Arbetslösheten kan sjunka till 5 % antar KI

Matchningen på arbetsmarknaden har inte försämrats 2009-10 menar Konjunkturinstitutet. Men det tillåter inte slutsatsen att jämviktsarbetslösheten (Nairu) kan sjunka från 6,5 till 5 procent 2014, som regeringen förutspått. Finns det politiska influenser?

Idag 18/5 lade Konjunkturinstitutet fram sin Lönebildningsrapport för 2011 (pdf). Där gör man gällande att om löneökningarna 2012-2014 blir 3,1 procent per år kommer arbetslösheten att kunna sjunka till 5 procent. Om däremot löneökningarna blir 3,5 procent kommer arbetslösheten att stanna vid 6,2 procent. Det beror på att lönsamheten i företagen blir sämre och på att Riksbanken kommer att höja räntan litet snabbare.

En egendomlighet i rapporten är att KI kallar de två möjliga arbetslöshetsnivåerna för "jämviktsarbetslöshet". Detta förefaller vara inadekvat eftersom detta begrepp (Nairu) är knutet till hur arbetsmarknaden fungerar på mikroplanet. Om de fackliga organisationerna driver fram en löneökning som är större än vad som är förenligt med ca 2 procents inflation kommer företagen att gå sämre och räntan att bli högre. Men det beror inte i första hand på att arbetslösheten blivit för låg och underskridit Nairu. KI:s prognos för arbetslösheten vid de två löneökningstakterna framgår av nedanstående diagram:

De två kurvornas beteckningar borde bytas ut mot hög resp låg löneökning 2012-14. Detta gäller också motsvarande prognoser för sysselsättningsgraden i nedanstående diagram:

Om Nairu kan förutses sjunka till ca 5 procent och om arbetsmarknadens parter visar tillräcklig återhållsamhet för de närmaste tre åren kommer sysselsättningsgraden att kunna stiga till 79,5 procent, vilket kan jämföras med 75,7 procent 2007-08 före krisen. Vi kan alltså komma tillbaka till den sysselsättning vi hade under början av 80-talet (diagram). Den centrala frågan är alltså huruvida inflationen inte drar iväg pga exempelvis löneglidning när arbetslösheten går under 6 procent.

Detta klargör inte Konjunkturinstitutet i sin behandling av jämviktsarbetslösheten i Lönebildningsrapporten. En analys kan göras både genom att granska tänkbara effekter av reformer på arbetsmarknaden och genom att analysera tendenserna till eventuella svårare matchningsproblem de senaste åren. KI gör enbart det senare. Man visar först hur utvecklingen av rekryteringssvårigheter ser ut idag, vilket framgår av nedanstående diagram över icke tillsatta lediga platser (vakanser enl SCB):

Diagrammet visar enligt min mening begynnande rekryteringssvårigheter. Vakansgraden har stigit mycket brant till skillnad från tidigare uppgångar. Nivån är nu lika allvarlig som vid toppen av den förra högkonjunkturen trots att vi har att vänta både väsentligt lägre arbetslöshet och högre sysselsättning under tre år ytterligare. KI tenderar att förringa denna varningssignal och visar hur den rapporterade bristen på arbetskraft varierar med arbetslösheten:

Bristen på arbetskraft är ännu inte lika allvarlig som vakansgraden. Arbetslösheten kan tydligen sjunka till under 6 procent utan att bristen på arbetskraft blir värre än under högkonjunkturen i slutet av 1990-talet. Liknande gäller sambandet med sysselsättningen:

Ett annat sätt att studera arbetsmarknadens effektivitet är att ställa vakansgraden i relation till arbetslösheten. Detta samband i grafisk form kallas Beveridgekurvan och dess principiella utseende visas nedan:

Den normala konjunkturvariationen följer kurvan. När arbetslösheten ökar sjunker vakanserna och arbetsmarknaden rör sig från A till B. När tiderna blir bättre återgår marknaden till A och genom vissa eftersläpningar kan förändringarna beskriva en "loop". Om rörelserna inte håller sig kring kurvan kan man befara att marknaden har börjat fungera sämre. Beveridgekurvan skiftar då utåt (åt höger). Det behövs då fler vakanser än tidigare för att uppnå samma arbetslöshet som förr. Konjunkturen måste alltså i så fall bli hetare än tidigare för att få ner arbetslösheten lika mycket. I slutändan har Nairu stigit.

Orsaken till arbetsmarknaden sämre funktion kan vara att en nedgång med nedlagda företag medför att en hel del av de arbetslösa inte längre har den kompetens som efterfrågas i uppgången därefter. Det kan också vara effekter av utbildningssystemets försämring eller att personer med arbetshandikapp stimuleras eller förmås att söka arbete. En variant är att demografiska faktorer eller invandring påverkar andelen som inte är lätt anställningsbara.

Vi ser en tydlig effekt av 90-talsdepressionens effekter på Beveridgekurvans utseende i nedanstående diagram:

Efter början av 1995 med 12 procents arbetslöshet vände konjunkturen men arbetslösheten sjönk inte särskilt mycket trots ökade vakanser. Vid slutet av 1998 hade vakanserna nästan tredubblats men arbetslösheten hade bara sjunkit till 10 procent. Ännu värre gick det 2008-2011. Detta indikerar stora svårigheter framöver. Men KI (och även Finanspolitiska rådet i sin rapport 16/5) kompletterar ovanstående kurva med en som definierar vakanserna med statistik från SCB och menar att denna kanske indikerar en oförändrad situation:

Utvecklingen under 2010 tolkar KI som en möjlig normal "loop" i en konjunkturuppgång (s 37). Den kan också bero på regeringens åtgärder för att öka arbetsutbudet. KI hänvisar därefter till en mera teoretisk skattning av sambandet mellan anställningar, vakanser och arbetslöshet för 2005-2010 som Finanspolitiska rådet utarbetat. Slutsatsen av hela genomgången är:

"att sambandet mellan jobbchansen och arbetsmarknadsläget är förhållandevis stabilt. Enligt denna analys förefaller det inte ha skett någon försämring av matchningseffektiviteten under 2009 och 2010."

Enligt min mening kan man inte låta sig nöja med detta eftersom uppfattningen om jämviktsarbetslösheten tidigare har legat på något under 6,5 procent. Matchningseffektiviteten måste ha ökat, eller i varje fall sannolikt bedömas komma att öka, för att man ska kunna dra slutsatsen att jämviktsarbetslösheten ska kunna minska till 5 procent.

Varken Konjunkturinstitutet eller Finanspolitiska rådet redovisar några belägg för att matchningseffektiviteten skulle ha ökat - tvärtom pekar flera indikationer på att det sannolikt skett försämringar. Det finns därför inte grund för att bedöma att det skulle vara möjligt att uppnå en jämviktsarbetslöshet på 5 procent till 2014. Dessa ogrundade bedömningar förefaller antingen bero på slarv eller också är de politiskt motiverade, vilket allvarligt skulle skada båda myndigheternas trovärdighet i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, jämviktsarbetslöshet, Nairu, nya jobb, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, politisk styrning, matchning, arbetsmarknad, nationalekonomi, politik på intressant.se