Varför avskyr många friheten?

Både vänstern och högern har varit emot frihet och liberalism. De saknar storslagenhet och representerar borgerlig småskurenhet och egoism. Den borgerliga samarbetsmodellen med handel är motbjudande jämfört med ett tvång större än man själv. Jag tror dock själv att den viktiga drivkraften är hatet mot den arroganta och rika bourgeoisien.

Boken Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. presenterades vid ett seminarium på tisdagseftermiddagen (18/3) anordnat av Bertil Ohlin-institutet. Boken har skrivits av socialliberalen Per Svensson på Sydsvenskan, tidigare kulturchef på Expressen och chefredaktör för Kvällsposten. Synpunkter på boken framfördes av fyra personer. En var Mattias Svensson på Neo, klassisk liberal som tog upp aspekterna bildning och yttrandefrihet (bilden nedan).

Per Svensson och Mattias Svensson

Övriga kommentatorer var Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, PJ Anders Linder, chefredaktör Axess samt Irene Wennemo, ledarskribent på Aftonbladet (hon ersatte kulturchefen Åsa Linderborg). Eftersom marxisten Linderborg, som sannolikt är en av Sveriges få explicita frihetsfiender, inte var närvarande blev kommentarerna och debatten något slätstrukna. Vi får gå till själva boken för att kunna kasta mer ljus över problematiken med friheten och avskyn mot liberalismen.

Det är en intressant och lättläst bok Per Svensson skrivit. Den bygger inte mycket på politisk filosofi eller ideologi utan tar sin utgångspunkt i politiken och kulturdebatten. Författaren har omfattande kunskaper om tysk inrikespolitik och skriver en del om sortin för det tyska liberala partiet FDP, som fick 4,8 procent i valet 2013 och därför hamnade under spärren på 5 procent. Men det intressanta är inte alltid det relevanta.

Varför är så många emot dem som ideologiskt betecknar sig som liberaler? Författaren försöker först besvara frågan genom att räkna upp de olika kategorier liberaler han kan identifiera. Här en kortfattad lista:

• Den välbärgade viktigpettern
• Den velige mesproppen
• Bombliberalen (eg bombhögern)
• Magisterliberalen (äv förbudsliberalen), ex "Vetbästerberg"
• Marknadsliberalen
• Nyliberalen
• Plåsterliberalen (bortglömd fiende till samhällsomstörtningar)
• Tartuffe-liberalen, en enbart hycklande plåsterliberal
• Voltaire-liberalen, drivs enl vänstern av västerländsk arrogans

Det är naturligtvis kulturhistoriskt intressant med en belysning av olika kotterier som legat i luven på varandra. Men på det politisk-teoretiska planet tillför kulturhistorien inte så mycket. Detta etiketterande kokar ner till vad författaren ser som cirkelresonemang:
"Det finns mycket ondska i världen.
Världen behärskas av liberalismen.
Alltså är liberalismen ond."

Man kan också vända på resonemanget. Svensson exemplifierar med Nina Björks doktorsavhandling Fria Själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (2008). Resumé: De mänskliga grundvillkoren bygger på beroende av varandra (ex spädbarn). Den förhärskande kulturen förnekar dessa grundvillkor. Vår tids starkaste ideologi är liberalismen. Förnekelsen av av de grundläggande villkoren är liberal. Alltså är liberalismen omänsklig. VSB.

Enligt Svensson menar Björk att liberalismens "utopiska mål" är den autonoma, oberoende människan, vilken är helt omöjlig att förverkliga. Men det förblir något oklart hur Björk teoretiskt blir antiliberal i Svenssons ögon. Ett led verkar saknas. Låt mig istället göra en analogi med socialismens "utopiska mål" som kunde vara den alltigenom altruistiska människan. Om målet kan uppnås kommer samverkan mellan människorna inte att vara något större problem. Men om "egoismen" finns kvar måste någon annan mekanism för samverkan hittas. Traditionellt är denna mekanism sammansatt av planering, kontroll och tvång. Om vi ogillar denna mekanism blir vi antisocialister.

För att Nina Björk ska bli antiliberal fordras därför att hon måste ogilla liberalismens näst-bästa mekanism (om vi godtar att den bästa skulle vara autonomi). Så vitt jag kan se innebär detta att de autonoma individerna erkänner sitt beroende och träder i förbindelse med varandra och börjar erbjuda varandra olika nyttigheter med en jämlikhetsprincip för ögonen: jag byter mina varor mot dina varor i en mängd som vi båda blir nöjda med. Du får inte med hot om våld tvinga mig att göra ett oförmånligt byte och vice versa. Att detta à priori inte skulle vara möjligt förefaller absurt. Det är en empirisk fråga och om monopol kan hållas tillbaka fungerar utbytet hyggligt i praktiken. Men om man ogillar det fria utbytet som samarbetsmekanism blir man antiliberal.

Antiliberalismen är mer svårfångad än så enligt Per Svensson. De flesta antiliberala rörelserna genomsyras också av sådant som: "Rädslan för moderniteten och avståndstagandet från dess olika uttryck - kapitalismen, konsumtionssamhället, urbaniseringen, moralupplösningen, identitetsförlusterna, instabiliteten". Här kunde han tillagt industrialismen och speciellt produktionen med hjälp av maskiner som både J S Mill och Karl Marx fokuserade på. Men idémässigt är det den "hjärtlösa marknaden" och begreppet 'liberal' liktydigt med "asocial, hänsynslös och egoistisk" som hör till antiliberalernas centrala trossatser. Vänstern är däremot "solidarisk, hänsynsfull och osjälvisk".

Den känslomässiga motviljan mot modernitet och liberalism har vänstern gemensam med högerextremismen, enligt Svensson. Han relaterar mordet på den tyske utrikesministern, industrimannen och liberalen Rathenau i juni 1922. Denne sköts av en ung sjöofficer vid namn Erwin Kern som var involverad i de högerradikala frikårer som opererade i Tyskland efter kriget. Han förklarade motivet på följande sätt: "Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka." Om detta skrev den holländsk-engelske författaren Ian Buruma i DN i okt-10, som Svensson hänvisar till. Den tänkvärda rubriken var "Därför hatar frihetens fiender liberalismen" och jag gjorde en sammanfattning i nov-10.

"Radikaler såväl till vänster som till höger har alltid hånat liberalismen för dess småborgerliga intresse för det storslagna och sublima. Var finns trumpeterna? Var är pukorna?" Svensson citerar Burama: "Det liberala temperamentet saknar romantisk lockelse." Folk är inte så intresserade av frihet, "huvudsaken är att soporna är ordentligt sorterade". Men de tongivande kulturradikalerna både till höger och vänster anser enligt Svensson att människans liv bara kan få sin fulla mening om de "underordnas och uppgår i ett stort vi, ett allt och alla överordnat sprickfritt projekt - nationen, rasen, klassen, folket, naturen, de rättrogna - som kommer att visa vägen till en ny, ren och sann värld". Man borde inte göra religion av politiken, menar Svensson. Men det verkar vara just vad antiliberalerna försöker.

Med bokens uppläggning hamnar behandlingen av frihetsbegreppet mera undanskymt långt bak i boken. Det som är anmärkningsvärt är att socialliberalen Svensson definierar frihet som "frånvaro av tvång". Man ska inte hindras av andra från att göra vad man vill göra. Det är den "negativa friheten" som han ansluter sig till. Men för en socialliberal är den positiva friheten mer i centrum. Det gäller att förse medborgarna med en omfattande välfärd och helst också ge mera privat välstånd till svagare grupper. För detta krävs höga och progressiva skatter. En sådan politik ökar naturligtvis tvånget och minskar friheten i traditionell mening. Det tycks inte minska hatet mot "liberalerna".

Om det  är så att liberaler vill minska tvånget borde Svensson ha undersökt vilken roll detta spelat för kulturdebattens hat mot liberalerna. Är det inte så att många människor är så hatiskt inställda till företagande, banker, industriföretag och rika ("bourgeoisien") att den som motsätter sig att de styrande ska få skada dem med skatter, regleringar och konfiskationer också drabbas av detta hat? Babeuf, Marx och Lenin har väl rimligtvis hittat ett framgångsrikt politiskt koncept i form av den oförsonliga striden mot de "besuttna"? Och då blir många antiliberaler och samtidigt villiga att uppge en del av sin egen frihet mot att bourgeoisien måste underkasta sig mycket större skador och tvång.

Johannes Åman om boken i ledare i DN feb-14
Läs även andra bloggares åsikter om frihet, liberalism, liberaler, vänstern, högern, tvång, ideologi, socialliberalism, socialism, ekonomi, politik på intressant.se

Hayek och vägen till träldom

Hayek såg 1944 en fara med att försöka öka produktionen snabbare med hjälp av planhushållning. Idag är det inte produktionen som är problemet för vänstern och staten utan sådant som välfärdsfördelningen, löneskillnaderna, arbetslösheten och klimatpolitiken.

Jag var igår på "Pub Hayek" som anordnas av forskningsinstitutet Ratio en gång i månaden. Den här gången handlade diskussionen om Friedrich Hayek själv och att det i mars är 70 år sedan hans berömda bok Vägen till träldom publicerades. Den boken varnade för planhushållning och kom att formera liberalismens motstånd mot den framväxande socialismens idéer efter andra världskriget.

Friedrich v Hayek, 1899-1992

Ratios VD Nils Karlson inledde och konstaterade att vänstern ånyo blivit stark och kommer med krav på att den sociala välfärdsproduktionen ska ske med hjälp av administrativa direktiv och inte med hjälp av ekonomiska incitament. Vinster i välfärden ska förbjudas. Men han menade också att kraven på en mer aktiv "näringspolitik" från Stefan Löfven (S) går i samma riktning för de varuproducerande företagen. Det var sådana idéer som kunde slås tillbaka när arbetarrörelsens efterkrigsprogram fördes fram i slutet av 1940-talet.

Boken är naturligtvis delvis tidsdaterad. Men en hel del av Hayeks tankar är principiella och aktuella i alla tider när tvångsidéer förs fram. Socialismens grundläggande idé att den ekonomiska verksamheten i ett land kan centralplaneras anser Hayek vara förmäten. Senare har han betecknat den som "det stora misstaget" i boken The Fatal Conceit.

En rationalistisk konstruktivism måste enligt Hayek misslyckas och sänka välståndet i förhållande till marknadsekonomins ordning, som han betecknar som en "spontan ordning". Detta beror till betydande del på prissystemet som är helt överlägset planbyråkraternas närsynta direktiv om hur mycket, vilken kvalitet och vart varor och tjänster ska produceras och distribueras. Genom att inkorporera andra delar av det västerländska samhällssystemet såsom rättsstat, avtal, äganderätt, moraliska normer,  hederlighet, individuell frihet osv gav han hela systemet benämningen "den utvidgade ordningen". Det är denna ordning som ger Västerlandet dess välstånd. Faran är då att inte alla förstår detta utan vill tillämpa den lilla världens emotionellt baserade normer på den stora världen.

I Vägen till träldom diskuterar Hayek också nazismens ekonomiska organisation och jämför den med socialismen. Detta väckte anstöt i många kretsar. Olof Palme menar att han efter läsningen av boken bestämde sig för att bli socialdemokrat. Herbert Tingsten gick istället över från socialdemokratin och blev liberal.

Planhushållning är inte förenlig med demokrati i klassisk mening. Det är en av bokens teser. Man kan inte låta en majoritet i en politisk församling plötsligt åsidosätta t ex en femårsplan. Följden skulle bli kaos och oordning. Det för med sig att man inte heller kan tillåta kritik av de styrande så att planeringen kommer i olag. I slutändan kan det bli det som Tingsten oroade sig för: planmyndigheterna måste fatta beslut om vilka tidningar som ska få tilldelning av tidningspapper - vem tror då att tilldelningen räcker till den argaste oppositionspressen?

Hayek har i ett särskilt kapitel "Sanningens död" analyserat de processer som finns i ett planeringssamhälle och som leder till att de styrande måste kontrollera opinionsbildningen fullständigt. Han skriver:

"Om undersåtarna skall stödja den gemensamma ansträngningen utan att tveka, måste de övertygas om att inte endast målet utan även medlen är de rätta. Den officiella läran, som alla måste tro på, kommer därför att omfatta alla de åsikter om fakta på vilken planen bygger. Offentlig kritik eller ens tvivel måste undertryckas därför att de försvagar allmänhetens stöd."

Fakta och teorier måste alltså bli föremål för en officiell doktrin utöver de centrala värderingar som de styrande vill befordra. Hela apparaten för kunskapsspridning kommer då att användas för att utbreda dessa åsikter. Idag är det inte bara skolor, tidningar, radio och film utan också TV och internet som skulle ställas till de styrandes förfogande.

Förhoppningsvis blir det inte aktuellt med denna typ av reglering i vårt moderna samhälle. Hayeks farhågor var tidsbundna till den tidens stora ekonomiska problem - att öka produktionen så snabbt som möjligt med hjälp av planhushållning. Gunnar Myrdal (S) och andra planekonomiska förespråkare hade dessbättre fel och Hayek rätt. Men idag är det inte produktionsökningens problem som är det viktiga. Andra frågor kan ta dess plats såsom fördelningspolitiken, lönestrukturen, arbetslösheten eller stopp för koldioxidutsläppen. Tre av dessa fyra är redan föremål för etablerandet av en officiell doktrin. Med en socialdemokratisk regering som ska uppfylla målet "Europas lägsta arbetslöshet till 2020" kommer okonventionella åtgärder att krävas också här.

Hayek 2008

Läs även andra bloggares åsikter om Hayek, Vägen till träldom, planhushållning, socialism, demokrati, frihet, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill Reinfeldt begränsa sin älskade frihet?

Hur kan Reinfeldt samtidigt vilja slå vakt om friheten och förorda höga skatter för att göra Sverige till ett paradis för låginkomsttagare?

Det andra programmet Nyfiken på partiledaren i TV2 med Poul Perris sändes under söndagskvällen 26/1. Det var nu Fredrik Reinnfeldts tur. Han är både moderatledare och statsminister och borde därför vara speciellt intressant att få grepp om. Men han framstår fortfarande som en gåta. Av kommentarerna efteråt framgick att man trodde att han var någon sorts konservativ - dock ej i den traditionella stilen med "fanan och fosterlandet".

Fredrik Reinfeldt

Men Reinfeldt vill gärna framställa sig som frihetsvän. Efter en halvtimmes prat om ungdomsförhållanden mm kom Perris in på vad ideologin betydde för Reinfeldt. Det var en fråga om frihet. Reinfeldt var frihetsälskande. [Därför är det svårt att se att han skulle vara konservativ.] Här framgick att för Reinfeldt var frihet att få göra som man vill så länge det inte skadar andra. Han påbörjade dessutom ett resonemang om att det fanns andra saker man inte fick göra. Men detta var Perris inte intresserad av att få veta mer om.

Det borde vara uppenbart att Reinfeldt inte är ultra-liberal. Han anser att friheten bör begränsas av andra orsaker än att man kan skada andra om man har rätt att göra vad som helst. Men varför skulle Reinfeldt vilja begränsa något som han i djupet av sin själ älskar och högaktar? Det naturliga svaret för en liberal är åtminstone att det behövs resurser till försvar, polis, rättsväsende och samhällsskydd som inte kan finansieras på en fri marknad. Vi får väl anta att Reinfeldt är med på detta även om man håller sig på ett luftigt ideologiskt plan.

Perris var ett kort ögonblick inne på ytterligare en annan begränsning av friheten. Om inte alla kan utnyttja sin frihet för att skaffa sig en dräglig levnadssituation uppstår frågan vad man då kan göra. Men detta spår övergav Perris redan innan han lyckades formulera frågan explicit. Det naturliga för Reinfeldt hade då varit att svara att han sätter andra värderingar högre än friheten. Den kan utmärkt väl begränsas för att åstadkomma omfördelning till de sämst ställda eller rentav till alla "eftersatta". Hur ställer sig Reinfeldt till denna problematik? Programledaren lämnade tittarna i sticket.

Hur ser Reinfeldt på t ex den eventuella motsättningen mellan välgörenhet och skattefinansierad omfördelning? Det är inte en ointressant fråga när det berör statsministerns personliga värderingar. Ger han exempelvis pengar till tiggare eller till hjälporganisationer? För några år sedan gjorde Reinfeldt faktiskt ett uttalande i omfördelningsfrågan som vi borde ha fått utvecklat i programmet. Han sade då: "Sverige ska bli ett paradis för låginkomsttagare". Det skulle ju kunna medföra långtgående frihetsinskränkningar för dem som inte räknas till låginkomsttagarna i form av mycket höga skatter.

Kanske Reinfeldt lider av en psykologisk personlighetsklyvning? Han vill både värna sin älskade frihet och inskränka den för en ansenlig del av befolkningen för att tillgodose ett annat mål som han håller högre. Att beslå statsministern med en självmotsägelse av denna dignitet hade väl varit en bedrift av Perris. Eller hade det blivit pinsamt om han lyckats gräva upp sådana anomalier ur statsministerns psyke?

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, psykologi, ideologi, frihet, omfördelning, skatter, moderaterna, tvång, politik på intressant.se

Halverad fattigdom i världen

Andelen extremt fattiga har minskat från 47 procent 1990 till 22 procent 2010 trots befolkningsökningen. Det framgår av en rapport som Ban Ki-Moon presenterade i Genève 1 juli.

Nu är FN:s milleniemål inom räckhåll trots att u-hjälpen minskar. SvD hade för en gångs skull en tydlig artikel igår om fattigdomens utveckling i världen sedan 1990. Tidigare har man rapporterat om detta på näringslivssidorna med påföljd att kulturjournalister och andra som intresserar sig för globala moraliska problem knappast såg artiklarna. Jag skrev om detta förra gången i april och maj 2010.

Kulturvänstern har tidigare haft ett kraftigt opinionsövertag i frågan om världens fattigdom. I opinionsundersökningar har allmänheten svarat att de tror att de fattiga blivit fler och fattigare trots den motsatta utvecklingen i verkligheten redan då.

Nu rapporterar SvD:

• Fattigdomen har halverats. Mellan 1990 och 2010 har antalet extremt fattiga minskat från 47 procent till 22 procent 2010. Gränsen är 1,25 dollar om dagen och det rör sig om 700 miljoner personer.
• Fler får rent vatten. Andelen har ökat från 76 till 89 procent. Det rör sig om 2 miljarder personer.
• Dödligheten i malaria minskade. Mellan 2000 och 2010 var minskningen 25 procent. Även dösfall i tuberkulos tror man kan halveras till 2015.
• Hungersnöden minskar. Andelen undernärda har minskat från 23 till 15 procent 1990-2010.

 Vi får hoppas att vänsterns hela ansats med "globaliseringsfälla" och Attack mot världskapitalismens befrämjande av internationellt handelsutbyte nu kommit på skam.

Frihet minskar fattigdom.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, globalisering, världsfattigdom, FN, världskapitalism, u-hjälp, bistånd, vänstern, media, ekonomi, politik på intressant.se

Det våras för Hobbes och hans tvångssamhälle

Om oroligheterna i Husby återkommer på olika ställen i framtiden uppstår något av ett "allas krig mot alla". Det ville den engelske filosofen stävja med en fruktansvärd envåldshärskare som ingen vågade sätta sig upp mot. Det måste undvikas.

"Någonting måste förändras" är rubriken på DN:s ledare om upploppen i Husby 22/5. Det kan tyckas vara ett motiverat krav. Men politikerna har under många år känt till problemen i invandrartäta storstadsförorter. Arbetslösheten (2012) var i  Husby 8,8 procent mot 3,3 i hela Stockholm, andelen socialbidragstagare 12 procent mot 3,6, andelen förtidspensionerade 8,5 mot 4,7 och läsåret 2011/12 nådde bara 41,7 målen i alla ämnen mot 76,2 procent i hela Stockholm. Att kräva mer av samma sak och ropa på krafttag, som Salar Rashid, kommunfullmäktig (S), kräver i en debattartikel 22/5 i DN kommer av allt att döma inte att leda till någon större förändring. Inte heller Stefan Löfven har några recept (DN).

Det framförs många hypoteser om orsakerna till upploppen. Polisens agerande menade DN igår i en ledare 21/5,  "brist på mening i tillvaron" anser Johan Schück i DN 23/5 och statsminister Fredrik Reinfeldt menade att "vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. I SvD 22/5 kan man möjligen spåra ett instämmande i denna förklaring. (Fler i SvD) Att upploppen är organiserade visar om inte annat de förråd av stenar som hittats på olika håll i Husby. Vi kommer sannolikt att få se fler upplopp på olika orter i framtiden.

Husby, Stockholm maj 2013

Om vi utgår från att politikerna fortsätter sin ljumma politik de närmaste åren kommer situationen att förvärras och klimatet kommer att hårdna. Sammanstötningarna blir mera våldsamma och kraven på resoluta åtgärder fler. Risken är stor att vi till slut får ett auktoritärt samhälle av den typ som den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1629) förordade i sitt stora verk Leviathan (blart maj-06). Hans tes var att utan en stark statsmakt får vi ett "allas krig mot alla" som enbart kan stävjas med hjälp av en fruktansvärd styresman som liknar det bibliska odjuret Leviathan.

Vi kan tänka oss att "Leviathan" inför restriktioner i form av inrikespass, vägspärrar, utegångsförbud på nätterna och lagar mot lösdriveri samt andra tvångsåtgärder som fanns i det gamla samhället - t ex arbetsinrättningar. Det blir inget trevligt samhälle men Hobbes' tanke var att det ändå var sämre med ett liv som var "ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort".

Tidigare har jag varit skeptisk till Hobbes' teori (blart juni-06) på spelteoretiska grunder.  Rationella människor har ingen anledning att bryta freden eftersom alla skulle förlora stort på detta. Detta framgår av den spelteoretiska konstellation som kallas "hök och duva". Men om aggressiviteten i samhället är sådan att förlusterna av att bryta freden framstår som små och vinsterna stora för enskilda, kommer våldet att breda ut sig. Det kan analyseras med spelet "samarbete eller bedrägeri" (kallades ursprungligen "fångens dilemma"). Båda parter har där en anledning att ta till våld för att förekomma motparten eftersom fred skulle ge en sämre position. Inom statsvetenskapen har man ansett detta spel är relevant för analysen av Hobbes.

Eftersom det förekommit frekventa rapporter om att de militanta ungdomar som leder upploppen är beredda att bränna sina grannars bilar och den större massa som låter sig utnyttjas inte heller drar sig för att förstöra för sig själva och sina släktingar, kan man skönja tendensen till att "samarbete eller bedrägeri" börjar bli det mera relevanta spelet. Upploppens fördelar ses som större än att fortsätta en långsam fredlig utveckling. Det bereder marken för Leviathans återkomst.

Läs även andra bloggares åsikter om Hobbes, tvång, våld, upplopp, Husby, spelteori, filosofi, statsvetenskap, politik på intressant.se

Centerns spetsiga program slår tillbaka?

Idéprogramgruppen förstod inte att de "medvetet spetsiga" förslagen kunde slå tillbaka mot hela frihetsprogrammet och partiet självt. Kritiken mot allt "nyliberalt" är fortfarande helt obalanserad. Dessutom kan det finnas dolda motiv.

I Ekots lördagsintervju 12/1 2013 framträdde miljöborgarrådet i Stockholm, Per Ankersjö (C) som varit ordförande i Centerpartiets idéprogramgrupp. Han intervjuades av Pontus Mattsson. Inriktningen på programmet skulle vara tydligare och kortare än det tidigare programmet. "Frihet", kunde det summeras med, sa Ankersjö. De stora skattehöjningarna i kommunerna med 13 kr till 2035 enligt SKL var en viktig utgångspunkt.

Fri invandring diskuterades. Det var det "enda logiska ställningstagandet" enligt programmet påpekade Mattsson. Men varför andra partier inom alliansen inte kommit fram till den slutsatsen framkom egentligen inte. Invandringen ska ses som en möjlighet och tillgång och inte en belastning, sa Ankersjö.

Månggifte var nästa fråga. Det var spetsigt formulerat för att tvinga fram en diskussion. Politiker ska inte lägga sig i människors privatliv. Men är detta inte ett utflöde av patriarkala system? Det ska inte automatiskt kopplas till sådant som vi inte tycker om. Politikens domäner måste tydliggöras.

Arvsrätten diskuterades. C vill att föräldrarna ska kunna göra barnen arvlösa? Detta har vi inte tydliggjort och diskussionen borde fortsätta. Det var en bisats.

Skolplikten ska omvandlas till en läroplikt. Bakom detta ligger landsbygdens överlevnad. Byskolor läggs nu ner i snabb takt. Systemet finns i Finland. Det handlar inte om att slippa bli utbildad eller gå i skolan när det känns obekvämt.

Staten bör vara så liten som möjligt. Det finns klara förebilder i programmet från 1912. Men det var inte fråga om sjukvård eller skola. Kanske kultur. Ingen nattväktarstat dock. LAS bör kanske inte finnas kvar? Sådan detaljnivå har vi inte gått in på, sa Ankersjö. Personligen tyckte han att lagstiftningen borde lättas upp. Arbetsmarknadens parter kunde ta ett större ansvar.

Decentralisering skulle möjliggöra lokal beskattning. Områden med stora rikedomar (Norrland) levererar pengarna till Stockholm. [Skatt på vattenkraft]

Olika socialbidrag och a-kassa? Svaren var oklara.

Reaktionerna har blivit starka. Det var väntat enligt Ankersjö. Vi behöver en värderingsdebatt. Men det har blivit mera än vi trodde. Det är dock bra att det kommer fram att det finns olika uppfattningar i partiet. Omfördelning fanns tydligen inte med i programmet - några byter kök efter fem år medan andra inte kan köpa nya skor till barnen.

Planen för debatten efter programmets presentation har inte följts. Partiledningen uttalar sig trots att man inte skulle det. Ankersjö trodde att det skulle landa bra. Glöden höll på att bli en brasa och då gick partiledningen in. Stämma i slutet av mars. Först då kan vi göra en utvärdering. Ankersjö står dock fortfarande bakom alla förslagen. Vi skrev det spetsigt och ville inte kompromissa i förhand. Då skulle det ha blivit urvattnat.

Hur kan socialliberaler och nyliberaler samsas i samma parti? Det blir problematiskt med dessa etiketter, menade Ankersjö. Skillnaderna kanske inte är så stora.

Varför har Centerpartiet gått tillbaka sedan 1970-talet? Det är otydligheten, menade Ankersjö. I slutändan blir vi tydligare nu trots att våra förslag missförståtts. (Tidigare artikel 11/1)

Pontus Mattsson är inte en lika vass utfrågare som Tomas Ramberg, som nu blivit politisk kommentator på Ekot. Per Ankersjö kunde därför klara sig ganska bra. Men objektivt sett måste han väl som ordförande för idéprogramgruppen på nio personer ha haft ett avgörande ansvar för strategin med programmet och dess utformning.Vi fick inte klarhet i hur han ser på möjligheten att programförslaget slår tillbaka och försvagar partiet.

Debattklimatet i Sverige är fortfarande sådant att allt som kan beskrivas som "nyliberalt" kommer att utsättas för en tillspetsad debatt. Det gäller idag likaväl som för 30 år sedan. När jag själv presenterade en idé om skattefinansierade servicecheckar i början av 1980-talet (bart feb-10) kastade sig kritikerna med massmedias hjälp över denna "tokiga idé" som de beskrev som att den offentliga sektorn utom försvar och rättsväsende skulle läggas ned i den mån folk inte själva hade råd att betala för tjänsterna direkt ur fickan. Idag har en hel del av mina idéer förverkligats på ett traditionellt pragmatiskt sätt (jan-12).

Det är klart att månggifte, avskaffad arvsrätt, fri invandring, avskaffad skolplikt och platt skatt som ingår i en "nyliberal attack" kommer att mötas av överdrifter som är lätta att göra sig lustig över och avfärda som omöjliga utopier. Det måste Ankersjö ha räknat med. Möjligen missbedömde han medias villighet att spela med i motattackerna. Men fenomenet att bilda drev borde inte ha varit obekant. Därför borde gruppen varit försiktigare eller ha haft en "plan B" att ta till om utvecklingen höll på att gå överstyr.

Om man ser till arbetarrörelsens strategi i lanseringen av nya tankar, såsom ekonomisk demokrati och löntagarfonder, har man först producerat ett stort studiematerial och bildat studiegrupper som skulle komma med synpunkter innan det färdiga programmet presenterades. En gång gick det snett. Det var när LO släpptes lös med egna studiegrupper om löntagarfonder som på kort tid utmynnade i det radikaliserade förslaget på LO:s kongress 1976. Partiet fick inte säga sitt och resten av samhället såg sig ställt inför fait accompli med ett förslag som kunde beskrivas som successiv socialisering utan någon konkret nytta.

Nu är Centerpartiet inget LO och framför allt inget 70-talsLO som då sågs som helt tongivande för samhällsutvecklingen. Inte kommer det att bli månggifte eller avskaffad arvsrätt för att ett litet parti som kanske åker ur Riksdagen möjligen ställer sig bakom sådana idéer. Min hypotes är istället att det är inslaget med "fri invandring" som väcker anstöt och kanske rädsla. I dagens läge ser många hur stora flyktinggrupper kommer till Sverige för att gå arbetslösa i 7-10 år och där kommunerna får svårigheter med försörjningen. Men det är inte rumsrent att kritisera denna politik. Därför ger sig denna kritiska opinion på de andra inslagen i idéprogrammet. Att programgruppen kanske främst avsett arbetskraftsinvandring är det ingen som tar notis om.

Det är riskabelt att lansera tankegångar som kan missuppfattas. Därför borde man inte ha lanserat flera olika sådana tankegångar i samma förslag. Nu uppstår en oklarhet om vilket förslag kritikerna egentligen är emot när man kan säga att alltihop måste göras om.

En helt annan kritikpunkt är att Centerpartiets presidium och andra centralt placerade talespersoner gick ut och hade synpunkter i förväg. Det var inte meningen enligt den överenskommelse som tydligen fanns. De vanliga medlemmarna skulle först få säga sitt, var tanken. Visar inte detta att Annie Lööf har ett problem med sin auktoritet och förmåga att leda partiet? Men hur ger hon en reprimand åt sina viceordföranden? Hon är rimligtvis försvagad och borde kanske ställa sin plats till förfogande om inte t ex Anna-Karin Hatt avgår. Ett alternativ kunde vara att Lööf så småningom utnämner en annan minister på IT-posten som straff.

Andra bloggar om: centern, centerpartiet, Per Ankersjö, ideprogram, månggifte, fri invandring, nyliberalism, socialliberalism, Annie Lööf, Anna-Karin Hatt, frihet, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Vilken opinion tänkte Centern tillgodose med idéprogrammet?

Nu ser det ut att bli en illiberal back-lash som resultat av en inkompetent skött lansering av Centerns idéprogram. Lööf deklarerar en betonghård socialliberalism i dagens DN.

Har inte Centern börjat i galen ända när man presenterade ett förslag till idéprogram som inte hade förberetts genom opinionsbildning och idédebatt? En rörelse som vill förändra samhället brukar först peka på ett problem som många människor direkt uppfattar som djupt känt. För att probleminsikten verkligen ska få fart kan den behöva hjälp på vägen genom opinionsbildning.

På sin tid kunde socialisterna peka på att stora grupper var fattiga. Men företagsägarna var rika. Om man tar företagarnas kapital kan man dela ut mycket pengar till de fattiga blev då en slagkraftig idé. Den förutsatte naturligtvis att den stora massan av medborgare var outbildade och oupplysta.

Nästa idé som socialisterna kom med var att ett annat ekonomiskt system med planhushållning skulle öka tillväxten och ge löntagarna högre löner. Dessutom skulle konjunktursvängningarna, som gjorde folk arbetslösa, elimineras.

Ytterligare en idé var att staten skulle inrätta myndigheter som producerade välfärdstjänster finansierade med höjda skatter. Man lockade med pension, sjukförsäkring, sjukvård, elementär utbildning, barntillsyn och äldreomsorg. Det var idéer som fick mer än halva folket att ge sitt stöd.

Men när socialliberalerna fick för sig att inrätta fonder som skulle "bryta den privata maktkoncentrationen" i näringslivet kunde de inte beskriva vilket konkret behov som dessa socialiseringsfonder skulle tillgodose. Socialismen som idé började då gå tillbaka och socialliberalerna försökte hitta andra idéer. Många blev i praktiken konservativa.

Men det fanns idéer om att staten var för rigid och skatterna ett hinder för tillväxten.Ökat medborgarinflytande över välfärdstjänsterna blev en tid en bärande frihetsidé eftersom medborgarna upplevde förmyndarsamhället som ett problem. Däremot var det få som såg ett behov av månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fler invandrare och lägre skatt för bankdirektörer mfl rika.

Centerpartiet, åtminstone en falang i partiet, försöker nu tillgodose behov som den stora massan inte alls ser som behov. Därför blir det debatt - men inte idédebatt utan debatt om politiska misstag och personliga maktambitioner.

Borde inte Centern först ha initierat en idédebatt om behovet av månggifte, arvsrätt och fler invandrare etc? Därefter kunde man ta ställning vilka idéer som förtjänade att få plats i ett idéprogram. Skattefrågan är ett undantag. Debatten har pågått sedan slutet av 1980-talet. Även inom socialdemokratin fanns tankar på att avskaffa den statliga och progressiva skatten helt i 1991-års skattereform. Det hade praktiskt taget resulterat i "platt skatt". Motivet var pragmatiskt. Det gamla skattesystemet var "ruttet och perverst" genom alla avdragsmöjligheter. Men därefter kom 90-talskrisen och intresset försköts bort från behovet att minska progressiviteten.

Idag borde Centern ha drivit problemen med progressiva skatter för tillväxt, förkovran, övertidsarbete, skattefusk, skatteplanering, svårigheter för småföretag, lågproduktivt egenarbete och svartarbete mm. En äkta idédebatt hade också tagit upp filosofiska principer om det förment rättvisa i att beskatta likvärdiga medborgares inkomster med olika höga skattesatser. Istället dyker det upp prominenta centerpartister som talar om "skatt efter förmåga", solidaritet och "rättvisa" (Anna-Karin Hatt resp Kerstin Lundgren | DN).

När partiledaren Annie Lööf idag 11/1-13 på DN-debatt svarar kritikerna finns ingenting av denna idédebatt med i artikeln. Tvärtom dekreterar hon en betonghård socialliberalism:

"Vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla maximala chanser i livet, att utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat."

Denna formulering är direkt antiliberal. Att utjämna "orättvisor" (dvs skillnader i förmåga) som  arv och uppväxt skapat möjliggör starkt progressiva skatter. De som förmår tjäna mer pengar ska "utjämnas" ner mot den nivå som de med minst förmåga kan uppnå efter att de fått "maximalt" stöd från staten/skattebetalarna.

Nu avslöjar sig Centern som ett icke-liberalt parti, ett socialliberalt parti, ett folkrörelseparti som står nära den gamla socialdemokratin. Behöver vi ytterligare ett sådant parti?

Riktigt patetiskt är att resultatet av bemödandena i arbetsgruppen bakom frihetsprogrammet tycks bli en illiberal back-lash. Det hade varit bättre att inte alls komma med något förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, Annie Lööf, idedebatt, nyliberalism, socialliberalism, liberalism, frihet, illiberal, platt skatt, skatter, utjämning, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Liberalen von Mises är nu historia

Boken om Mises har ett intressant förord och spänner över ett flertal ämnesområden. Som doktrinhistoriskt inlägg på liberalismens och den liberala ekonomins område fyller den en plats.

Igår 22/11-12 presenterade Timbro boken Medelvägens motståndare Ludvig von Mises Texter i urval av Kurt Wickman. Detta skedde vid ett seminarium som kretsade kring von Mises liv och idéer. Ludvig von Mises (1881-1973) var professor i nationalekonomi, verksam i Wien, Genève och New York. Han var en kategorisk företrädare för liberalismen och räknas också som en prominent företrädare för den österrikiska ekonomiska skolan. De ekonomiska teorierna behandlades dock inte närmare på seminariet.

Historiskt gjorde Mises en insats i den s k kalkyldebatten med företrädare för socialistisk planhushållning. Socialistiska ekonomer som Abba P Lerner och Oskar Lange menade att planhushållning utan marknader och prisbildning ändå kunde bli effektiv genom att man kunde arbeta med "skuggpriser". Man kanske skulle kunna säga att de ville simulera en marknadsekonomi i planeringen. Detta ansåg Mises vara omöjligt i praktiken. Nu kan vi konstatera att Mises hade rätt och att plansocialismen var dömd till undergång. Men på 30-talet var det nog många som med Lange och Lerner ansåg att de vunnit debatten.

Sett i ett stort och abstrakt perspektiv är naturligtvis också mycket av den österrikiska skolans varningar för ett system som tillåter ohämmad kreditexpansion relevanta idag. Men den mera utarbetade teorin är rimligtvis föråldrad av det enkla skälet att den först formulerades i en institutionell kontext som är 100 år gammal. Sålunda finns i boken inget utdrag ur Mises bok från 1912 med titeln Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel där penningteorin först framlades. Något gehör för uppfattningen att världen skulle återgå till guldmyntfot fick Mises varken efter kriget eller i början av 70-talet. Inte för inte kan han betecknas som "medelvägens motståndare".

Ett exempel på detta motstånd finns på socialpolitikens område. I Timbros bok finns ett utdrag från boken Human action från 1949 där Mises tar upp kritiken för att kapitalismen skapar fattigdom, ojämlikhet och otrygghet. Mises menar att samhällen med sociala system är ohållbara (ex Paraguay) och han skriver: "...befolkningsökningen måste leda till ökad fattigdom." Här är han intressant nog fokuserad på Kina som väl kan sägas ha demonstrerat hur just kapitalismen minskat fattigdomen så som han förordade.

Den relevanta frågan om fattigdom i ett kapitalistiskt samhälle handlar enligt Mises om de människor som inte kan ta hand om sig själva. Belysande är den del som betecknas som icke arbetsföra. Han tar upp "sådana invalider som saknar möjlighet att överleva och inte tas om hand av sina närmaste". Försörjningen av dem har länge setts som en akt av medlidande och Mises diskuterar välgörenhetens otillräcklighet och tendens till förnedring. Han menar att större delen av dem som får hjälp från välgörenhet är offer för de styrandes misslyckade konjunkturpolitik med kreditexpansion. Implicit finns argumentet att pengarna skulle räcka till de verkligt hjälpbehövande om detta inte var fallet.

Det finns metafysiska argument för rätt till stöd inom naturrätten, skriver Mises. Men även om vi kan omfatta dessa religiösa och etiska synpunkter besvarar de inte frågan om vilka metoder som borde användas. Han vänder sig mot statliga socialförsäkringssystem som det tyska (med hänvisning till en studie som visar att drivkrafterna att hälla sig frisk tenderar att minska). Han skriver:

"Att ersätta stöd genom välgörenhet med rättsligt erkända anspråk på understöd verkar dock inte överensstämma med den mänskliga naturen som vi känner den. Det är inte hänsynen till några metafysiska spekulationer, utan praktisk effektivitet som gör det olämpligt att införa laglig rätt till understöd." 

Den möjlighet till privata försäkringar på marknadsekonomins grund som börjat diskuteras 50 år senare kunde Mises tydligen inte föreställa sig.

Ludwig von Mises har använts som en ikon för både den klassiska liberalismen av brittisk typ och av den libertarianska grenen i USA. Här finns en motsättning mellan minimalstatsföreträdare och och dem som inte vill ha någon stat (eller skatter) alls, antyder Wickman i förordet. Det kan bero på att den amerikanska traditionen härrör från "the westward drive" där man försökte överleva mot naturens krafter och fientliga människor. När man fick depescher från östkusten rörande "sophantering" och liknande upplevdes detta som irrelevanta påhitt från en stat som var ett påfund från det förmögna etablissemanget på östkusten. Den europeiska synen med rötter i ett sedan länge etablerat system såg istället staten som en lösning på "ett ordningsproblem".

Andra bloggar om: von Mises, Mises, liberalism, österrikiska skolan, socialism, historia, deologi, ekonomi, politik på intressant.se

Friheten ska inskränkas av EU och Barroso

En kniptång sätts in mot Europas medborgare. Barroso har blivit så stor att han tror att kan pressa fram maktkoncentration och frihetsinskränkningar med hjälp av hoten om en ekonomisk kollaps. Kommer han att lyckas?

Idag godkände Tysklands författningsdomstol i Karlsruhe inrättandet av en permanent stabilitetsmekanism kallad ESM. Den ska kunna ge stöd upp till 500 mdr euro och domstolen begränsar Tysklands garantier till 190 mdr € om inte det tyska parlamentet tillfrågas. Detta var naturligtvis helt nödvändigt i dagens krisläge. I annat fall hade det kunnat utbryta panik på valutamarknaderna.

Det som är mera svårt att förklara är dagens utspel (Ekot, DN, SvD) från EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Han skulle presentera förslaget om en eurogemensam bankinspektion men tog tillfället i akt att argumentera för en europeisk federation. Europas förenta stater var dock inte uttrycket han använde utan istället "en federation av nationalstater". Det kommer att kräva fördragsändringar och folkomröstningar. Vad har det med den akuta krisen att göra?

Vi måste se upp. EU:s byråkrater verkar ha fått maktutvidgningen på hjärnan. Nu verkar de ta chansen att utnyttja eurokrisen och konjunkturnedgången för att tvinga fram beslut om långtgående inskränkningar av friheten för länderna i Europa. Det är fråga om skatte- och finanspolitik och utrikespolitik som ska styras från Bryssel. Men med byråkraternas ambitioner är det fara värt att man även på andra områden vill göra mer än förbjuda snus, reglera cigarettpaketens utseende och införa kvoteringar i företagens styrelser.

Europa utsätts för en kniptångsmanöver. På ena sidan finns hotet om en ekonomisk kollaps för några medlemsländer och svåra återverkningar på hela Europa. Att euron går under är närmast en bisak i det perspektivet. På andra sidan finns kraven från EU-byråkraterna att få införa maktkoncentration och centralisering. Det är inte något som krävs av medborgarna. Tvärtom är de flesta sannolikt motståndare till mera makt åt Bryssel. Men om alternativet är ekonomisk krasch och misär kan de komma på andra tankar.

Det som talar emot en så sofistikerad konspiration är att det inte framstår för allmänheten som att alternativet till undergång är ett mer federalt Europa. Så varför gör Barroso då sitt utspel? Kan det vara så att han inte längre har kontakt med hur EU-politiken uppfattas av verklighetens människor? Hans omdömesförmåga börjar ifrågasättas. En person med förvridna storhetsuppfattningar kan väl knappast få sitta kvar särskilt länge till?

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, euron, eurokris, Europas förenta stater, federalism, Barroso, politik på intressant.se

Frihet är inte "positiv frihet"

Varför ska frånvaro av paternalism kallas "positiv frihet"? Och hur kan man kalla ekonomisk förmåga för "positiv frihet"? Denna term kanske borde rensas ut ur den statsvetenskapliga diskursen?

Jag var på ett seminarum på Timbro om Isaiah Berlins två frihetsbegrepp ikväll. Det föranleddes av en nyutgåva av boken Fyra essäer om frihet där även en femte essä tagits med som var tänkt från början av Berlin. Bokens titel är nu Essäer om frihet. Den har försetts med en introduktion av statsvetaren Gina Gustavsson som i november doktorerade på Berlins frihetsbegrepp. Avhandlingens titel är Treacherous Liberties: Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture (prm). Hon deltog också i seminariet tillsamman med bl a Thomas Gür.

Frihetsbegreppen hos Berlin är verkligen förrädiska. Den vanliga friheten kallar han "negativ frihet" genom att den definieras som frånvaro av hinder av social och politisk natur. Men sedan analyserar han något som han och andra kallat "positiv frihet". Berlin menar att detta begrepp betyder sådant som autonomi, självstyre eller att vara sin egen herre. I den allmänna debatten sätter man ofta likhetstecken mellan demokrati och frihet.

I en efterskrift till boken har Berlin främst försökt utveckla vad han skrev i essän "Två frihetsbegrepp". Han menar att negativ frihet handlar om svaret på frågan "Hur mycket får jag styra över?". Positiv frihet handlar om svaret på frågan "Av vem styrs jag?". Den positiva friheten är tydligen att få styra sig själv. Är då demokrati positiv frihet? Det är en intrikat fråga som jag inte vet om Berlin egentligen behandlat på ett tillfredsställande sätt.

Både mer totalitära och demokratiska stater kan utöva en långtgående paternalism gentemot de enskilda individerna. Det är att minska den positiva friheten. Men är detaljerade direktiv om vad man får och inte får göra principiellt skilda från mer generella förbud? Blir det praktiska resultatet inte samma sak - olika grader av negativ frihet?

I varje fall har den öppning som introduktionen av positiv frihet inneburit, möjliggjort för frihetens fiender att i individens föregivna intresse begränsa hennes frihet under åberopandet att man i själva verket ökat den "positiva friheten".

Detta trick har blivit alltmera sällsynt. I den ideologiska debatten har frihetens fiender nästan fullständigt lyckats kidnappa frihetsbegreppet på ett helt annat sätt. De menar att negativ frihet är frihet från tvång och positiv frihet är frihet till allt som är gott. Enkelt, eller hur? Det skulle därför inte räcka med att inte utsättas för tvång. Individen måste också kunna utnyttja allt det som han har rätt att göra. En resa jorden runt är visserligen inte förbjuden, men den som inte har råd med biljetten är utsatt för ett tvång som är lika effektivt som att polisen hindrade vissa från att anträda resan.

Detta missbruk av begreppet positiv frihet tycker jag inte Berlin har uppmärksammat tillräckligt. Det är inte frihet saken gäller. Begreppet skulle kunna kallas förmåga eller resurser - möjligen "materiell frihet" (bart aug-05). Skulle man inte kunna rensa ut den bedrägliga termen "positiv frihet" och istället diskutera begreppet under termen "autonomi" eller liknande?

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, filosofi, frihet, positiv frihet, Isaiah Berlin, Gina Gustavsson, socialism, politik på intressant.se

Frihet genom privatisering

Privatisering av välfärdsproduktionen var ett krav på avskaffandet av frihetsinskränkande monopol. Men frihetens fiender var mer mottagliga för argumentet att monopol medför ineffektivitet.

Den svenska frihetsdebatten har tenderat mot att vara pragmatisk och inte värdegrundad. Med det menar jag att frihetsreformer har kunnat motiveras med nyttoargument: frihet är ett medel för ökad samhällsnytta. Att friheten har ett intrinsikalt värde (värde i sig) har tydligen ansetts som för komplicerat och alltför filosofisk-teoretiskt för att kunna användas i den förenklade svenska politiska debatten.

Ett exempel på denna obenägenhet att diskutera i samhällsfilosofiska termer utgör den skattepolitiska debatten där skattesänkningar alltid måste kunna visas ha nyttoökande effekter och helst medföra dynamiska effekter som gör dem självfinansierande. Ett annat exempel är den rapport om privatiseringens effekter som offentliggjordes av SNS igår. Rapporten presenterades av forskningschefen på SNS, Laura Hartman, i en artikel på DNdebatt 7/9 med rubriken: "Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten".

Rubriksättningen är alltför kategorisk. Slutsatsen är att det saknas forskning som visar att privatiseringarna i Sverige de senaste 20 åren har ökat effektiviteten. Detta kan mycket väl ändå vara fallet. Monopoldrift har en tendens att utveckla ineffektivitet i den verksamhet som monopolet bestämt sig för. En konkurrensutsättning brukar leda till bättre ekonomisk effektivitet. Men det är inte detta som är det väsentliga. Det är en felsyn att enbart ta fasta på det pragmatiska argumentet om mera nytta. DN skriver idag 8/9 i huvudledaren:

"När de [privatiseringarna] inleddes för ett tjugotal år sedan var de resultatet av långvarigt missnöje med dåliga skolor och en stelbent, okänslig vård med långa köer. Alla de friskolor, vårdcentraler, tandläkare och äldreboenden som brutit upp de gamla monopolen och erbjudit alternativ – har de verkligen gjort Sverige till ett sämre land att leva i?"

Det är rätten att välja själv som är det väsentliga. Och det är det som med andra ord kan beskrivas som "mera frihet" även om dagens ledarskribenter har svårt att ta ordet 'frihet' i sin mun. Men Maria Ludvigsson på SvD använder ändå ordet 'valfrihet' i ledaren idag:

"Bevekelsegrunden för valfrihetsrevolutionen var mycket mer än kommunal iver att spara pengar. Det var istället medborgarnas önskan om ökat inflytande och rätt även för kreti och pleti att välja skola och omsorgsform. Detta är en aspekt som häpnadsväckande nog inte berörs i SNS projekt. "

Under 1980-talet var många politiker kategoriskt fientligt inställda till mera frihet inom välfärdsproduktionen. I det socialistiska lägret ville man dessutom ha socialiseringar inom det fria näringslivet eller åtminstone planhushållning med hjälp av smygvägar som löntagarfonder. Det får man inte glömma när man bedömer privatiseringsdebatten. Argumentet om mera frihet inom den offentliga sektorn var helt enkelt inte så gångbart gentemot frihetens fiender. Därför tenderade frihetsvännerna att använda sig av pragmatiska nyttoargument istället.

Att nu göra stor affär av att det inte finns forskning som visar att den snäva ekonomiska nyttan ökat genom valfrihetsreformerna måste därför ses som malplacerat om inte rentav som illvilligt. Det kommer att ge frihetens fiender vatten på sin kvarn i den förenklade debatten.

[Borgerligt svar i DN 8/9; en av frihetens fiender Lars Linder i DN 8/9]
Bloggat Eckerman Läs även andra bloggares åsikter om frihet, privatisering, monopol, konkurrensutsättning, valfrihet, socialism, offentlig sektor, välfärd, SNS, konkurrens, effektivitet, ekonomi, politik på intressant.se

Friheten begränsas av hot om upplopp?

Stora utgifter för polisen kräver högre skatter som minskar friheten för de laglydiga. Borde det inte gå att minska riskerna för upplopp på ett billigare sätt genom att minska utanförskapet? Men då är knappast jobbskatteavdrag rätt väg.

Enligt teorin om friheten som en funktion av människans grundläggande rättigheter som garanterar liv, säkerhet och egendom ska staten hålla med ett polisväsende som upprätthåller rättigheterna. För detta får staten ta ut en skatt som ska bekosta skyddsinstitutionerna. Den skatten har i liberal teori oftast ansetts bli liten.

Men dagens oro för upplopp i Storbritannien illustrerar ett problem som ifrågasätter bedömningen om att minimalstatens skattenivå blir låg. SvD har idag 29/8 ett fyrsidigt reportage om de brittiska kravallerna som bröt ut 6 augusti i Tottenham i norra London. Oroligheterna spred sig sedan till andra delar av London, till Birmingham, Manchester, Bristol och West Bromwich. Domstolarna och fängelserna fylldes till bristningsgränsen. Många bedömare tror att det kommer att bli nya kravaller.

Om en del av befolkningen inte vill respektera de rättigheter som ett ordnat och civiliserat samhälle bygger på måste naturligtvis polisens resurser dimensioneras för att förhindra mer omfattande våldsamheter. Det höjer förvisso behovet av större skatteintäkter. Frågan är om högre skatter är den enda lösningen på problemet. Det kanske finns billigare eller åtminstone trevligare sätt att lösa problemet?

Det viktiga är att få en korrekt bild av orsakerna till upploppen. För socialister är det enkelt att hävda att orsakerna ligger i stora inkomstskillnader och ojämlikhet. Lösningen är att höja skatterna för de rika och sänka dem för låginkomsttagarna. I SvD uttalar sig historieprofessorn Tom Hitchcock, som studerat historien av engelska upplopp. Han säger:

"Lågkonjunturen bidrar, men duger inte som förklaring. I stället handlar det om stora skillnader i samhället och om stora grupper som helt saknar röst i det politiska samtalet. I de här områdena möts invånarna dagligen av polis som granskar allt de gör. Upploppen var en reaktion mot auktoriteterna, som representeras av polisen. "

Här antyds alltså att upploppen är helt onödiga och en följd av att det finns en alltför ingående polisbevakning. Det verkar mindre rimligt eftersom Hitchcock ger följande förklaring till den primära orsaken till upploppen:

"Vi har skapat stora exkluderade grupper som inte känner att de har något att förlora. Rotlöshet och brist på gemenskap har följt i globaliseringens fotspår. Att bara skylla på regeringen är också en förenkling, politikerna återspeglar samhället mer än de driver utvecklingen."

Det är alltså utanförskapet som är orsaken. Sannolikt är politiken i Storbritannien inte lika intensivt inriktad på att minska utanförskapet som i Sverige. Men inte heller här har vi förskonats från upplopp i vissa delar av städerna där utanförskapet är större. Det finns andra likheter. Arbetslösheten i GB är 7,9 procent och ungdomsarbetslösheten 20,2 procent. På vissa håll är arbetslösheten sannolikt ännu större i England och det borde vara där som risken för upplopp är som störst.

I Storbritannien gör man inte ens de mest elementära saker som skulle kunna minska riskerna för upplopp. I SvD berättas hur anslagen till ungdomsgårdar skurits ner 75 procent och studiestödet för elever från fattiga hushåll på 250 kronor i veckan har slopats. Det utmynnar i den generella frågan: finns det en "trade off" mellan sociala insatser och polisbudgeten?

Om det är så att det går att sätta in åtgärder inom de områden som präglas mest av utanförskap och socialgrupp fyra så att det behövs mindre polisinsatser och försäkringsersättningar för skadad egendom kan det kanske rentav bli en samhällsekonomisk vinst. Borde då inte åtgärderna i så fall vara garanterat effektiva och inte så diffusa som de dyra svenska jobbskatteavdragen? Eller skulle Anders Borg på allvar kunna råda George Osborne att införa jobbskatteavdrag eller motsvarande även i England?

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, tvång, skatter, polis, upplopp, England, rättigheter, filosofi, politik på intressant.se

En eftergift till egoism och frihet

Socialbidragen borde inte ge hundra procents marginaleffekt vid några timmars arbete. Det tycker även Socialdemokraterna numera. Man vill ge frihet åt bidragstagarna och vädjar till deras egenintresse.

I en ledare i DN idag 25/8 diskuteras en reformering av socialbidragen så att begränsade extra arbetsinsatser inte drabbas av en hundraprocentig marginaleffekt. Jag skrev om om problemet i en bloggartikel 23/2-11. Nu är både Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna på ungefär samma linje.

Det finns visserligen en del praktiska problem med att sänka marginaleffekterna, skriver DN i en artikel (ej onl) där Maria Crofts analyserar frågan. Försök i Kanada och USA har get tveksamma resultat. Hur gör man om barnbidragen höjs? Deltidsarbetande, som nu inte är berättigade, skulle kunna bli berättigade till bidrag. Men detta är praktiska problem.

Politikernas syn på vad som driver människor är desto mer intressant. Man tror inte på socialbidragstagarnas solidaritet och lutherska arbetsmoral. Istället är syftet att locka bidragstagarna att åtminstone jobba någon dag i veckan eller några timmar om dagen genom att de ska få behålla t ex 20 procent av arbetslönen.

Det är alltså bidragstagarnas egenintresse och egoism som ska få dem att arbeta. De ska få friheten att välja mellan arbete/pengar eller ett fortsatt sysslolöshet med lägre standard. I sin begränsning är detta en frihetsreform i det lilla. Och det är en eftergift till egoismen i människans natur, som man kanske inte väntade från Socialdemokraterna.

"Älska frihet mer än guld" skaldade redan biskop Thomas i sin frihetsvisa. En som inte förstår att frihet är något mer än att passivt få bidrag är socialdemokraten Staffan Lindström som driver bloggen Jämlikhetsanden. Han har sökt efter poem om frihet och skatter och bara hittat sådana som handlar om frihet. Att skatter begränsar friheten är tydligen främmande för en socialdemokrat - trots att de tas ut med tvång och i slutändan med hot om våld från den beväpnade polismakten. Och det tror han sig ha visat genom att det inte finns poem om skatter.

Jag har för länge sedan samlat en del citat om frihet som listas här. Lindström citerar Franklin D Roosevelt och hans fyra "friheter". President Roosevelt var som bekant inte någon anhängare av klassisk frihet (frånvaro av tvång) utan spred dimridåer genom att inbegripa "positiv frihet" i frihetsbegreppet. En annan president, Abraham Lincoln har en mer relevant syn på friheten:

Man kan inte skapa frihet för de fattiga
genom att skapa ofrihet för de rika
Abraham Lincoln

Mina artiklar om frihet. Läs även andra bloggares åsikter om socialbidrag, marginaleffekt, egoism, skatt, frihet, filosofi, politik på intressant.se

Frihet och rättvisa hos Nozick och Rawls

Nozicks teori om rättigheter har kommit i skymundan till skillnad från Rawls' teori om rättvisa och omfördelning. Orsakerna borde belysas närmare av liberalerna. Min uppfattning är att det finns två brister i Nozicks teori.

I en understreckare i SvD 27/-11 diskuterar Carl Rudbeck den politiska filosofins sökande efter rättvisa och rättigheter. Utgångspunkten är John Rawls' verk A Theory of Justice (1971) som kritiserades "från höger" av Robert Nozick i boken Anarchy, State and Utopia (1974). Rudbeck skriver också en hel del om Joshua Cohens samlingsvolym The arc of the moral universe and other essays som innehåller ett par uppsatser om Rawls. Cohen kommer där bl a fram till att demokrati inte kan betraktas som en mänsklig rättighet.

Utan att gå in på några sakområden karaktäriserar Rudbeck Nozicks bok som "ett briljant men i det långa loppet, har det visat sig, ett alltför egensinnigt försvar för individuella rättigheter och för en minimal stat". Även liberaler ställer sig alltså i dessa dagar tvivlande till det frihetsbudskap som Nozicks teori implicerar. Vad som kan vara orsaken till att Rawls' teori överlevt och diskuterats vidare till skillnad från Nozicks går Rudbeck inte in på.

Enligt vad jag kan se finns det en pragmatisk och en filosofisk komplikation i Nozicks teori som bidrar till att den tenderar att hamna vid sidan om den fortgående filosofiska diskursen.

Pragmatiskt problem: Det förefaller vara så att de mera konkreta konsekvenserna av teorin är alltför svåra för etablissemanget att ta till sig. Om staten enbart har rätt att använda tvång för att försvara rätten till liv, säkerhet och frihet finns det ögonskenligen inte så mycket mer att diskutera. Samhället måste tydligen förändras i grunden och organiseras på något helt oprövat sätt. Detta är pragmatiskt sett en alltför tung uppgift för den som vill utveckla Nozicks teori. Därför blir den marginaliserad.

Annat är det med Rawls' teori. Den kan användas för att motivera fördelningspolitiska statsingripanden av långtgående slag. Teorin har dessutom förvanskats (även med bidrag från Rawls själv) till att mer handla om belöning enbart i proportion till egenskaper som är ens egen förtjänst. Det är den rättviseidé som jag kallat "Teori X" och som jag hittills funnit saknar filosofisk motivering.

Den frihetliga delen av Rawls' teori har inte heller utvecklats för att användas som motivering för att tränga tillbaka statens ökade maktanspråk.

Inte heller har liberalerna följt upp idén att Rawls' teori skulle kunna revideras om man med empiriskt stöd kan göra gällande att valet av fördelningsprincip i ursprungspositionen inte sannolikt skulle falla på 'differensprincipen' utan istället på något slags trygghetsgolv. Kraven på omfördelning skulle med denna revidering bli de omvända: istället för mer progressivitet i beskattningen och fler utjämnande bidrag skulle följden bli proportionell beskattning och frivilliga socialförsäkringar (ovanför trygghetsgolvets nivå).

Filosofiskt problem: Nozicks teori vilar ytterst på en stipulering av rättigheter. Om dessa rättigheter inte ska kränkas följer logiskt att statens uppgifter kommer att bli ytterst begränsade och någon omfördelning mellan individer blir inte möjlig. Teorin gör inte explicit anspråk på att vara opartisk i den mening som många moralfilosofer försökt sig på när de formulerat etiska teorier. I så fall skulle Nozick ha försökt göra gällande att människorna i en ursprungsposition skulle ha bestämt sig för att respektera rättigheterna eftersom det låg i allas intresse. Nu är rättigheterna utomteoretiska, vilket inte är stort bättre än att härleda dem transcendentalt.

Naturligtvis kan man hävda att det är möjligt att härleda rätten till liv, säkerhet och (optimal) frihet med hjälp av intellektuella opartiskhetskonstruktioner. Men kvar finns till slut frågan huruvida den som föds med en bristande förmåga att försörja sig själv ska hänvisas till frivillig välgörenhet eller om samhället där man föds har en obligatorisk skyldighet att ytterst med skattemedel ta hand om dessa olyckliga. Rawls' argumentation visar åtminstone att det är troligt att denna begränsade omfördelning skulle väljas i en opartisk situation. Även mänskliga samhällens praktik i mera modern tid pekar i samma riktning. Bristen på diskussion om detta försvagar relevansen för Nozicks teori med påföljd att diskursen hamnar i ett härad med helt andra tvångsförutsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, rättvisa, rättigheter, Nozick, Rawls, liberalism, omfördelning, utjämning, skatt, moral, etik, politisk filosofi, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Värnskatten bidrar till ofrihet

Pragmatiska skäl talar för att värnskatten bör avskaffas. Men en skatt som inte bidrar till betalarens välfärd är speciellt frihetsinskränkande. Därför bör den avskaffas av principiella skäl om vi inte ska legitimera föraktliga känslor som avund.

Idag skriver fem representanter för olika tjänstemannafack en artikel på DN Debatt rubricerad "Därför skulle Sverige tjäna på att avskaffa värnskatten". Som bekant är värnskatten en extra femprocentig statlig skatt som tas ut på inkomster över 46 740 kr/mån. Den skulle vara tillfällig när S införde den 1995 men har blivit kvar även under den borgerliga regeringsperioden sedan 2006.

Fackföreträdarna framför pragmatiska argument för värnskattens avskaffande. Utbildning och entreprenörskap måste belönas mera. Det skulle stimulera exporten och ge fler arbetstillfällen. Att skatteintäkterna skulle vara nödvändiga för de offentliga utgifterna avvisas med att de endast motsvarar 0,3 procent av statens skatteintäkter. Dessutom är det inte ens säkert att det blir ett skattebortfall, framhåller man. Både LU och ESO har bedömt att arbetsutbudet kan öka så mycket att skatterna på detta arbete kan bli lika stora som det initiala skattebortfallet.

Det är naturligtvis helt legitimt att argumentera för att stora grupper i Sverige skulle tjäna på att värnskatten avskaffas. Jag skrev själv en artikel 11/3-11 om behovet av att sänka marginalskatterna för att långsiktigt kunna hålla uppe det svenska välståndet som baseras på att vår export är konkurrenskraftig. Men principiellt handlar värnskatten om någonting annat. Den utgör en skatt som inte är till för att finansiera betalarnas välfärd. Syftet sägs vara fördelningspolitiskt.

Sakligt sett har den lilla värnskatten aldrig haft någon praktisk betydelse för inkomstfördelningen i Sverige. Den ingick i en traditionell socialdemokratisk strategi att få större acceptans för åtstramningspolitik på 90-talet genom att även "de rika" skulle påtvingas försämringar. Och naturligtvis innebär skatten även i den kvarvarande varianten avsevärda försämringar för ett mindre antal personer. Motiveringen för dessa frihetsinskränkningar 15 år efter åtstramningarna efter 90-talskrisen är dock borta.

Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre - ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan - och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.

Regeringen vill vara populär hos dem som är lagda åt det avundsamma hållet. Finansminister Anders Borg brukar avvisa förslagen om värnskattens avskaffande med ett ganska irrelevant behovsresonemang. Han drar fram en "börs-VD" med en inkomst på 10-12 miljoner kronor om året. Därefter säger han att han inte kan se behovet av att ge VDn 500-600 000 kronor genom en skattesänkning. Det skulle sticka i ögonen. Det verkar precis som om medborgarnas pengar egentligen tillhör staten och att det skulle vara en gåva att inte med hot om våld avtvinga medborgaren en del av hans pengar.

Vi borde bli mer medvetna om avundens egenskaper och mekanismer. Avundsjuka är en känsla av mycket primitivt slag som sitter i amygdala i hjärnan. En del kallar denna del för "reptilhjärnan". Man kunde tycka att civilisationen skulle ha kletat över ett tjockt lager fernissa på sådana primitiva känslor. Men så är nog inte fallet i Sverige. Det är här en vänsterman, författaren Lasse Berg, propagerar för det fina med skam, skadeglädje och avundsjuka i syfte att öka utjämningen (bloggartikel 4/5-11).

I varje fall är skadeglädje och avundsjuka föraktliga känslor i ett civiliserat samhälle. De borde inte tillåtas vara den yttersta motiveringen för frihetsinskränkande skatter.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, värnskatt, skatt, frihet, tvång, ofrihet, skadeglädje, avundsjuka, civilisation, skattepolitik, Anders Borg, Lasse Berg, utjämning, filosofi, politik på intressant.se

Det gåtfulla motståndet mot globaliseringen knäcktes för tio år sedan

Ytterst vill antiglobaliseringsvänstern ha högre skatter som finansierar större bidrag till u-länderna. Liberalerna vill istället ha ökad frihandel så att de fattiga länderna själva kan arbeta upp sitt välstånd. Det är uppenbart att vänstern hade fel. Men våldsextremisternas agerande dolde sakfrågorna.

Det har i dagarna talats mycket om Göteborgskravallerna den 15 juni 2001. Timbro har gett ut en liten bok med titeln Globaliseringens triumf? 10 år efter Göteborgskravallerna med bidrag från elva olika författare - bl a Lars Leijonborg, Johan Norberg och Maria Rankka. Redaktör är Eva Cooper. Den släpptes vid en "segerfest" på Timbro igår.

Boken spänner över vida fält och blir därför något svåröverskådlig om man vill försöka förstå vad globaliseringsmotståndet gick ut på. Det framstår som något gåtfullt att det skulle finnas en så stark opposition mot ett toppmöte inom EU. Vad var det för livsviktig fråga som man ville påverka? Fanns det något beslut som den mera verserade opinionen ville förhindra?

Den militanta rörelsen ville inte driva politik. Den ville segra. Och segern skulle vara att EU-mötet med deltagande av USA:s president George W Bush skulle avbrytas. Sannolikt hade denna strategi inte något vidare syfte än att manifestera ett starkt motstånd mot EU, USA, WTO, frihandel och nyliberalism. Denna strategi gick igen från Seattle och Genua.

Den mera verserade rörelsen hade organisationen Attac i spetsen, som i Sverige hade bildats vid årsskiftet 2000/01. Namnet är en akronym för införandet av en s k Tobin-skatt. Det är en internationell skatt på finansiella betalningar mellan länderna. Syftet var att få pengar till u-hjälp som dessutom skulle åtföljas av skuldavskrivning (konkurs?) för u-länderna.

Attac hade för tio år sedan 5 000 betalande medlemmar. Nu sägs det finnas 500 kvar. Min teori är att namnet Attac associerade till militanta aktivister som t ex krossade skyltfönster på Avenyn inför TV-kamerorna. Det dåliga namnvalet inbjöd alltså till att det blev lätt att ta avstånd från allt vad antiglobalisterna, dvs den mera tydliga vänstern, stod för. Försöken att från Janne Josefssons sida att uppbåda en generell vänsterkritik mot det borgerliga samhället med hjälp av hets mot polisens hårda agerande misslyckades. Polisen fick ett nettotal på +38 och de militanta ett nettotal på -73 (de mindre militanta -28) i en efterföljande SOM-undersökning (differensen mellan gilla och ogilla).

Ytterst förefaller det som om en del av antiglobalisterna i själva verket var kryptoprotektionister. De lät sig villigt utnyttjas för att sätta stopp för mera frihandel som skulle hota vissa näringar och jobben i dessas företag. Naturligtvis är det lätt för en vagt vänsterinriktad person att vända sig mot mera frihet - även om det då handlade om en så abstrakt och komplicerad fråga som internationell handel.

I boken redogör Jacob Lundberg för hur mycket bättre det blivit i världen och för u-länderna genom liberaliseringen av handeln och internationaliseringen. Jag skrev en artikel om detta 20/5-10. Detta är en följd av ökad frihandel och sänkta tullar, vilket framgår av Fredrik Erixons uppsats i boken.

Kanske vi i globaliseringsdebatten har sett en global variant av den svenska debatten om arbete kontra bidrag. Vänstern vill att de fattiga länderna ska hjälpas med högre skatter som ska bekosta större bidrag. Liberalerna vill att de fattiga ska få hjälp genom att hinder för arbete, handel och arbetsspecialisering reduceras så att de själva kan arbeta upp sitt välstånd. Därför framstår vänsterns förordande av ofrihet som vägen till välstånd som reaktionär.

Genom att den allmänna vänstern släppte in maskerade demonstranter i Göteborg i sina demonstrationer gjorde man ett präktigt självmål. Det är litet synd att våldsextremisternas agerande ledde till att globaliseringsvänstern knäcktes. Det hade varit bättre om dess idéer skulle ha kunnat besegras av den faktiska utvecklingen i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om globalisering, Göteborgskravallerna, globaliseringsvänstern, frihandel, protektionism, Tobinskatt, u-länder, fattiga, världskapitalism, socialism, arbete, bidrag, ekonomi, politik på intressant.se

Den klassiska liberalismens framtid i USA

En presumtiv presidentkandidat i USA är klassiskt liberal och låter som moderaterna på 1900-talet. Mitch Daniels diskuterar sin liberala syn utifrån fem böcker, varav fyra utgetts av Timbro mfl på svenska.

I början av juni slår USA i lånetaket. Om vi för ett ett ögonblick bortser från de amerikanska budgetproblemen och riktar uppmärksamheten mot politikens långsiktiga innehåll finns det en presumtiv presidentkandidat som skissat på ett närmast filosofiskt program för framtiden. Det är guvernören i Indiana Mitch Daniels som blivit intervjuad av The Browser i juli 2010. Intervjun rubriceras "How Libertarians Can Govern" och utgår från en lista av frihetsorienterade böcker som Daniels vill grunda sin politiska syn på.

Daniels, som varit chef för ett stort läkemedelsföretag och för OMB (Vita husets budgetbyrå) under president George W Bush, börjar med att nämna boken Vägen till träldom av Friedrich Hayek (1944) som han läste i 20-årsåldern på 1970-talet. Det gav honom en tankeställare att alla regleringar i slutändan skulle kunna bli kontraproduktiva. (Mer utförligt om Hayek här.) Daniels såg sådana regleringstendenser omkring sig på den tiden [torde ha varit i slutet av 70-talet]. Kommentar: boken vänder sig mot ett långtgående statligt inflytande av planhushållningskaraktär - alltså något som ingen längre har på programmet.

Nästa bok är Frihet att välja av Milton och Rose Friedman (1980). Den anser Daniels visa hur en fri ekonomi bygger på överlägsna moraliska grunder i form av individens autonomi, värdighet och frihet. Kommentar: boken har en viss instrumentell bias och går inte djupare in på några moralfilosofiska resonemang.

En tredje bok är What it means to be a libertarian (1996) av Charles Murray (f 1943, AEI i Wash, Wp). Daniels menar att han själv nog är libertarian om man går efter Murrays definition. Boken handlar inte om ekonomi och betonar att frihet och ansvar går hand i hand. Daniels gillar den kontroversielle Murray i allmänhet och exponerar sig enligt min mening för angrepp i en ev presidentvalskampanj.

Murray har kommit med en ny bok om hur striden mellan den fria företagsamheten och "big government" kommer att utforma USA:s framtid. I samband med detta konstaterande diskuterar Daniels om en libertarian verkligen kan regera USA. Kontentan är att skatter bara behövs för nödvändiga ändamål. I Indiana har effektiviseringar gjorts genom att lägga ut en del verksamheter på entreprenad. Daniels tror på konkurrens och en begränsad stat.

En fjärde bok är Nationers uppgång och fall (1982) av Mancur Olson (1932-1998, Wp). Den boken varnar för särintressenas utbredning och de svaga incitament som finns för att motsätta sig dem. Det behövs någon typ av olycka enligt Daniels för att få bort dem och få mera tillväxt och förbättringar för de mindre lyckligt lottade. De verkligt reaktionära elementen i ett land som vårt finns bland dem som vi kallar vänster.

En femte bok är Framtiden och dess fiender av Virginia Postrel (1998). Där görs indelningen i termer av statiskhet och dynamik. Daniels pekar särskilt på konkurrensbegränsningar och subventioner till företag. Han har själv erfarenhet från det stora läkemedelsföretaget Eli Lilly.

Mitch Daniels är klassikt liberal och skulle genom sin erfarenhet från verklighetens problem i budgetbyrån kunna bli en realistisk president med en frihetlig strävan. Det jag saknar i hans boklista är Anarki, stat och utopi skriven av Robert Nozick 1974. Här finns det teoretiska fundamentet till hur en minimal stat kan kombineras med ett välfärdssamhället (bloggart okt-06).

USA hade 2009 en skattekvot på 24 procent av BNP. Det indikerar att skatterna är alltför låga i relation till välfärdsstatens utgifter (med ett stort budgetunderskott). Daniels ger inte någon antydan till hur han skulle kunna åstadkomma balans (utöver vissa effektiviseringar). Inte heller ger han någon antydan till hur han långsiktigt skulle vilja minska skattetrycket på ca 24 procent i enlighet med strävan efter en minimal stat. Eller är han nöjd med dagens skattetryck?

Det skulle vara intressant om Mitch Daniels verkligen ställde upp i primärvalen så att vi åtminstone fick upp de liberala frågorna på bordet i dagens valdebatt. Då skulle vi bättre kunna bedöma den klassiska liberalismens framtid i USA.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, libertariansism, USA, frihet, skattetryck, minimal stat, Hayek, tvång, ideologi, politik på intressant.se