut som inflationsskapande och räntehöjande. Varför hör vi förresten inga socialdemokrater fördöma president Buschs motsvarande politik nu i dagarna?

Vad som sedan hände var att högkonjunkturen kom, en viss finanspolitisk stimulans genomfördes medan det är väldigt svårt att leda i bevis att paradnumren i alliansens jobbpolitik - ökningen av arbetsutbudet - haft någon påtaglig effekt. Detta illustrerades i Agenda med en jobbsökande kvinna som förvisso kunde berätta att hon inte förändrat sitt jobbsökande ett enda dugg pga reformerna med jobbskatteavdrag och tidsbegränsning av a-kassan.

Den poäng som möjligtvis skulle gå att utvinna är att neddragningen av Ams-åtgärderna ökat arbetslösheten och därför hållit nere inflationen. Nu fick Sahlin oemotsagd kritisera regeringen för att den inte satsat mer på omskolning. Men hur skulle det ha sett ut med en eller ett par procents lägre arbetslöshet? Inflationen hade blivit ett hot och Riksbanken hade höjt räntan, vilket hade brutit nacken av högkonjunkturen. Med Sahlins politik hade vi haft ett betydligt sämre läge inför den konjunkturdämpning som nu förestår. Den hade kanske istället säkert blivit en svår recession.

Programmet Agenda förmår inte få fram den sakliga problematiken i jobbpolitiken. Ändå fick Cecilia Hermansson på Swedbank förklara sammanhanget inledningsvis. Men det blev ingen uppföljning av den intressanta frågan hur man kan skapa jobb med ökad efterfrågan. Före Göran Persson var detta socialdemokraternas paradnummer i jobbpolitiken. Nu är den politiken förkastlig. Borde man inte ha denna metamorfos som ämne i något TV-program?

Slutligen borde väl någon ha slagits av sakinnehållet i regeringens och oppositionens politik. Nu när socialdemokraterna kopierar den borgerliga subventionspolitiken över hela atbetsmarknaden borde någon ha slagit fast att alla tycks vara överens om att låglönepolitiken med höga minimilöner och små löneskillnader inte är bra för marginaliserade gruppers sysselsättning. Det är därför deras löner nu måste subventioneras av skattebetalarna. Men det kanske inte är politiskt korrekt att påpeka detta? Eller är man alltför okunnig om sammanhangen? Det skall bli intressant att se hur vänsterpartiet skall hantera dessa statsingripanden för att korrigera partiets mångåriga stöd för en sysselsättningsdödande lönenivelleringspolitik.

Andra bloggar om: nya jobb, regeringen, socialdemokraterna, Sahlin, utanförskapet, sysselsättning, arbetsmarknad, ekonomi, politik på intressant.se