Statens uppgifter enligt Hayek

Synen på Friedrich Hayek och hans frihetsfilosofi är ett tecken på hur perspektiven kan förskjutas i samhällsdebatten. Att se Hayek som en radikal och konsekvent frihetsföreträdare är delvis ett misstag. Hans kategoriska kritik gällde socialistisk planhushållning. Om dagens välfärdsstat hade han inte så mycket att säga. Att staten har många legitima uppgifter även om de måste finansieras med skatter fann han i det närmase självklart.

Jag skrev en inledande artikel om Friedrich Hayeks syn på friheten i förra veckan (bloggen 8/5). Här skall jag belysa hur han ser på gränserna för statens uppgifter med utgångspunkt från hans bok Frihetens grundvalar (1959).

"Alla moderna stater har sörjt för de fattiga, missanpassade och handikappade och intresserat sig för hälsovård och kunskapsspridning." Denna "rent servicebetonade verksamhet" kommer att öka när välståndet ökar, menar Hayek. Den medför inget tvång eller åtminstone enbart genom att den måste finansieras med skatter. Vidare hör till statens uppgifter att tillhandahålla ett effektivt myntväsen och att upprätta mått- och viktsystem, lantmätning, markregistrering, statistik etc. Han nämner också sanitets- och hälsobefrämjande tjänster, byggande och underhåll av vägar samt bekvämligheter för stadsborna. En del kan tillgodoses genom upphandling från den privata sektorn. Staten kan också utfärda t ex förbud mot nattarbete och verka för arbetsrättslagstiftning samt säkerhetsbestämmelser på byggplatser och för högspänningselektricitet.

Vidare räknar han upp ett antal verksamheter som han menar hellre borde vara kommunala än statliga: "parker och museer, teatrar, sport- och idrottsanläggningar". Staten skall dessutom garantera en "begränsad trygghet" för alla medborgare som därför "inte är något privilegium". Det gäller svåra fysiska umbäranden och garantier för ett "visst existensminimum för alla".

Gränserna för statens kompetensområde går vid det Hayek kallar "underlätta för individerna att uppnå en viss standard", vilket är legitimt, och att "försäkra sig om att alla får den" (standarden) vilket han menar måste ske genom att "ta ifrån individerna all valfrihet i frågan" (s 247). I så fall blir välfärdsstaten "ett slags hushållningssystem där en patriarkalisk makt kontrollerar större delen av inkomsterna i samhället".

Likaså finns en gräns när välfärdsstaten försöker göra omfördelningar av livets goda. Det kräver "ett slags diskriminering och ojämlik behandling av olika människor, vilket är oförenligt med ett fritt samhälle. Med målet "social rättvisa" och omfördelning av inkomsterna kommer utvecklingen att "leda tillbaka till socialismen och dess tvångsinriktade och i huvudsak godtyckliga metoder".

I skattepolitiken sätter Hayek en bestämd gräns vid progressiva skatter. Han förordar proportionella skatter och menar att progressiva skatter är skadliga för arbetsincitamenten, hämmar sparandet och motverkar arbetsspecialiseringen till förmån för gör-det-själv-arbete. Dessutom blir progressiv beskattning konkurrensbegränsande eftersom det blir svårare att starta nya företag som kan utmana de gamla. Själva grunden för den progressiva beskattningen är föreställningen att man kan göra interpersonella nyttojämförelser, vilket är en uppfattning som övergivits av forskarna, påpekar Hayek. Sist och slutligen är det fråga om ett etiskt problem. Den progressiva beskattningen kan inte "försvaras utifrån rättviseskäl". Tyvärr går Hayek inte närmare in på denna moralfilosofiska fråga.

För dagens bedömare framstår inte Hayeks teser som särskilt kontroversiella. Det är bara om striden står mellan socialistisk planhushållning och traditionell marknadsekonomi för näringslivet som Hayek är på kollisonskurs mot politikerna.

Andra bloggar om: frihet, marknadsekonomi, staten, tvång, filosofi, skatter, progressiv skatt, proportionell skatt, Hayek, ekonomi, politik på intressant.se